Snö och potatis är en roman om norrländsk identitet. Det handlar om Luleå och Tornedalen, om förlorat språk, om oförmåga att prata om annat än snön och potatisen, om dopp i kopp med mandeln kokt och med rätt sorts lök, om snabbmat på Frasses, om trimmade moppar, om kaffe på fat, om badhusets klordoft, om myggen, om fleecejackor, om döden. Och om en del annat.
Cecilia Hansson fortsätter sin färd inåt med sin nya roman. Titelns snö och potatis har hon lånat från Herta Müller, men metoden är självständig. Hennes förra, Au pair, gav oss tillfälle att lära känna en romanfigur som rastlöst tog sig an sitt förflutna, i form av den dubbla förälskelsen i Wien och en tysklärare. Nu är det den vuxna berättaren som tar sig ännu längre bakåt till sin barndom för att utreda platsens betydelse i att forma en individ.
I generell mening vet vi så lite om andras liv, och det gäller kanske i synnerhet våra föräldrars liv. Eller är det jag som tar miste här? Det kanske är något typiskt norrländskt? Min morfar, från en by i Västerbottens inland med knappt ett dussin gårdar, brukade samla ihop sina julklappar och gå in i en liten skrubb och öppna dem i efterhand, eftersom han inte förmådde visa sin glädje och tacksamhet. Han pratade aldrig om sig själv.
Efter en prolog som innehåller en roadtrip norrut in i barndomstrakterna tas vi sedan allt närmare den kärna som utgör en människas liv, den plats varifrån vi härstammar. Den vuxna författaren visar i små glimtar ett familjeliv med maken och dottern, det kivas lite, men också de tillknäppta mötena med mamman som frågar vars hon och maken åkt med bilen. De har åkt till sanatoriet där hennes mormor vistades, men svaret blir att de bara varit en stund på stan.
Hanssons blick på det förflutna är lätt vemodanstruken. När boken inleds med bilfärden norrut är skärpan dåligt inställd, tycks det mig: vad ska det här bli för slags bok, egentligen? Sedan är det både skarpt och precist när vi följer med, och lager efter lager av barndomsminnen avtäcks. Från den bokstavliga resan rör vi oss omärkligt mot en inre resa. Det blir också mer övertygande när händelser bara läggs fram, utan försök att tolka och sätta in i sammanhang. Saker plockas fram, vi tittar på dem tillsammans, men vi dröjer inte vid dem: bokens struktur är också luftig och tillåter inga längre digressioner.
I boken förekommer något som kunde kallas platsens stolthet. Dramatiken kan finnas också i det som inte är storslaget, utan helt vardagligt. Hansson visar också exakt hur det är att vara barn: att både befinna sig fullkomligt inuti något viktigt och samtidigt utanför detsamma. Vad detta viktiga är ger sig aldrig till känna för barnet, bara att det är något som uppfattas som väsentligt och livsavgörande, och att det frustrerande nog känns som att det som betyder något för en finns någon annanstans, oklart var. Därav vår rastlöshet, vår brist på respit, vår ständiga oförmåga att slå oss till ro, och vår vantrivsel vid allt som upplevs som stagnation.
Hansson skriver om den leda man upplever som barn, som något som gått förlorat. Den resurs som finns i att ha tråkigt. Det som ger oss möjlighet att upptäcka våra gränser inom oss. Därav denna tidsresa:
Att skriva sitt ursprung är att skapa en berättelse om tillblivelse. Det är inget som görs i en handvändning. Ofta tar det andra vägar, via andra teman. Vrider sig runt bröstkorgen. Den jag till sist blev och den jag var.
Där bland barndomsminnena finns också den systematiska mobbningen som ett oläkt sår, och den livslånga beredskap som den alstrar: att man därefter ständigt är på vakt, beredd att försvara sig. Där finns inblickar i hur litteraturen fungerar som en av de vägar ut för den rastlöshet som vår hembygd planterar, att man med hjälp av läsning kan göra det outhärdliga hanterbart. Den skelning romanens Cecilia åker till Boden för att få behandlad som barn ger sig ibland till känna även i vuxen ålder, i form av ett dubbelseende, och det behöver verkligen inte vara en belastning för en författare. Så uppfattar jag det som romanens nyckel, att Hansson behåller båda blickarna verksamma. Dels den intakta blicken på barndomen, och den nuvarande reflekterande blicken.
Genom livsförloppet fungerar självständigheten och integriteten som en slags kompass för berättaren, men det är samtidigt något som drar henne tillbaka till denna ursprungliga plats, något som binder henne med starka trådar, knyter fast henne vid denna barndom. Man kan spjärna emot och fjärma sig hur mycket man vill – något drar en ändå tillbaka. Kanske det ska kallas rötter, att vi i slutändan inte har något val, att vi kan röra oss i fysisk mening men vi förblir träd som känner fantomsmärtor efter det vi lämnat bakom oss i marken.
Man kan utan att ta till för mycket hävda att tiden står stilla på landsbygden. Det brukar vara ett nedsättande omdöme, men mer och mer tänker jag att det är ett sympatiskt life hack. Åtskilligt har blivit bättre under de senaste säg 30 åren, men det finns också saker som vi har lämnat bakom oss och som vi aldrig kan få tillbaka. Måste det alltid vara nostalgiskt att längta tillbaka? Kanske Hansson med sina senaste böcker försöker hitta en kompromiss, inte bara mellan dåtid och nutid, utan också mellan förståelse och acceptans.
För den delen kan det visa sig att vår moderna tid ändå bara är en parentes i världshistorien. Det är mycket som talar för att vi inom kort är tillbaka i ett självförsörjande liv, där potatissättningen återigen blir något vi måste prata om. Och då är det landsbygdsborna som kommer att ha försprång över alla stadsbor med sina onödigheter, sina renoverade kök och trädäck och motorgräsklippare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar