Efter att ha debuterat 2020 har Hanna-Linnea redan publicerat sin fjärde bok. Det är raskt marscherat, och eftersom hög produktivitet automatiskt beläggs med misstro (Lex Joyce Carol Oates) kan det vara på sin plats att redan här slå fast att alla böckerna är formidabla. Rengfors har helt enkelt en ambitionsnivå som effektivt städar undan oaktsamhet och fadäser.
Ingen dal djup nog heter den nya romanen, med en titel som eventuellt slår sig i slang med en textrad ur Marvin Gayes hit ”Ain’t No Mountain High Enough”. Länge är jag oviss vad för slags roman det är: en kärleksroman, eller en postapokalypsroman, eller en krigsroman – eller bara en roman om överlevnad? Berättelsen följer två personer: svenska Kari och danske Rasmus. De träffas och har sex, och skiljs åt. Sedan växlar romanen om och sopar undan alla förutsättningar, men hur går inte att berätta här utan att spoila för mycket.
Kari (riktigt namn: Cherry) bor isolerad i en dal på landsbygden tillsammans med sin gamla mor, och åker till ett Danmark i beredskapsläge för att träffa Rasmus. Han är en poet som har slutat skriva. Att det är något sus över honom är uppenbart: han bor med sin fru Mette och tre döttrar Leonora, Luna och Liv, och de har inget emot att Kari bor där i tre dagar och umgås med dem. Kari är en typiskt oansenlig panelhöna, tystlåten och timid och osäker på hur hon ska agera i sociala miljöer, som hon beskrivs på ett foto, med ”de skrämda lite skelande ögonen, som om hon hellre hade stirrat in i en gevärsmynning än i en kamera.” Hon plågas av en fruktansvärd huvudvärk vars upphov länge hålls i det fördolda.
Rengfors sätt att berätta är helt unikt: det är beräknande och kallhamrat, men aldrig spekulativt. Hennes blankslipade prosa skär vassa snitt mellan cynism och omsorg. Det är också omsorgsfullt och detaljerat återgivna miljöer, med en utsökt känsla för platsers egenart. Med en väl förvaltad trygghet i berättarrösten skapar Rengfors en helt fiktiv värld som samtidigt är starkt verklighetsförankrad. Det är en värld där förfallet har satt in, med utflyttning och nerlagda butiker i Karis närmiljö, och närvaron av militären i det Danmark hon tillfälligtvis visas i.
Romanen turas om att följa Kari och Rasmus, där informationen pytsas ut i nästan frustrerande små doser, som får det att kännas som att man hela tiden vet för lite. Länge hålls vi på halster, och överlag är det mer återhållsamt berättat än i den förra romanen, Tillsammans i mörker. Redan där fick vi lära oss hur nära Rengfors alltid har till våldet, och även här visas nära samband mellan våld och sorg. För det här är i många stycken en sorglig historia: en berättelse om världens upphörande, förvisso, men också om avstånden mellan människor, om de oundvikliga svek som sker, i något slags gränsland mellan det som planmässigt utförs och det som bara uppstår. Rengfors förmedlar det flyktiga i allt som andas lättnad: ”Sorgen, som när som helst faller ner över en, som en takväv som ger vika.”
Och samtidigt handlar det om de starka band som kan knytas mellan människor; det som måste vara det starkaste som finns, alltså de känslor som existerar mellan oss. Rengfors gör ovanliga prioriteringar i sitt sätt att berätta, och resultatet är en slags exakthet i skevheten. Det krävs tålamod att ta sig an en berättelse som så länge håller på sitt huvudsakliga ämne, men det blir lite som att följa hur en målning växer fram från de första prickarna i mitten av tavlan, som sedan fylls på med allt starkare känslor (jag menar färger), tills det mönster som uppstår bildar något som inte direkt är vad du hade förväntat dig.
Och nog behärskar Rengfors hela känslospannet: därför innehåller hennes roman all den tänkbara åtrå och skam och oro och längtan och förvirring som ett liv kan uppbåda. I den här romanen exponeras några osympatiska inslag i vårt samhälle, och det väcker en del obehag att ta del av det så oförblommerat. Det är omtumlande med ett par hisnande plot-twister som visar en ojämförlig författare, där det faktiskt är onödigt att söka själsfränder. För vem skriver romaner så här i Sverige på 2020-talet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar