Den norske författaren Jon Fosse känner ni förmodligen till mest i egenskap av en av Europas mest spelade samtida dramatiker. Annars kanske som romanförfattare också, inte minst med flera prisvinnande titlar på senare år, som Trilogin och Septologin. Och i sista hand som poet, där det 2010 kom en ganska generös introduktion med Marie Lundquists översättningar, Långsam musik. Den som inte nöjer sig med den utan vill läsa rubbet kan ta del av Dikt i samling, som samlar åtta böcker utgivna 1986-2016.
Den här boken är stilrent formgiven, men saknar tyvärr både förord och presentation av författaren. Det kan beklagas, men å andra sidan är det upp till var och en som läser att själv bilda sin uppfattning. Att ha läst prosan och dramatiken är säkert en fördel: då förvånar åtminstone inte benägenheten att upprepa, att förskjuta variationerna med små medel, och användandet av de minsta medlen tillgängliga.
Det är inte svårt att hitta gemensamma nämnare mellan de olika böckerna. Fosse skriver avskalat om änglar, Gud, hjärtan – och hundar. Minnesgoda läsare kanske känner till Fosses genomusla novellsamling Hundmanuskripten som utkom i svensk översättning på Bakhåll 2019. Det må så vara att poeter hellre brukar umgås med katter än med hundar, men Fosse gör mer av sina hunddikter än vad han presterade i novellerna. Han rör sig med få medel: ”hunden eig min tanke / medan Gud eig mi sjel”.
Så kan Fosse i den första boken sömlöst foga in en handfull dikter av Georg Trakl, och låta hans förtvivlan från första världskriget samspela med Fosses egna utsatthet. Det är en djärv juxtaposition, som fungerar oväntat bra. Genom den poetiska produktionen återkommer några översatta dikter, från bland andra Wallace Stevens och Rainer Maria Rilke. Samt den ojämförlige Friedrich Hölderlin. Däribland inledningen till hans mäktiga ”Patmos”. Den är oöverträffat vacker på tyska:
Nah ist
Und schwer zu fassen der Gott.
Wo aber Gefahr ist, wächst
Das Rettende auch.
Hos Fosse: ”Nær / er Gud og vanskeleg å fatte. / Men i fare / er også redninga der.” Det är en ganska prosaisk översättning. Jämför Aris Fioretos svenska översättning från 2013: ”Nära är / Och svår att fatta Guden. / Men där fara finns, växer / Även det räddande.” Det Fosse gör ser jag som nyckeln till hans poetik: han byter ut det aktiva verbet som räddar människan. En tidigare översättning av Bertil Malmberg lyder: ”Men där fara råder, där växer / det räddande jämväl.” Det Fosse gör är att hejda poesin, och det är en del av hans process: att skala bort det poetiska uttrycket. Han är ingen ikonoklast, men inte heller någon anti-poet i yttersta mening: mer är det frågan om en ny sorts poesi, som vill skala bort och dämpa det högstämda.
Tiden förefaller stå stilla. I dikternas tidlöshet aktiveras något som måste kallas poetisk precision, av ett sällan skådat slag. Eller? När jag tar del av en av de kortare dikterna från 1990 väcker det en omedelbar association, möjligen ofrivillig. Så här kort är Fosses dikt:
alt dette
som blir svart
ikkje blir svart i rørsle, men
er der, ei rørsle
blir svart, igjen
og igjen blir svart
i dette
Det är en typ av dikt som går att spåra bakåt till Gunnar Björling. Du behöver inte leta länge för att hitta ett liknande tilltal i en av hans strofer. Den här råkar vara från 1949, ur Vårt kattliv timmar:
de svarta nätter
låt komma kring natt och dag
att tid är likt droppar och faller
och fängsel och galler
och tusenår-
sår
vår natt är det stora
är början, är änden
det enda
Det kan sägas att Fosse skriver en meditativ dikt, där upprepningarna inte pekar ut begränsning utan potential, men det viktigare är att konstatera vad den här typen av dikt gör med dig när du läser – vad den gör med din andning, med din syn på världen. Det är otillräckligt här att slänga sig med begrepp som ”intuition” och ”mening”, men kanske vi ska bara hejda tanken där. Mening? Gärna för mig att mening formuleras på det här sättet.
Fosse skriver dikter om hur det är att vara barn och oförmögen att avkoda och förstå världen. Hos honom är det alltid synd om barnet. Hans diktpersoner är inte i det ordlösa, men i det ordfattiga. Konsekvent skriver han om det som tynger oss, om de känslor som håller oss på jorden. Hans dikter kan förefalla naiva eller enkla. På ett ytligt plan stämmer det – här finns inte mycket att tolka. Han är bokstavlig, återigen något som känns igen från både dramatiken och prosan. Bokstavlig, men symbolisk.
Det är mycket regn i dikterna, mycket mörker. Och regnets funktion är att sudda ut världen, göra konturerna mer svåruppfattade. Som i en av de mest förtjusande dikterna:
Du regner gjennom meg
og eg regner gjennom deg
og vi ser på kvarandre
og forstår ikkje kvar vi er
kva som skjer Vi står i regnet
og regner bort
inn i kvarandre
I Marie Lundquists översättning:
Du regnar genom mig
och jag regnar genom dig
och vi ser på varandra
och förstår inte var vi är
vad som sker Vi står i regnet
och regnar bort
in i varandra
Även om vi bara har osynliga tecken att förhålla oss till, verkar Fosses dikter vilja att vi ska göra det bästa möjliga av det allra minsta som skänkts oss. Medan världen upphör försöker vi hålla den kvar, i det vi känner igen. I en värld där det finns plats för både det dagboksartade vardagliga och det hymniska.
I den sista boken, Poesiar från 2016 har Fosse i princip samplat diktrader av Henrik Wergeland och lagt till i ett skrivande som han delvis vill kalla palimpsest. En svensk läsare må vara förlåten för att inte kunna skilja dem åt – en norsk läsare kan säkert plocka Wergelands rader lika lätt som en svensk skulle uppfatta Stagnelius bidrag till Lars Noréns pjäsdiptyk Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Här åstadkommer Fosse en stark kontrast mellan Wergelands högromantiska tilltal och det egna mer återhållsamma tilltalet.
Gudsfrågan blir en taktil fråga: Gud finns i det som händerna uträttar. Det är i känslorna och i handlingarna vi blir till som människor, och Fosses dikter betonar det praktiska och det världsliga, samtidigt som det metafysiska samexisterar. I hans högst påtagliga och konkreta värld finns det änglar, till exempel, och det finns inget utrymme att som läsare ifrågasätta sådant. En av böckerna innehåller uteslutande sånger, oftast i fyraradiga rimmade strofer. De bästa av dem, som ”Første båtsong”, fungerar utmärkt och får mig att tänka på William Blakes lysande korta dikter i liknande anda.
Det som framgår allt tydligare genom den samlade produktionen är att Fosse ser poesin som något som inte kan förmedlas på något annat sätt. Det låter ju som en truism, men han verkar låta alla sina skrivsätt – dramatik och skönlitterär prosa och poesi – samverka. Det finns gott om både lycka och allvar i hans dikter, som vränger stränghet och lättsinne ut och in. Då kan det i en och samma dikt finnas plats för hela känslopaletten:
Og kjærleiken er aldri noko som er!
Den er berre ven mot noko som er.
Det trygge er. Kjæreleiken er aldri trygg.
Og eg er ikkje! Eg er berre vend mot noko som er!
Derfor er eg kjærleik! Eg er vend mot det som er
men rørsle Eg er ei rørsle
i ei rörsle Eg er i ei rørsle av kjærleik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar