När mina lärarkolleger klagar på att det tar minst två veckor av sommarlovet att koppla av och känna sig lediga undrar jag varför ingen upplyst dem om ett oslagbart life hack: unna dig att vara ledig från dag ett i stället. Kanske det är av den anledningen jag har avstått från att läsa sommarens hetaste skolbok, kanske mitt inre har begärt semester. I dag börjar arbetsåret för min del, så jag ägnade de sista skälvande timmarna av sommarlovet åt De gränslösa, Marcus Larsson och Åsa Plesners omsorgsfulla granskning av politiker som tjänar på friskolorna.
De båda är verksamma i tankesmedjan Balans, som i sex år har följt och kritiserat den oreglerade marknadsskolan. Larsson står för merparten av texterna i den här omtalade boken, som redan fått en andra tryckning – något säger mig att det inte heller blir den sista. Skolpolitiker och skolägare har intensifierat smutskastningen av Balans arbete, flitigt redovisad på X (före detta Twitter), och de ömma tårna är förstås ett tecken på att det finns träffsäkerhet i kritiken. Fast, som vi kan läsa i boken, så är kritiken mot Balans gärning ganska mild, för det knäppa i den här kråksången är att den mätbara folkviljan är helt emot de vinster som görs av friskolorna. Ändå står politiken still. Den som fortfarande undrar varför finner svaren i denna bok.
I korthet gör Larsson och Plesner det arbete journalisterna borde göra. Det vore till exempel önskvärt att till nästa partiledardebatt som har skolan som ämnesområde inhämta några av de argument som räknas upp här, för att låta Tidö-regeringen stå till svars. Jag var inställd på att min läsning av boken skulle generera uppgivna suckar, men om något har den föranlett en inventering av hela mitt förråd av svordomar. Det är en värdemätare så god som någon! Hur många gånger kan måttet bli rågat egentligen?
Det är en gedigen och förtroendeingivande granskning, belagd med flera hundra källor, som tyvärr inte redovisas i boken utan finns tillgängliga på webben. Det är tålmodigt skrivet, och så sakligt att jag nästan är på vippen att ilskna till och tycka att det inte borde gå att skriva om det här utan att tappa humöret. Hur kan man inte fylla sitt språk med invektiv?
Tyvärr tror jag att svaret på varför det har gått att genomföra beror på Sveriges generellt slappa inställning till skolan. Den har inte setts som ett viktigt område, till skillnad från många andra länder som värdesätter utbildning och bildning. Vårt vinstdrivna friskolesystem är världsunikt, och ter sig befängt för den som ser på det utifrån: de tror att man driver med dem när man berättar hur det ser ut. Mängden exempel som radas upp i den här boken är hårresande.
De intressantaste delarna berör lobbyverksamheten. Gång på gång har vi sett exempel på hur politiker skyndar sig att bli tillgängliga i skolkoncernerna. Där har de tillåtits verka utan att synas, på känt lobbymaner. Men insyltade är de. Och mycket ska de ha av syltburken. Vänskapskorruptionen blir förstås utbredd när viktiga ministerposter ges till personer som länge haft samröre med friskolorna. Det har också funnits exempel på politiker som fattat beslut som gynnat dem i ett senare läge när de lägligt nog hoppar på det skenande tåg som heter lobbyism. Med Anna Tyllströms ord blir lobbyismen en ”reservarbetsmarknad” för dessa avdankade med av allt att döma fortfarande hungriga politiker.
När skolorna dessutom har utländska ägare minskar incitamenten att prioritera kvaliteten i utbildningarna. De bryr sig inte ett skvatt om annat än att maximera vinsterna. Den oreglerade marknaden tillåter detta. Ett av exemplen informerar om Academedia (namnet låter som en kraschad sexstavig versfot), som byter bort faktisk och opartisk studievägledning i skolmiljön och lägger ut den på internet, där deras råd till blivande gymnasieelever uteslutande blir att välja någon av deras egna skolor.
En kort lägesbeskrivning från Jönköping, där jag jobbar i gymnasiet. Medan friskolorna i landet i stort har drygt 30% av gymnasieeleverna har de lyckats sämre i Jönköping, där de åtta friskolorna inte ens når upp till 15% av elevunderlaget. Det är antagligen ett gott betyg till de kommunala skolorna.
Larsson och Plesner bedriver ett outtröttligt arbete. Det är ett gott tecken att deras bok nått ut till så många läsare, och att så många av dem är opinionsbildare – Sven-Eric Liedman, Klas Östergren, Ebba Witt-Brattström, Johannes Klenell, PO Tidholm – som inte ens är verksamma i skolan. Att vi lärare läser boken är inget mindre än en självklarhet. Det är också en bok vars argument är omöjliga att skjuta i sank.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar