Inte mindre än två nya böcker anländer i sommaren från Christer Bobergs försorg. Det är på det nystartade förlaget Unicabox (se min recension av Kim Elfvings bok från 29/7), och den ena är en relativt typisk diktsamling – Ljusprolog – och den andra är i checkhäftesformatet – Ändå. Boberg har sedan debuten 2007 varvat poesi med essäer (bland annat en fin bok om Ola Julén 2019).
Ljusprolog innehåller 465 rader poesi uppställd i femradiga strofer. Skuggor och mörker upprätthåller dimmiga konturer över stad och land, liksom inom diktjagets förnimmelser. Det är kanske en långsökt liknelse, men jag tänker på Kellgrens ”Den nya skapelsen”, kanske den enskilt bästa dikt som skrivits på svenska: ”Död låg naturen för mitt öga, / Djupt låg hon för min känsla död –”.
Den himmelska kärleksfläkten saknas dock i Bobergs dikt. Här dominerar det stillastående och tröga, på platser som saknar referenspunkter men där bildspråket betonar letargin:
bussen fastkilad
där trafiken levrat sig
i en trång korsning
alla fordon på tomgång
ingen kommer någonstans
Symboliken är tung och ödesmättad, och jag läser Bobergs dikter med en inbillad basgång i huvudet, spelad av Peter Hook i Joy Division. Det finns en obestridlig musikalitet, som förstärks av det rytmiska i den repetitivt återkommande strofindelningen. Dessutom åstadkommer Boberg en resonans i sin lägesbeskrivning av något som upphör. Dikterna frammanar frånvaron, och visar att minnet är en återvändsgränd.
Det finns en seglivad fördom om att poeter är självmordskandidater som frossar i ångest och depression. Det ska sägas att Boberg inte gör mycket för att avliva den myten: dikterna är ångestridna, men de balanserar sin inåtvändhet med ett tilltal som måste kallas dialogiskt. Existensens smärta befinner sig i samverkan med den egna smärtan. Boberg lyckas bejaka det dåliga utan att låta det dra ner honom i malströmmens virvlande vältrande av misär.
I generell mening är igenkänning en överskattad trop. Det här är dikter som inte uppmanar dig att söka efter tecken. Världen upphör, och vad skulle dikten erbjuda som motstånd? Inte mycket:
vi är snart döda
det är inte ett faktum
som förlamar dig
det är en dansrörelse
okoreograferad
Den skönhet som går att finna i världen är gnistrande genom att vara så temporär. Förlåt, men vi är dumma i huvudet som inte tar oss tid att uppskatta den skönheten. Det må vara en okoreograferad dans, men det är ändå en dans, det är ändå en skönhet. Och även om världen bryter ner oss kan kollektivets styrka svara upp till de destruktiva krafterna.
Ändå innehåller 361 rader poesi, men är ändå en betydligt tunnare bok än Ljusprolog. Den är publicerad i ett ovanligt format, som liknar ett checkhäfte. Varje korta rad avslutas med ellips, med det emblematiska ”jag sjunker …” som inledning. Samuel Beckett har kanske lagt beslag på det här skrivsättet med sina senare prosaböcker: det vill säga, en röst som verkar framträda ur tomma intet, en monolog utan tydlig mottagare. Lars Norén har också skrivit ett par sådana här böcker.
Förtvivlan är ännu skarpare i den här boken, och minnet går ännu längre bakåt, ända in i barndomens snårigt otillgängliga värld. Lager efter lager avtäcks, och det blir ännu tydligare att jagets förtvivlan också är världens förtvivlan. Det är en mardrömslik dikt:
väggarna …
de närmar sig …
lika onåbara …
värre än …
mardrömmens nävar …
smekningar …
distanserar …
särar …
spärrar …
Det är minst sagt två övertygande böcker, och måste jag framhålla någon väljer jag trots allt Ljusprolog. Trots sin löftesrika titel innehåller den nog mer mörker än ljus, men det är också sant att mörkret har mycket att lära oss. Och vad vore ljuset utan mörkret?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar