De dåliga nyheterna är att skönlitteraturen peakade år 442 f.Kr. Då spelades Sofokles pjäs Antigone för första gången, och beseglade litteraturens öde att alltid bli vägd mot detta mästerverk och finna sig för lätt. Historien om tvekampen mellan bröderna Eteokles och Polyneikes, där båda föll offer och den ene sågs som hjälte och den andre som förrädare, den hade berättats av andra. Sofokles bidrag var att lyfta fram Antigone som huvudperson. Bland tragöderna var han den mest framgångsrike, med 18 vinster i Dionyosspelen.
Det finns förstås många olika översättningar, versioner och bearbetningar. På svenska finns minst fem olika översättningar, den senaste av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson (2003). Engelskan har förstås oändligt många fler: en auktoritär version signerades Paul Woodruff 2001, och i år anländer en ny version av Sheila Murnaghan, professor i klassisk grekiska i Pennsylvania. Hon har tidigare översatt Euripides Medea, som liksom Antigone ingår i Nortons serie ”critical editions”, med rikhaltiga essäer som bihang. Det är synd att denna serie saknar motstycke i Sverige; det hade förstås underlättat många lärares arbete med lika ambitiöst hållna böcker.
Pjäsen Antigone handlar om den olycksdrabbade Oidipus-familjen. När scenen öppnas har inte bara pappan (och brodern) Oidipus och mamman Iokaste dött, utan också Eteokles och Polyneikes. Kvar står systrarna Antigone och Ismene. Som stadens självutnämnda ledare står Kreon, han som beslutar att endast Eteokles lik ska få en värdig begravning. När det uppdagas att Antigone har gett också landsförrädaren Polyneikes begravningsriter får hon en dödsdom. Det är en dödsdom hon är fullt medveten om, då en av hennes tidiga repliker refererar till hennes kommande öde: ”I will bury him. / What a fine thing for me to die for that! / I am his: with him I will lie with my own.”
Är självförtroendet Kreons akilleshäl? Hans repliker sträcker över 345 rader, plus 11 rader som är återgivna av budbäraren, medan Antigones repliker endast har 215 rader. Pjäsen illustrerar också en kamp mellan olika generationer, där det förvånansvärt nog är den yngre som vill upprätthålla den gamla världsordningen med gudarna och den äldre står för den sekulariserade teknokratin. Likaså kan sonen Haimon uppfattas som antingen en representant för en ny sorts man, eller som en vindflöjel som byter åsikt i takt med folkopinionen. Kanske Antigones vägran att gifta sig med honom är ett tecken på att hon genomskådat att han bara är en opportunist.
I Antigones fall handlar det om att hon är flickan som vägrar bli kvinna. Hennes ålder är oklar, men hon förefaller inte vara mycket äldre än 15. Hon säger nej till att bli hustru – alltså med Kreons son Haimon – och nej till att bli mamma. Hon är fullt medveten om vilken uppoffring hon gör. Det hör till Sofokles storhet hur han lyckas framhålla Antigone och Ismene både som två käbblande tonåringar och som två visa individer. Namnet Ismene har också konnotationer till klokskap. Kanske är hon den äldre, mer återhållsamma systern – eller den yngre, fegare systern.
Det som ger Antigone mandat att sätta sig upp mot makten härrör från gudarna, vars släktskap hon äger i kraft av att vara ättling till drakdödaren Kadmos som grundade Thebe. Ändå utför hon det grekerna kallade hybris, för endast siaren Teiresias får tala i gudarnas ställe. Det finns saker att hämta i hennes kritik mot äktenskapet, eftersom hon fördömer brodern Polyneikes äktenskap med Argeia, dottern till argivernas kung, och ser det som orsaken till fejden.
Jag har läst ett antal engelska versioner, och tycker att Murnaghans översättning är fullt spelbar. Balansgången är ju, som alltid, att uppdatera texten till ett modernt idiom samtidigt som så mycket som möjligt av ursprunget ska bevaras. När Shakespeares Hamlet säger ”I must hold my tongue” ska han kanske inte säga ”nu måste jag hålla tand för tunga”, men också hellre säga ”nu måste jag tiga” än att säga ”nu måste jag hålla käften”.
En klassisk stötesten finns redan i första raden, som kan uttydas till ”ó koinón autádelfon Isménes kára”. När Murnaghan översätter bokstavligt blir det: ”o shared, self-siblinged head of Ismene”. Hon väljer något smidigare: ”Ismene, my sister, my second self”. Jämför för all del med några av de tidigare översättningarna till engelska:
Ian Johnstone: Now, dear Ismene, my own blood sister,
R.C. Jebb a): Ismene, sister, mine own dear sister
R.C. Jebb b): Ismene, my sister, true child of my own mother
F. Storr: Ismene, sister of my blood and heart
E.F. Watling: O sister! Ismene dear, dear sister Ismene
Tyrrell & Bennett: O common one of the same womb, head of Ismene
Robert Fagles: My own flesh and blood —dear sister, dear Ismene
Franklin & Harrison: My own dear sister, Ismene
Paul Woodruff: Ismene, dear heart, my true sister
Seamus Heaney: Ismene, quick, come here!
Anne Carson: we come out of the dark / O Ismene / O one and only sister whose blood intersects with my own in too many ways
Pjäsen ställer upp de två begreppen ”philos” och ”nomous”, där båda är mångtydiga. Det förstnämnda är kärlek, vänskap, närhet, det senare nämnda är lag, vanor, praktiker. ”Philos” kan appliceras på familjen men också politiska lojalitetsband. Antagonismen mellan Kreon och Antigone tydliggörs i hur Antigone konsekvent väljer att ersätta ”nomous” med ”kêrugma” (förkunnelse, något som meddelas).
Orden kêrukas, nomous, kêrugmata och nomima Så här kan då en av hennes repliker tydas, först i Stolpe-Svenssons översättning:
Det var ju inte Zeus som hade utlyst (kêrukas) det,
och inte heller har väl Dike, rättvisans,
gudinna, gett oss människor sådan lag (nomous)?
Jag ansåg heller inte att de påbud (kêrugmata) du,
en dödlig, utfärdat förmådde ersätta
gudarnas oskrivna och säkra lagars (nomima) bud.
Zeus did not issue that proclamation.
And the Justice of the underworld gods
did not give laws like that to humans.
Your proclaiming does not make you so strong
that you, who are mortal, can override
the gods’ unfailing and unwritten laws.
En av de mest berömda raderna i pjäsen är den första verbala duellen mellan Antigone och Kreon, när hon avslutar med att säga, i Stolpe-Svenssons översättning: ”En mänska föds med vänner, inte fiender”. Det blir starkare i Björn Collinders översättning: ”Jag föddes till att dela vänskap, inte hat”. Murnaghan: ”I like to have friends, not enemies.” Woodruff: ”I cannot side with hatred. My nature sides with love.” Carson: ”I am someone born to share in love not hatred”. Slavoj Zizek stod för en ganska besynnerlig översättning 2016. Där säger Antigone: ”But my nature is to love. I cannot hate.”
Nä, hatar gör hon inte, men kören lägger ändå skulden på hennes hetlevrade temperament. ”Your willful temper has destroyed you”, inflikar de, något som i Stolpe-Svenssons lamare översättning blir: ”Din pietet förgjorde dig”. Woodruff löser det bättre: ”You chose anger, and anger destroyed you”. Hos Carson lyder hela körens replik så här: ”well / piety is nice but authority is authority / you have in you a kind of absolute exclusive self-regarding rage / it has destroyed you”.
I appendixet finns som väntat flera intressanta essäer och utdrag ur böcker. Givetvis representeras Virginia Woolfs kommentar från Three Guineas, där hon nyanserar bilden av Kreon som maktfullkomlig tyrann. Den längsta essän är skriven av Judith Fletcher och handlar om demokratins röster i pjäsen. Mark Griffith betonar att medan alla andra karaktärer i pjäser kallar Antigone för barn, flicka, (blivande) brud, eller jungfru, väljer Kreon att kalla henne kvinna. Hans ord ”gyne” är också den binära antitesen till ”aner” (man), och således det ord Kreon använder när han hånar sin son Haimon.
Dessa essäer kan ses som nörderi, eller helt enkelt nödvändig kunskap för att Sofokles pjäs ska bli begriplig. Kontexten ersätter inte läsupplevelsen, men förstärker intrycket att ingen dramatiker – då inkluderar jag genrens enda andra genier Shakespeare och Ibsen – har på drygt 2400 år lyckats skapa något i paritet med Antigone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar