Något som har skett på relativt kort tid: översättare har fått mer uppmärksamhet och mer respekt. Det sker bland annat genom att vissa förlag, som Tranan och it-lit, skriver översättarens namn på omslaget (fler förlag lär följa i deras spår). Och om jag inte har helt fel blir intresset för översättarens arbete allt mer uppmärksammat i både recensioner och i innehållet i de litterära tidskrifterna. Åtminstone ser jag något av detta i några nya nummer.
I Karavans nya nummer (2 2023) – digert som vanligt – skriver Meta Ottosson en dagbok från sin översättning av den kenyanska förfaffaren Yvonne Adhiambo Owours roman Dust. Och Ellen Fohlin Mattssons essä om poesi från Kambodja innehåller också många klargörande spörsmål kring översättning (numret låter henne översätta sex poeter). Pablo Nerudas frågedikter översätts av Ulrika Revenäs Strollo och Jonas Ellerström, som dock inte nämner UKON:s bok ? från 2013, som också bara består av frågor.
En sensation presenteras också: en nyupptäckt intervju med Clarice Lispector från oktober 1976, året innan hon dog. Wera von Essen skriver om centrum och periferi hos den brasilianska författaren, utifrån Recife, där Lispector växte upp och von Essen tillbringade förra året. Intervjun visar Lispector som kvicktänkt och disträ i lika hög grad (att hon beskriver sig själv som ”djärv och blyg på samma gång” är träffande för många bra människor). Hon berättar att hon helst avstår från att läsa om sina texter när de är klara, och återger vad hon svarade när några barn frågat henne om hon gillar djur: ”Såklart! Jag är själv ett djur!”
I avdelningen för kritik finns inte mindre än femton böcker recenserade, så den som i utbudet saknar översatta böcker från andra länder än Europa och USA kan sluta klaga. Själv har jag bara recenserat sju av dessa femton; lovar att skärpa mig. Och kritikdelen imponerar även i Ord & Bilds nya nummer (2 2023), med en känslig recension (skriven av Anna Remmets) av Asli Erdogans senaste bok på svenska – Erdogan är också representerad med en intervju i Karavan.
Fast allra mest vill jag framhålla Malte Perssons ambitiösa recension av Cormac McCarthys sista dubbelroman Passageraren/Stella Maris, även om jag känner mig träffad när han klagar på den ytliga receptionen (jag recenserade den onödigt slarvigt och snålt i Vi). Perssons läsning är skarp, inträngande, och han gör mycket av sina iakttagelser kring översättning. Det är en recension som borde bli stilbildande, med reservationen att det sällan går att uppbåda ett lika generöst utrymme (drygt 18 000 tecken).
Annars rör sig numret tematiskt mellan främst Malmberget och Island, där Islandkännaren John Swedenmark också han tar upp översättningsfrågor (vi får bland annat veta att det isländska ordet för ”öde” grammatiskt står i plural), och att översättning ofta går att likna vid att spela en stämma i ett orkesterstycke men på ett annat instrument. Det påminner om vad Amos Oz sagt: ”Att läsa en översättning är som att spela en violinkonsert på ett piano.” (Det står händelsevis i Karavan-numret.)
Nya numret av Vagant (2/2023) har orden ”Det underlige og det uhyggelige” som tema, och ett sjok med nästan 50 sidor Knausgård, där lejonparten består av en intervju i två delar från 2019 och 2023. Åtskilligt handlar om Djävulen och den nya serien som inleddes med Morgonstjärnan, och som jag fortfarande inte bestämt mig för om jag ska gilla eller avsky (Det tredje riket var oväntat bra); ungefär som med Djävulen, alltså. I intervjuerna framstår Knausgård som kanske lite oväntat ödmjuk och försiktig, och lika oväntat är det kanske att han framhåller Bram Stokers Dracula som en av sina favoritböcker. Intressant och underhållande är det också att den journalist Finn Bjørn Tønder, som utpekats som förebilden till kulturjournalisten i de senaste Knausgård-romanerna, berättar att han började läsa men tyckte den var ”kjedelig” (tråkig, alltså).
Som alltid bidrar Joni Hyvönen med något fyndigt, den här gången en ambitiös genomgång av Joan Lindsays kufiska roman Utflykt till Hanging Rock (som nyligen äntligen översattes till svenska). Och Susanne Christensen bidrar även hon med ett fyndigt fynd: Peter Gabriel. Skam till sägandes lyssnade jag mycket på honom under 80-talet, tills jag fick veta att det var nästan lika töntigt som att lyssna på Sting. Men att Gabriels ”Mercy Street” bygger på Anne Sextons dikter gjorde mig nyfiken på att återstifta bekantskapen med hans soloskivor från 1977-1992. De är oväntat bra fortfarande.
För att knyta ihop den här tidskriftssäcken: översättaren Ulf Peter Hallberg, som bott i Berlin i fyrtio år, är kanske oförtjänt okänd i Sverige, men hans översättningar av Shakespeare, Peter Handke och Walter Benjamin torde ha nått många läsare. Och jag läste några av hans romaner på 90-talet, men tappade tyvärr intresset. Att läsa Mats O. Svenssons intervju innebär att uppleva en stark fläkt från ett förflutet som brydde sig mer om kultur och litteratur. Den fläkten är långt ifrån oangenäm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar