Somliga författare verkar vara aktuella mest hela tiden. Till dessa hör definitivt Patricia Higsmith, som levde 1921-1995. På 90-talet var det de många filmatiseringarna av böckerna om sociopaten Ripley, och 2015 kom filmatiseringen av hennes lesbiska roman Carol (ursprungligen publicerad under pseudonym med titeln The Price of Salt). Häromåret gjorde Eva Vitija den sevärda dokumentären Loving Highsmith (den finns på svt play, så passa på att se den).
Och nyligen kom också serieromanen Flung Out of Space, som utlovas vara inspirerad av författarens ”oanständiga äventyr”. Det blir onekligen en ny form för detta öde. Författaren Grace Ellis och tecknaren Hannah Templer berättar om en begränsad tid i Highsmiths liv, när hon hankade sig fram som författare till serier och arbetar på debutromanen, mästerverket Främlingar på ett tåg. Hon träffar en mängd kvinnor, men försöker också inleda en relation med en man.
Förlaget Abrams använder sitt imprint Surely för att berätta, med deras ord, historier kring LGBTQIA+, och det är också där fokus ligger för denna historia. Patricia är alltid iklädd den vita skjorta hon bär på det mest ikoniska fotot från när hon var 21 (taget av den homosexuella fotografen Rolf Tietgens, som under tiden var hennes partner). Även i serieform är hon cool, elak, självsäker, men också ensam.
Templers teckningar skapar en stiliserad och minimalistisk bakgrund som fångar tidsperioden (mycket tidigt 50-tal) på ett ypperligt sätt. Det är charmigt när Patricia flirtar med legenden Stan Lee, och under en tid också arbetar för honom med att skriva berättelser till superhjälteserier. Men helst vill hon hamna i de dunkla psykologiska lönnrummen, som återges snyggt monokront som kontrast till en färgskala som annars mest går i orange och grått.
Det finns åtskilligt att säga om Patricia Highsmith, människan bakom en av 1900-talets viktigaste författare. Mycket av det är tyvärr negativt. Hon ansåg själv att hon inte skrev deckare, utan bra romaner med inslag av kriminalitet, och utvecklade whodunnit-genren till ett mer fruktbart ”Ska de komma undan med det? Jag hoppas det!” Vi håller på skurken, åtminstone under den tid vi läser hennes romaner.
Och så finns det så mycket som talar emot henne: hon var antisemit, kvinnohatare, rasist. Några av dessa trådar plockas upp i serieromanen, men kanske inte på ett ansvarstagande sätt. Men ska vi inte skilja på upphovsperson och verk? Här är jag långt ifrån säker på vad som är rätt – det får bli en fråga från fall till fall. Det står var och en fritt att inte ta del av dåliga människors skapande, men snälla, tvinga inte andra att följa ditt exempel. Bannlysningar, censur, bokbål, cancelling: dessa metoder har inget bra facit. Det är också viktigt att komma ihåg att konstnärer sällan har reell makt, och det ska vi oftast vara tacksam för (vilket inte hindrar att jag gärna ser en ministerpost till, tja, Göran Greider).
Själv vill jag inte för något i världen avstå Highsmiths bästa romaner. Den här serieromanen behandlar Patricias kluvna känslor, den neurotiska pendlingen mellan skuldkänslor och lycka. Ensamheten är svår att skingra, när hon oftast bara har katten Spider som sällskap. Kopplingen till skrivandet av Carol blir i det här sammanhanget ganska krystat, med alltför tydliga blinkningar till filmatiseringen. Samtidigt är det ett lovvärt initiativ som i stort sett saknar förenklingar eller mörkläggning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar