I dagarna börjar en ny termin i grundskolan. För ungefär hälften av eleverna finns det anledning att erinra sig vad Plura Jonsson skaldade i en gammal Eldkvarn-dänga: ”Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till …” Som bekant har vi de senaste åren förföljts av larmande rapporter om hur pojkarna tillhör skolans eftersläntrare och de konsekvenser det får i form av utanförskap och försämrad psykisk hälsa.
Det är ett underbetyg till landets beslutsfattare att det här tillåts fortsätta, eftersom inget talar för att några åtgärder sätts in. Vi som jobbar i skolan har blivit passiva vittnen till ett läsningens sluttande plan nedåt, i synnerhet för pojkarna. Hur ska då ett så här allvarligt problem kunna åtgärdas? Ska vi verkligen bara acceptera att det är kört för pojkarna i skola?
Nä, det ska vi förstås inte. Vi behöver tänka mer konstruktivt och i en mer optimistisk anda. Larmrapporternas tid borde vara förbi – det är dags att rulla upp skjortärmarna och börja sätta igång ett arbete för att åstadkomma något reellt och hållbart. Det jag har saknat är ett mänskligt perspektiv, för det är i debatten om skolan och de krånglande pojkarna inte helt lätt att förstå att de svek som utförs på samhällelig nivå drabbar hårt på individnivå.
Hjälp på vägen skickas av lärarutbildaren och tidigare läsambassadören Anne-Marie Körling, som i sin nya bok Pojkars läsande och lärande (BTJ Förlag) tar ämnet på tillrådligt allvar. Med beprövad erfarenhet visar hon med exempel hur det faktiskt går att göra läsning attraktivt också för pojkar som inte annars firar några triumfer i klassrummet. Det är en utopisk bok, och fler böcker borde tillåta sig denna tålmodiga och nästan tjockskalliga optimism. Vi måste ibland vara dumma nog våga tro på förändring, även när allt talar för motsatsen.
Ett problem inom svensk skoldebatt är den infantila polariseringen. Det har låtit ungefär så här: aha, du förespråkar katederundervisning, varför hatar du barn? Eller: aha, du förespråkar digitalisering, vet du inte att modern hjärnforskning dömer ut läsplattorna inom undervisning? I verkligheten finns väl inga som är så skickliga i att hålla två tankar i huvudet som lärare: vi jobbar självklart med både traditionell undervisning och moderna idéer.
Diskussionen om skolan borde i högre utsträckning handla om varför pojkar inte ser det som viktigt att lära sig saker. Historiskt kan det ha berott på att jobben väntade på dem ändå. Så är det ju inte längre. Men är det här verkligen endast pojkarnas fel? Har vi inte i själva verket skapat ett anti-intellektuellt och kunskapsfientligt samhälle?
Den instrumentella synen på kunskap som pådrivs av opinionsbildare måste ersättas. Det kan inte vara meningen att allt ska handla om vinster och effektivisering, i synnerhet inte när alla studier visar att den som har mer av allt mår sämst av alla. När legitima universitetskurser i historia, filosofi och språk hånas som ”planlösa studier i humaniora” borde vi belysa att det finns ett värde (utanför penningen) i att lära sig tänka kritiskt, att tänka kreativt och att lösa problem utifrån olika perspektiv. Vi behöver lära oss att vara annat än rigida och konventionella när vi ställs inför utmaningar.
I sin bok gör Körling mycket för att upprätta ett gammaldags värde i läsningen som ett medel för att förstå sin omvärld, men också att förstå sig själv och sina känslor. Pojkar behöver lära sig sätta ord på sina känslor, och språket kan bara utvecklas av läsning. Hon har många förslag på hur det ska gå till, som att vi vuxna ska lyssna mer, högläsa mer och låta undervisningen styras mer av berättande än av instruerande. Mycket av det hon säger kan lösas med goda förebilder.
Men ärligt talat, hur mycket läser män? Inte tillräckligt för att vara goda förebilder. Vid en jämförelse kanske barnens skärmtimmar motsvaras av föräldrars minst lika många timmar vid sociala medier och tv-serier. Vad sägs om att låta den som uttalar sig om barns bristande läsning tvingas redovisa korrelationen mellan hur många timmar som det senaste dygnet ägnats åt instagram (eller facebook om du är en riktig boomer) och hur många åt Ottessa Moshfegh (eller Gunnhild Øyehaug om du är en riktigt kräsen läsare)?
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/8 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar