[För många år sedan ombads jag skriva en text till Salongens temanummer om Kerstin Ekmans bok Herrarna i skogen från 2007. I dag fyller Ekman 90 år, och här kommer min text i återbruk.]
Herrarna i skogen (3)
I botten av oss sägs det att vi människor är lika. Jag tror inte det är sant. Likheterna tycks mig mer sitta i ytskiktet. Olikheterna på djupet visar sig inte så brått. Blir man varse dem förstår man allt mindre om sig själv. Kerstin Ekman, Herrarna i skogen
den här skogen då,
eller nästa
där det ler så mörkt, där du ser skogsögat
öga mot öga: ditt borttappade
där människan blir främlingen också inför sig själv
och du inte lyssnar när skogen talar
för när du lyssnar tappar du bort dig
tilltalar dig och du lyssnar - - - eller inte lyssnar
vad är skillnaden
här - - - går du inte vilse
går du? hör du? det är skogen,
blir du rädd för
det mörka leendet
det som också ler inom dig
hon somnar i skogen, jag vågar inte för
jag vaknar någon annanstans
hon hittar en vän i mörkret - - - det finns ingen - - - vän
inne i skogen, ingen som håller dig i handen
jag håller dig i handen
från huset in i skogen, från det farliga till det farliga
vad är det då du gräver ned i diket - - - det blänker så skarpt
(vad) finns? finns du? - - - inte längre
är du rädd för dig själv - - - vad du bär på
tystnaden: den är inte din, den här skogen
med sin bortkollrande tystnad
som låter dig träda in och du träder in
där döden blåser ut dig
som bråte utslängd i skogen att upphittas - - - bilderna
går ned sig i myren
skogen, vill den dig något, vad vill den då
att den inte vill dig något
lämnar dig i fred - - - med din egen tystnad
Jag vet faktiskt inte vad en skog är. Ordet svarar inte mot någonting i sinnevärlden. Varje skog är skogar. Kerstin Ekman, Herrarna i skogen
(Också publicerad i Salongen, 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar