att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 dec. 2020

Miximum Ca Canny Sabotasjemanualene you cutta da pay, we cutta da shob, Ida Börjel +28, til norsk af Martin M. Sørhaug, Audiatur

När Siouxsie & the Banshees 2004 släppte ”Downside Up”, en box med 4 cd-skivor som samlade alla deras b-sidor, var det en given högtidsstund för alla oss som håller detta band som postpunkens farligaste klenod. Det var ett band som konsekvent utnyttjade b-sidan till att ta sitt udda koncept ytterligare ett steg mot något ännu mer udda. Resultatet är knäppt, excentriskt, omstörtande – och helt underbart.

 

Något som osökt får mig att tänka på Ida Börjel, det närmsta en Siouxise Sioux som svensk poesi äger. I skymundan gav hon för sju år sedan ut boken Sabotagemanualerna på norskt förlag. Även om boken sällan omtalats i Sverige har den sedan fått ett eget liv, översatts till danska, engelska och spanska, och nu även på norska, med sin fulla titel: Miximum Ca Canny Sabotasjemanualene you cutta da pay, we cutta da shob.

 


Men det är inte allt. På Börjels initiativ har boken muterats, med 28 bearbetningar av poeter och konstnärer. De har fått fria händer att reagera på valfri sida av boken, i uttalad instruktion att förstöra den. Alltså: sabotera sabotaget. Sålunda är det en bok som beter sig bångstyrigt och där innehållet spretar i olika riktningar. Vi läser Börjels text med rödmärkt sidnumrering, och så blir ens läsning då och då avbruten av andras tolkningar. Resultatet är knäppt, excentriskt, omstörtande – och helt underbart.

 

Det blir då en besynnerligt uppfinningsrik författares möte med det ännu mer oväntade. Som Börjels utgångspunkt fungerar texter av Elizabeth Gurley Flynn, som för drygt hundra år sedan uppmanade till sabotage inifrån textilfabriker. Uppsåtet: att lägga grus i maskineriet. Inte för att Börjel rimligen avsåg det, men hennes projekt får mig att tänka på Horace Engdahls aforism: ”Menandet är som en imma på textens glas, spår av den skrivandes andedräkt. Då får han skylla sig själv om det kommer skitungar och ritar fula gubbar på kondensen.”

 

Med denna vilda bångstyriga bok utmanas också vad en bok är, när Börjels bok utsätts för detta experiment. Inte heller blir det alltid klarlagt vad kommentatorerna vill säga, men det är ibland för att avsikten är just att förstöra – med den ljuvliga norska glosan ”ödelägga”. Resultatet består av, för att ta några exempel: spegelvänd text, ryska läsövningar, smileys, överstrykningar, foton … I korthet: förvrängningar.

 

Börjels initiala uppfattning att gå mot systemet ges ny emfas av de olika reaktionerna. Hon har ju skrivit en djärv instruktionsbok i att sabotera, inte bara bokstavligt utan också bildligt, genom att infiltrerar såväl fabriksgolv som idévärldar (varför inte också – avskyvärda ord – ”tankesmedjor”?). Hennes metod liknar en subversiv version av Ernst Kirchsteiger, som demonterar all verksamhet, och skitar ner drömmarna om harmoni och ordning.

 

Samtidigt är det en profetisk och visionär text, som alltid när Börjel skriver poesi. Hon blandar utopiska drömmar med krascher med verkligheten. Till det profetiska hör att hon skriver om ett reducerat julfirande, att det är bättre att stanna hemma, som om dikten var skriven 2020 och inte 2013. Men så fungerar manualen: det är passiviteten som har potential att rädda oss. Detta sjuåriga ärende har blivit ännu mer aktuellt och akut i år.

 

Titelns ”shob” är ett skotskt uttryck som betyder ungefär ”skitgöra”. Och det är klart att denna bok delar sitt uppdrag med den bok med två pjäser som helt nyligen utkom på förlaget Anti. Alltså kapitalismens utsugande av arbetskraft, och hur språket utarmas av oss, och utarmar oss. I en av diktens fem delar ingår en märklig text om apan och lejonet, något som befinner sig mittemellan sedelärande fabel och politisk pamflett, i en orolig text om djungelns lag och hur den politiska arenan blivit allt mer lik denna djungel.  

 

Börjel uppmuntrar och uppmanar oss att medvetet göra fel, begå misstag. Det profetiska eller bara anakronistiska består också i att hon indirekt frambesvärjer Jonna Bornemarks revolutionära bok om det mätbara samhällets skadliga inverkan. Hon vägrar bli fastskruvad i de maskiner som förslavar oss. Som alternativ kan vi ställa oss vid sidan av produktionen.

 

Då kan passiviteten alltså bli det som räddar oss:

 

                      stillhet     ikke som noe savnet     som et

                      grunnleggende element i menneskelig

                      kommunikasjon

 

                      […]

 

                      bildene av fraktalene forandrer stillhetens

                      betydninger     å omsette språk     artikulering

                      oppretter grensen mellom statisk orden og

                      ubegripelig kaos     grensen ligger inni ikke

                      utenfor menneskelig tale

 

Texten perforeras av de olika reaktionerna. Där finns Leif Holmstrands smiley, samt en motdikt. Tom van de Voorde skriver på nederländska om en fika med Simone Weil, Ursula Andkjær Olsen skriver en katalogdikt, Maria Stepanova vrider och vänder in Sylvia Plath-referenser, Lo Hillarp ritar, och så vidare och så vidare. Det blir våldsamma konfrontationer, vilda möten mellan konst och poesi, men det är alltid fruktbart, alltid konstruktivt, alltid på väg mot något frigörande.

 

Det är alltså en udda bok, svårnavigerad och besvärlig. Svårläst? Icke, man får bara ställa om sin optik. Ungefär som när man lyssnar på Siouxsie & the Banshees. Deras b-sidor är på sätt och vis lika karnevaliska som Börjels egenartade poesi, i synnerhet när den filtreras genom så här många egensinniga temperament.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar