Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 dec. 2011

Författaren som kändis, Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson

Finns det ohyggligare ord på svenska än ”kändis” (ja, om man undantar ”spritluder”, men annars?)?

Nu ska författaren också vara eller bli kändis: annars är det kört. Det framgår med all oönskvärd tydlighet i boken Författaren som kändis, som har skrivits av radarparet Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson. De två har gjort karriär som smidiga kritiker av gamla förstockade ideal, och menar att litteraturforskning ska bedrivas på mer aktuella författarskap. Då kan jag inte låta bli att grymta lite förstockat, och mena att då får nutidsförfattarna först börja skriva bättre böcker.

Nåja. Den här boken använder Kristina Lugn, Horace Engdahl och Jan Guillou som exempel, och redogör initierat om hur det gick till när de tre blev – kändisar … Tack vare media – tack vare tv, närmare bestämt. Ett avslutande kapitel om Selma Lagerlöf känns bara som utfyllnad, när de funderar lite slött om svt:s bevakning av 150-årsminnet av författarens födelse för tre år sedan.

Men det är väl inget nytt fenomen: Lord Byron vaknade upp en morgon och fann sig berömd – även Dickens råkade ut för ett kändisskap som delvis var förödande. Att den nuvarande trenden med självbiografiska böcker skulle vara gynnsam för den som satsar på att bli kändis – tja, fast det kan lika gärna bli så att publiken tröttnar på dessa historier, vill ha något nytt så småningom. Dessutom utgör de självbiografiska bara en bråkdel av de böcker som ges ut. Ryktet om fiktionens död är överdrivet.

Ibland resonerar Forslid & Ohlsson besvärande enkelt – men det kanske är en nödvändighet när man ska driva en tes som är lite fyrkantigt tillyxad. Att författaren på grund av sina mediala framträdanden ställer sig i vägen för läsarens upplevelse, och att resultatet beror på läsarens preferenser (vi gillar det vi gillar, så att säga): ja, men riktig litteratur klarar av sådana utmaningar – den överskrider den typen av enkla begränsningar. Jag kan ogilla en författare – men gilla hennes bok.

Att det skulle vara en skillnad i kändisskap med idrottares prestationer känns inte heller helt vattentät. Även där räcker det långt med att vara snygg – en fjärdeplats på ett inomhusmästerskap duger för att göra shampooreklam i ett helt liv. Däremot blir den gemensamma nämnaren för de som lyckas ta sig fram i kändiskriget att de kan uttrycka sig kort och kärnfullt. Virriga akademiker som betonar vikten av nyanseringar och övervägda resonemang göre sig icke besvär.

Det intressantaste kapitlet handlar om Kristina Lugn: där ser vi att en av anledningarna till hennes berömmelse är att hon spelar så bra. Om man sedan kallar det att ljuga eller att låtsas är inte intressant – hon är poet, hon döljer sig lika mycket som hon visar sig.

Men det förenklade överväger, i resonemangen: vi får ännu en gång veta allt om vikten av varumärket. Men en prestation i sig genererar inte automatiskt exponering. Det är inte matematik: ett plus ett är inte alltid två i detta sammanhang. Det här är också en bok som blandar rena dumheter med en ganska skärpt analys. Forslid & Ohlsson är helt urskillningslösa i sina referenser, där allt har samma värde.

En bok som är delvis slarvigt utförd, delvis rätt ambitiöst skriven. Men jag tycker att en del omdömen blir ofullständiga, inte helt färdigtänkta.

(The Smiths, "Frankly Mr Shankly", unreleased demo.)

6 kommentarer:

  1. Det här verkar vara hett idag. Jag har för mig att ett babelavsnitt från hösten (i år i alla fall) behandlade just detta fenomen, kändisförfattaren och författarkändisen. Där tror jag att Kerstin Ekman pratade om det viktiga i utseendet, vilket även Stig Larsson skrivit ("alla bra kvinnliga författare är snygga" - en tanke som i och för sig tyvärr nog snarare tangerar något annat - en avbild av ett smutsigt inre).

    Men tror inte du att det handlar om att synas, få någon att läsa det man skrivit och utifrån det sedda därefter sålla ut de riktiga begåvningarna?

    Sen det där om verken som representationer av dem själva (och omvänt) det har jag aldrig förstått - kanske för att jag många gånger äcklas av de författare som skrivit bra böcker.

    Jag tror det handlar om en mänsklig oförmåga att reducera verken från sin författare; när strindberg skriver inferno är han galen, när Mario vargas llosa skriver en ful kvinnosyn är han manschauvinist...

    Sen kan jag kanske tycka att man ibland bör visa någon typ av ställningstagande gennom sitt läsande. Författare, filmskapare eller konstnärer i övrigt som har en pissig människosyn kan jag undvika som en ... politisk aktion.

    SvaraRadera
  2. I slutändan är det ett typiskt drag för nuet att litterära böcker identifieras hårt med sina författare, de privatpersoner dessa antas vara. En författare väntas leva upp till sin bok, och omvänt kan han få leva länge med den miljö eller det ämnesval han använt i en roman.

    Om Lars Ahlin debuterat idag hade han i tio år fått bära skylten "mannen som ger de arbetslösa ett ansikte", och en del hade blivit besvikna när det visade sig att han - med en dåres envishet och tro på sig själv - inte hade sökt några jobb alls under flera år innan Tåbb kom ut: hans erfarenheter och insikter av vad arbetslöshet gör med människor var äkta, men de träffade honom akut under en relativt kort tid när han var runt 20. Under åren fram emot Tåbb var han visserligen fattig men han sökte inte aktivt jobb, och kände inte att hans värde skulle bero av ifall han hade ert lönearbete. Debutromanen var bara en sida av hans tematik. Den sortens frihet att själv välja sina roller är det nog svårare att uppnå för en diktare idag.

    För Kristina Lugn kom det här med personfixeringen ju att bli dubbelt, både en väg till att slå igenom som författare och en börda. Många som såg henne i tv eller hörde henne i radio drog slutsatsen att hon var debil eller neurotisk, eftersom hennes långsamma, "fumliga" ästt att tala gav det intrycket (hennes antydningar om tablettmissbruk och hysteri i det förflutna, inom hennes litterärt-biografiska fiktion, spelade också in). Men det väckte ju också sympati hos många: hon blev något av en ny Sonja Åkesson.

    På ett likande sätt tror jag att många överskattar Guillous buffliga självsäkerhet som _person_ - den personlighet som finns där innan han börjar skriva - därför att de utan vidare tar hans självmytologiserande anekdoter och hans ibland sturiga stil at face value, tar dem som ett uttryck för vem han "egentligen är". Visserligen är han inte längre journalist, visst är han glad i att duka up historier, men jag håller inte med om att han enbart skulle vara okritiskt bufflig.

    SvaraRadera
  3. Man kan trösta sig med att den som skriver för att bli förstådd av sin samtid kommer att bli ignorerad av framtiden.
    Visst vill också författare synas, och visst är det bra för försäljningen av deras böcker.
    Men ska man inte sluta bry sig om likheten mellan förf. och det skrivna? En bra förf. måste som sagt kunna överskrida den typen av begränsningar. Annars blir det bara förutsägbart - ungefär som i musiken, med många artister som i stället för att anstränga sig för att göra bra musik, gör musik som låter som det borde göra. Vallgren skriver Vallgren-böcker, liksom. Liksom den där Alexander Ahndoril.
    Guillou! Jag har faktiskt läst 2 böcker av honom. Ondskan var otäckt dålig, provocerande enkel och omöjlig att förhålla sig till. Första Arn-boken var lite bättre, men rätt trist och fantasilös.

    SvaraRadera
  4. Jag antar - eller tipsar - att ni som bryr er om den här frågan har en sak framför er: Horace Engdahls föreläsning på Svenska Akademin om just demoniseringen, glorifieringen och substitutifieringen (sista var ett konstigt ord i all hast) av konstnären/författaren...???
    Gick att höra i p 1 vid 20.00-snåret.

    SvaraRadera
  5. Med Guillou tänkte jag mera på hans journalistik från 70-80-talen och på böcker som "Det stora avslöjandet" och de tidiga Hamiltonböckerna. Definitivt inte Ondskan, det är ju tragikomiskt att den är den mest lästa samtida svenska romanen bland svenska män under 45 (jag har ingen statistik på detta men är ändå rätt säker; bortser från deckare, men jag tror att den skulle klara en fajt även med de flesta krim-storsäljare i detta läsarsegment).

    Men Guillous gamla insatser som journalist/samtidskommentator är underskattade idag, både hans grävförmåga och hans stilistiska kunnande på det området. Och hans rättspatos, skulle jag säga. Långintervjuerna i "Artister" och inläggen i "Åsikter" är mycket bra, och de visar verkligen att han har humor, inlevelse och självironi - men dessa ser ut på ett sätt som inte funkar för dagens 'urbana' Solsidanmedelklass. Jag gillar verkligen hans krumeluriga sätt att uttrycka sig, även i memoarboken häromåret - sen får man dra av för att han nog friserar eller förenklar en del där. Leif GW gör samma slags formuleringar, och min far också, de vrider till konstruktioner så att vissa ord hamnar på ställen där man känner att de inte borde vara, eller de undermineras av fortsättningen. "Det är vackert vårväder i denna lilla stad där vi just nu inte är" skrev min pappa på ett vykort med motiv från Vadstena, där han och hans nya fru har ett av sina två tillhåll, medan de i skrivande stund var tio mil därifrån på några dagar.

    Jag har inte läst hans senare romaner, från "Vendetta" framåt ungefär, bortsett fårn den första om Arn: hantverksskicklig, intressant ämne men inte så oerhört levande (filmen var en katastrof, men det blir så när filmmmakaren är alltför slaviskt bunden till en bestseller).

    Skrev en längre replik om författarposerande och den nya "normen" att en bok ska kunna läsas mot en bild av författaren som privatperson och dandy, den slukades upp när sidan gick i förnyelse. Får se om den ärvärd att posta igen i nån form i morgon.

    SvaraRadera
  6. Mm, kanske Guillou är något mer än sin självbild ... Jag tyckte dock att det var lite rörande att han gjorde en så slät figur i På spåret - har man så hög svansföring som han brukar ha, då är det klädsamt om det finns någon slags kunskap där också! Han har ju diverse åsikter om det mesta som inte stämmer med hans egen världsbild, alltså att andra är "dumma" och han har skådat ljuset. Då vill inte jag vistas i den bleka lågan, om man säger så ...

    SvaraRadera