Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 dec. 2011

Med eller utan beröm

I något sammanhang läste jag en gång att en människa får ungefär 90 % av sin bekräftelse före tre års ålder (om vi undantar skådespelare och popstjärnor). Det här bekräftas varje gång ett litet barn hamnar i vuxet sällskap, då allas blickar vänds mot barnet, som befinner sig i uppmärksamhetens centrum. De vuxna kan inte få nog av ögonkontakt med den lille, eller tävla i att uppfånga dess jollrande försök att härma ord.

Numera utförs den här kampen på facebook. Där pockar användare på uppmärksamhet. ”Titta på mig”, säger de, och följs av blickar som bekräftar, med den enkla logiken om tjänster och gentjänster.

Så sprids på internet en kultur av välvilja? Förvisso, men försök inte inbilla mig att dessa uttryck av yttersta godhet enbart är av godo. Vänlighet smittar, lyder argumentet, men vad är det som säger att det här är genuin vänlighet, och inte en kamouflerad egoism?

Beröm har en förmåga att tunnas ut. Vi är alla bekanta med den varma känsla som blir konsekvensen av lovord, men när detta beröm upprepas riskerar det att bli mindre behagligt. För då infinner sig en misstanke – kan det rentav vara en slentrianmässig handling när vi säger att vi gillar något? Det som var bra förra gången kändes inte lika bra nästa gång.

I tv 4:s programserie ”Så mycket bättre” tävlar artisterna inte i att tolka varandras låtar, utan de tävlar i att hylla varandra med de finaste överorden. Exakt allt är exakt lika bra exakt alltid, och jag kan inte undgå att önska att någon av artisterna någon gång skulle punktera det tvångsmässiga bifallet. Här finns bara plats för ett sorts uppförande: ett identiskt handlingssätt som berövar din identitet, din personlighet.

För när uppskattningen saknar innebörd blir det bara ett inlärt beteende, eller snarare det språkvetarna kallar för en performativ språkhandling – vi säger det vi har lärt oss säga, inte det vi menar. Jag blir uppriktigt glad av det beröm som jag förtjänar, och det förtjänar jag inte för att jag eftersträvar det, eller att jag utför något på ett sätt som jag i förväg vet att andra kommer att uppskatta.

Där instämmandets tyranni råder finns inte heller utrymme för utveckling. Tänk dig en arbetsplats där alla går omkring och säger till varandra hur bra allting är hela tiden. Då finns det behov av en avvikande röst, att någon blir det skärande missljudet, dissonansen, som påpekar att vi håller på att kvävas av stagnation.

Berömmet riskerar också att ställa dig i beroendeställning: du hamnar i skuld, helt enkelt, och måste betala tillbaka. Eftersom det ofta sägs att vi i vårt sekulariserade land endast tillber en gud som heter ”Konsensus”, att vi är konflikträdda, ser facebook ut som den idealiska uppfinningen för just oss: här kan vi gilla minsta lilla försök att få den där bekräftelsen som vi fick smak av som barn – helt enkelt känna hur ljuvt det är att vara dyrkad.

Tills vi upptäcker att det blir ett gift, ett gift som vi förväxlar med medicin. Vad jag saknar är ett mer substantiellt beröm, som verkligen betyder något. Därför tror jag att vi tjänar på att vara mer sparsamma när vi fördelar våra komplimanger. Alternativet är ett ytligare och dummare samhälle, där vi låtas bry oss, när vi egentligen mest funderar på vad vi ska göra för att maximera vår mottaglighet för belöningar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/12 2011.)

7 kommentarer:

  1. En av Facebooks många funktioner - och en som väger tungt för dess popularitet - är att vara ett reservat där folk kan få känna sig viktiga, känna att de *gör* någonting i en tid när jobbet för många inte längre lyckas engagera, inte längre tar dem i anspråk på riktigt. På fejan kan man mentalt leka politiker, kritiker, pratshowgäst eller bartender. Eller bara leka. Och man får respekt och uppskattning för det också, av kända och okända.

    Det finns så klart andra sidor av facebook, som att hålla kontakt med släkt, skolkamrater och vänner på distans, men sajtens potential att de diskussioner som förs där verkligen skulle göra skillnad i den där verkligheten som finns offline ni vet, att verkligen t ex välta en minister eller skapa nya litterära former, om det inte har stadig uppbackning av något utanför nätet - den potentialen tror jag är högst överskattad. Det var inte aktiviteterna på fejan i sig själva som tvingade bort Mubarak, de var bara ett av flera verktyg och hade man inte nått ut till de miljoner som inte dagligen använder internet, fått ut dem på gatorna och fått dem att våga, hade man inte kommit någonstans. Även här i landet är det inte så att en snackis på fejan rusar raka vägen in i tidningar och tv-soffor - om det inte är tungt placerade journalister som driver den på just facebook.

    Det där glömmer facebook- och web 2.0-fansen ofta; det är väl strategiskt att glömma det. Men på fejan är det ofta mycket snack men noll hockey. Och då krävs, förmodar jag, den där gladlynta kramigheten som stötdämpare. Ingen vill ju ta risken att på allvar bli fiende till folk man mest bara känner online.

    SvaraRadera
  2. Nu är det förstås inte alla, eller flertalet, som diskuterar politik eller böcker eller tv på facebook. Men behovet av symbolisk snabb gratifikation, och det där draget att det är viktigare att diskussionen hela tiden puttrar på än att att den kommer till några tydliga resultat, drar samman folk mot (eller förbi) någon slags punkt, det uppfattar jag som typiskt för både lättare och mer allvarliga aktiviteter på FB. Twitter är likadant. Ett bra samspel på FB förutsätter nog att hela gänget känner att de rör sig på ungefär samma verbala och intellektuella nivå och har ungefär samma stil, annars blir det knepigt. Om en viss person hela tiden vinner och det inte finns något tydligt skäl till detta i hans offlinestatus blir det för obekvämt. Men vänta, så är det ju i Babel också.

    SvaraRadera
  3. Hm, vet inte - jag har ingen erfarenhet av fb, egentligen ...
    visst har bloggen också den funktionen: titta här, lyssna, det här vill jag berätta om! Jo, men det är väl bra, så länge det som berättas är intressant.

    SvaraRadera
  4. Visst, en blogg kan också fungera som ett skyltfönster, en monter eller ett diskussionsforum. Inga problem. Störigt blir det när det går i en tydligt exkluderande riktning, samtidigt som gänget tycker att det som sker är jätteviktigt, den egna poolen av referenser inom gruppen blir mycket viktigare än det diskussionen handlar om, fast man samtidigt pretenderar på att det här är Viktigt och Okränkbart.

    Någonstans där känns det som att ensidighet eller arrogans är mycket lättare att köpa ifrån en enda person än när det är ett helt gäng som står och ler mot varandra online och tycker att alla de andra i bandet är de smarataste i världen - vilket de uppenbarligen inte är. Ibland tycks det bnli just så på FB.

    SvaraRadera
  5. Mm, just det här läser jag om just nu i Herta Müllers essä Hunger och siden - fast hon skriver inte om fb ... Men om det farliga med grupper: att det bara exkluderar. Antingen tillhör du, eller inte.

    SvaraRadera
  6. Äh!! Sublimationen av skriket, hatet, och det antisociala decelererar mänsklighetens utveckling. Nog för att man måste säga ifrån när man förtrycks, nog för att man ska stå upp mot orättvisor, men! det paradoxala med sådana uppmaningar är bara att förtryckarna och orättvisupprätthållarna tar till sig, och legitimerar sitt beteende.

    Övriga, de förtryckta kommer att blunda och tänka att det hela strax övergår i något bättre - de har tilltvingats en försynthet mot de, av båda led, inbillat överordnade.

    Visst, en minoritet av förespråkare för de förtryckta kommer alltid låta sig höras, men kommer lämna sin egentliga publik oberörd.

    Själv måste jag tillstå att jag anser bejakningskulturen (mycket) mer åtråvärd än dess motsida: negeringskulturen.

    Båda förekommer, och ges uttryck i olika sammanhang - belyser olika sidor av ens många persona.

    Varför den bejakande sidan idag andas högst har antagligen att göra med en mer utbredd ytlig gemenskap - vilken oundvikligen skapas med allas allestädesnärvaro, uppkommen av tillexempel telefonsurfing osv.

    I den verkliga världen (vilken det nu är) däremot, bland sina riktiga vänner talar man riktigt. Man uttrycker sin illvilja - gottar sig i förakt. Och det är här man ska göra det. Bland de som inte känner dig blir det obehagligt. Det är nödvändiga steg i socialiseringen, att pröva kompabilitet med varandra - matcha aversioner (mer än matcha intressen).

    För att inte ett samhälle ska kollapsa måste det vila på ett utåt visat gott humör - oavsett om det dehumaniserar i längden (då får man väl helt enkelt flytta bort).

    För det är helt enkelt den öppna agressiviteten som måste lett fram till det våldsamma näthaat som idag florerar och håller på att övergå til dess utomhusmotsvarighet.

    Vad var det Herta skrev sa du? Det farliga med grupper? Där måste man inse att man skapar lika starka, om inte starkare, grupper genom exklusion (hat). Fram ur ett oformat stenblock växer vi alla med hjälp av mejselns befriande hugg.

    SvaraRadera
  7. Mm, fast - är det inte (också) så att när det blir ett slags berömtyranni, att det krymper vår värld.
    Sen kan man väl se Tv 4-programmet som en motreaktion mot mobbningsteve, utfrysningstv, förnedringstv, alltså dokusåpor där man ska rösta bort varandra, intrigera ... Här får alla vara med - till och med E-Type, herregud! -

    SvaraRadera