att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 maj 2020

Sen for jag hem, Karin Smirnoff, Polaris


Med sin avslutande del i trilogin om norrländska Smalånger har Smirnoff knutit ihop en säck som innehåller en del övervåld och en del onyanserade porträtt. Men det är svårt att inte bli fängslad av romanfiguren Jana och hennes svåra erfarenheter.

En av senare års mer oväntade litterära framgångar tillhör Karin Smirnoff. Med hjälp av korthuggen meningsbyggnad och starkt generisk norrländskt idiom har de två första böckerna om Jana Kippo (”janakippo” som det utskrivs i romanerna) stått för ett veritabelt segertåg hos många läsare. Nu ankommer den avslutande delen i trilogin som utspelar sig i Smalånger.


Sen for jag hem är också romanens, och därmed trilogins, sista ord. Det är Jana som ska fara (åka på rikssvenska) hem, efter en minst sagt besvärlig resa, med ett liv fyllt av övergrepp, våldsdåd, och relationer som måste definieras som ”toxic”. Här fortsätter hennes destruktiva leverne. Likaså våldet och de många dödsfallen.  

Här illustreras en konflikt som påminner om den i Sofokles antika tragedi Antigone, där protagonisten går emot makten för att ge sin bror en värdig begravning. Janas bror dog ju i förra boken, Vi for upp med mor, och den sekt han sökte hemhörighet hos i Kukkojärvi gör anspråk på liket, medan Jana vill att han ska vila på närmre håll. Här finns ingen starkare kärlek än broderskärleken – på gott och ont.

Jag har tidigare varit kluven till serien. Stört mig på den nästan parodiska norrländskan. Det är ”he dig hit”, ”jag iddes int fråga”, ”vars har vi socker?”, ”vi åt karra”, man är ”okaffedrucken” och många fler liknande igenkännbara uttryck på snart sagt varje uppslag. Det har varit svårt för Smirnoff att motivera dessa dialektala glosor i en integrerad kontext, och det blir mer av utanpåverk.

Samtidigt har jag verkligen fastnat för Jana, och tycker fortfarande hon är en levande karaktär. Hennes delvis motvilliga strävan att etablera sig som konstnär skildrar Smirnoff inkännande och tillförlitligt. Det är verkligen en svår balansgång att berätta om någon med så här trasig bakgrund utan att det bara blir groteskt, men här presenteras trovärdiga anledningar till att somliga av oss har lättare att hantera motgångar än framgångar. Ledtråd: det stavas ”självkänsla”.  

Men lika skickligt som Smirnoff har tecknat Janas porträtt, lika endimensionella blir många av bifigurerna. Till exempel dottern Diana, som inte ges någon kontur. Och de flesta av männen reduceras till karikatyrer. Förvisso ska det väl illustrera att Jana söker sig till just dessa våldsbenägna motbjudande herrar, men det blir förenklat.

Även några onödiga partier i Janas förflutna från Stockholm blir bara ytterligare ett tillfälle att ramponera mansbilden. Nej, jag förnekar inte att dessa män finns, bara att Smirnoff ger en för obalanserad bild av något som är ett verkligt och mångdimensionellt problem. När ett annat allvarligt problem ska avhandlas, privatiseringen av hemtjänsten och dess konsekvenser för vårdtagarna, blir det tyvärr lika förenklat och onyanserat.   

Ändå är det med viss sorg jag här tvingas ta farväl av Jana, även om Smirnoff i intervjuer har hintat att det finns mer att uthämta ur hennes liv. Inte kan man väl heller säga att vi får några tillfredsställande svar vad gäller Janas fortsatta öde, förutom att allt som är förstört hos henne knappast gått att laga inom det tidsspann som trilogin avhandlar.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/5 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar