Gravgåvor, Tor Ulven, översättning Thomas Kjellgren & Nils Sundberg, Flo förlag

Inte ska man väl kalla det en roman, Tor Ulvens första prosabok från 1988, Gravgåvor. Det gör inte förlaget Flo heller, utan väljer ordet ”fragmentarium”. Liksom i deras första översättning, den remarkabla Avlösning, rör det sig om en meandrisk prosa, som växlar mellan att röra sig slingrande och bevara ett komprimerat uttryck.

Att vi efter att ha stiftat viss bekantskap med poeten Ulven är det ju generöst att vi också får en uppfattning om hans märkliga prosa. Märklig, på ett sätt, då den strider mot den utgivning vi möter under vårt århundrade. Men också bekant, och den har väckt jämförelser med Thomas Bernhard och Samuel Beckett. I Thomas Kjellgrens initierade efterord finns den obligatoriska liknelsen, men det blir lite tjatigt att än en gång nämna den ”underskattade” humorn hos dessa författare. Det är ju pessimisterna som fått de roligaste maximerna.   

För all del, fast Ulvens sätt att skriva är encyklopediskt, vilt och gränslöst, och liknar inte Bernhards hårt koncentrerade monomani eller Becketts anala asketism. Mer kunde man säga att det är en musikalisk affinitet, att det är en prosa som väljer bort narrativet för en ny sorts semantik. Då liknar den faktiskt mer Virginia Woolfs vildaste och mest experimentella prosaverk Vågorna, och blir mer poetiskt visuell symfoni än roman. Det är lätt att nostalgiskt sakna den här ambitionsnivån, men faktum är att när jag tidigare i vår läste Jonas Eikas Efter solen var det nästan som att läsa Ulven; det som förenar dem blir då att du medan läsningen pågår inte riktigt vet vad du håller på med och i vilken riktning berättarrösten ska ta dig, och om du kan lita på att du ska ta dig därifrån någorlunda oskadd.

Liksom i Avlösning är det monologiskt. En röst som inventerar verkligheten, och försöker förhålla sig till allt som försvinner, som har försvunnit, eller bara det som upphör. Det som rinner mellan fingrarna, men ändå behåller sin substans. Däribland en kvinna. Däribland minnena själva. Att ägna sig åt något är att ta kål på det, lyder Ulvens dystra ingångsvärde kring en människas identitet – men det blir också dess slutsats. Att skriva är att förinta sin egen röst. Då blir allt som ska skildras nedtecknat på samma sakliga sätt: att äta, att ha sex, att befinna sig i tillvaron, att helt enkelt leva.

Det är en poet som skriver, något som ger sig till känna i de tvära kasten, men också i precisionen i uttrycket, i några starka formuleringar, där han skriver om ”något med färgtonen kanske”, om att inte ha ”krafter till att leva i presens”, om att sakna ”den djuriska lydighetens förundranslösa lugn” (på norska: ”den dyriske lydighetens undringsløse ro”).  

Språket blir viktigare än plot, intrig, narrativ. För vad handlar det här om? Det handlar om ett språk, om en verklighetsbeskrivning uppbyggd av det enda vi har för att uppfatta den här världen – språket. Du frågar: karakterisering, miljöskildring, tema, motiv? Tor Ulven rycker loss desssa vägpinnar ur frosten och slänger dem i diket. Här finns också svindlande tidsperspektiv, där Ulven utgår från ett lätt identifierat självbiografiskt jag, men rör sig bakåt i tiden, mot antiken och låter den bli samtida.

”You can’t wrap your arms around a memory”, sjunger Johnny Thunders, och alluderar väl mer eller mindre medvetet på några ord hos Vergilius i Aeneiden. Ulven utmanar denna doktrin. Det är konkret, detta som är värt att bevara, och det är något som tilltalar våra sinnen, även om det försvinner, eller just därför. Minnet och glömskan är lika starka parametrar. De lösryckta tankarna rör sig mot okonventionella förslag (typ: varför föds vi inte berusade och kvarstår i det tillståndet?). Ulvens skrivande är på liv och död, och just därför ibland så absurt och lekfullt, och rentav barnsligt – men barnsligt på ett väldigt tilltalande och fantasifullt sätt.   

I denna icke-roman finns ett flöde och en associationsrikedom som skapar en hisnande effekt, där pornografi och konst juxtapositioneras. Minnen är ju också en fråga om associationer, om att bygga vidare och skapa utifrån något som man inte kan vara säker på. Att läsa Gravgåvor i denna icke-frivilliga isolering –  covid-19, alltså – ger också en ny känsla och nya perspektiv (jag läste den ju på norska i somras). Kanske det är så enkelt, att viss litteratur fungerar starkare just nu, när vi som vet skillnaden mellan myndigheters ”bör” och ”måste” (ledtråd: det finns ingen skillnad) håller oss i största utsträckning undan andra människor.

Ulven skriver om ett liv som i stort sett har upphört, om en påtaglig smärta. Det där som håller på att försvinna är ju det egna. Så finns här ett försvarstal för litteraturen, även om det också låter som en anklagelse:

”Återstod att det nästan alltid var bättre att läsa än att leva; det bästa skulle vara att vara en person i en bok, inte på låtsas, i läsningens identifikation, utan verkligen en fiktiv person, som kunde låta andra överta det bittra slitet med att leva, att existera helt oskadd i de andras, de arma levandes fantasi och sedan slockna lika smärtfritt när boken stängdes, eller bara försvinna ut ur handlingen, i all stillhet, på ett tidigt stadium, efter ett kapitel eller två.”

Så visar han med sådana exempel att det kan vara möjligt för en konstnär att likt den kinesiske konstnären WuTao-Tze kliva in i sitt verk och börja leva där. Det är utmanande att följa honom, och ibland kan man verkligen fråga sig vad fan det är frågan om. Men så ska det vara. Här etableras kontakt, och det är mer väsentligt än semantisk lättfattlighet.