att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 maj 2020

Kärlekens åäö, Jan Stenmark, Kaunitz-Olsson


När Jan Stenmark gav ut sin första böcker – det är nu trettio år sedan – minns jag hur nytt och uppfriskande det var. Hans collageteknik, där han plundrade gamla tidningsbilder och försåg dem med texter som var enkla och lömska. Det är med imponerande konsekvens han har hållit fast vid sin enkelhet – liksom vid sin lömskhet, när bilderna med hjälp av texten kantrar mot ett obehag som vidrör skräcken inför att finnas vid liv.

Kärlekens åäö innebär ingen radikalt ny färdriktning. Den uppehåller sig vid kärlek, attraktion, sex – ämnen som långt ifrån saknats i Stenmarks tidigare böcker, utan det ekivoka har väl varit något av hans signum. Det som sker är hur den nostalgiska idyllen invaderas av en anarki – en styrande hand som uppmuntrar kaoset. Stenmark, född 1947, utnyttjar nästan uteslutande 60- och 70-talets bildvärld, och det gör att hans publik – misstänker jag – får svårt att förnya sig, då ett visst sinne för nostalgi ter sig nödvändigt. Jag misstänker att han har kvar sina fans från förr, vi som redan har en relation till bilderna, känner igen den estetiken.


Stenmarks metod innehåller varm ironi och hjärtlig cynism. Man kunde säga det med en kliché – Stenmark lever av dem – att han har ”hjärtat på rätta stället”. Som jag önskar att jag kunde ge den klichén en adekvat bild, för att visa hur ett sådant uttryck också kan laddas med explosivt innehåll. För det är så han jobbar, att ta bekanta uttryck och utsätta dem för nya sammanhang. Med hjärtat på rätta stället kan det samtidigt vara mörkt så det förslår, och det måste sägas att nästan alla leenden hos Stenmark är mörka, och det är mycket tårar i den här boken.

Det är absurt och smått surrealistiskt. En och annan gång plumpt, men oftare subtilt och framför allt påhittigt. Han har en hög lägstanivå där ytterst få av de cirka 200 bilderna är svaga, men det måste också sägas att han har en hög högstanivå. Hur kan han då fortfarande vara lika bra som när han började – varför infinner sig ingen konstnärlig avmattning?

Det finns en igenkänning, inte bara i bildmaterialet, utan också i det temperament som ledsagar oss. Det är en kritisk blick på mänskligt beteende, som genomskådar vår existentiella utsatthet. Läst så blir det mer frågan om filosofi än något annat, men det är klart att när Stenmark som här tar sig an kärlekens blir det en hel del psykologi också. Han har en rik ådra att vittja – barndomen. Många av iakttagelserna härrör från något som liknar autentiska minnen, och det skulle nog gå att skriva en biografi om ett fiktivt jag som hämtar stoff ur barndoms- och ungdomsupplevelser. Så skapas en sammanhängande berättelse genom inte bara den här boken utan genom hela hans konstnärskap, att där finns det lilla barnets förmåga att ge världen innehåll, men också dess förmåga att exponera allt det hemska som ligger under ytan. Med andra ord har Stenmark mer gemensamt med David Lynch än med någon annan.

I en av sina tidigare bilder lyckades Stenmark få en hel stad efter sig, då Härnösand utpekades i mindre smickrande sammanhang. Den här gången är det Gotland som får en släng av den sleven. Jag skrattar som en rå sälle åt denna bild, och jag hoppas man gör det även i Gotland, då det borde vara svårt att bli förtörnad av något som är så charmigt utfört. Som alla genuina komiker finns det elakt drag hos Stenmark, men han är smart nog att sockra sina utfall. Men det är också roligt för att det är så oväntat vad som sker, i både text och bild. Till exempel en liten flicka framför en dörr: ”Hennes mamma var tydligen inte bara hennes, utan även hennes pappa efter vad hon hörde genom sovrumsdörren.” De mänskliga tillkortakommandena får också sitt av denna förtvivlans utforskare: ”Full javisst, men inte fullare än att jag visste att det var jag som kom hemkrypande.”

Det är svårt att göra rättvisa hur överrumplande roligt det är att läsa den här boken, eftersom att citera texten är otillräckligt, och så mycket bygger på kombinationen: vad som händer när en i sig oskyldig text möter ett sinistert innehåll, men likaså motsatsen, när en oskyldig bild ges en sinister text. Det är en dubbelexponering, eller kanske en trippelexponering som utförs. 1 + 1 = 3. Saker ges ny kontext. Texten är inte självbärande, utan poesin uppstår i mötet med bilden.

För när Stenmark debuterade var det aningen svårt att kategorisera hans alster, som lånade inslag från tecknade serier och konst, men det som uppstår i mötet mellan text och bild skulle jag tveklöst kalla poesi. En poesi av starkt excentriskt slag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar