att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 maj 2020

Kosmofobi. Dikter om världar bortom, H.P. Lovecraft, översättning Rickard Berghorn & Gustav Almlöf, Aleph Bokförlag


Howard Philips Lovecraft (1890-1936) är förstås mest känd för sina med all rätt beryktade skräcknoveller. Kanske den ende som lyckats förvalta Edgar Allan Poes arv att förmedla en fasa som lyckas vara både fullständigt bekant och igenkännbar samtidigt som den är bortom all föreställningsförmåga. Att läsa honom är att utsätta sig för en estetik som inte bara består av verkningsmedel och strategier, utan som går utöver dessa simpla tekniker och tillfogar genuin skada.

Som poet är han mindre känd i Sverige, vilket kan te sig aningen paradoxalt då det rimligen är fler poeter än prosaister som influerats av Lovecraft. Därför är det glädjande med den volym som Aleph nu ger ut, Kosmofobi, som samlar alla hans skräck- och fantasydikter. Det är en tvåspråkig utgåva, där översättarna Rickard Berghorn och Gustav Almlöf kämpar tappert med originalets ordglädje. Att de tvingas offra rimmen är en tråkig men kanske nödvändig eftergift, men tack vare att originalen bevarats kan man ju med fördel doppa sig i dem.


Med sitt vemod och sin monomana skräckfascination ter sig dikterna som något av pastischer på Poe. Fast det är att förminska kraften hos Lovecraft, som ju ofta lyckas förmedla en helt specfik atmosfär. I de längre dikterna, som dominerar, finns ju också de berättande dragen. Då liknar det i hög grad hans prosa, så därför finns det ju all anledning för Lovecraft-fans att kasta sig över den här samlingen också.

Här finns också en imponerande sonettcykel. Imponerande alltså på det sättet att sonetten alltid imponerar, även om den kanske inte alltid lyckas bli bra dikt, utan mer bara likna en sådan. Det blir skickligt men stundtals livlöst (alltså livlöst på det dåliga sättet, inte på det sublimt skräckinjagande sättet).  

Men för all del: det som också imponerar är hur skickligt skräcken bibringas läsaren. Ofta räcker det med själva namngivandet – vana Lovecraft-läsare ryser nog bara när de stöter på namn som ”avlägsna Zan”, ”Banapis månskära”, ”det gamla Auvergne”, med flera fasansfyllda orter med mer eller mindre uttalad förankring i den konkreta världen. Fast mest rör sig Lovecraft mellan världar, i ett ständigt rastlöst och lönlöst sökande efter ro.  

I flera av dikterna finns också skräck av den kaliber vi förknippar med Lovecraft. Det räcker med en strof ur ”Nemesis” för att illustrera detta. Originalet är som ett koncentrat av stilen:

                      Thro’ the ghoul-guarded gateways of slumber,
                         Past the wan-moon’d abysses of night,,
                      I have liv’d o’er my lives without number,
                         I have sounded all things with my sight;
And I struggle and shriek ere the daybreak, being driven to madness with fright.

                      Genom sömnens portar av likätare vaktade,
                         förbi nattens månbleka avgrunder,
                      där har jag ånyo levt mina oräkneliga liv,
                         har jag lodat allt med min syn;
och jag kämpar och skriker vid dagbrottet, till galenskap driven av fruktan.

Visst kan man ha fördragsamhet med att rimmen uteblir, även om det onekligen blir svårt att få den högläsningseffekt som originalet erbjuder – speciellt om man i kombination med rimmen beaktar första radens allitteration, där g-ljudet förstärker den sorgsna instängdhetskänslan, och nästan bokstavligen frammanar porten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar