Den efterblivne
mannen är en vanlig protagonist i litteraturhistorien. Genom dennes begränsade
och naiva blick kan en författare utnyttja tillfället att nå fram till mindre
uppenbara omständigheter. Så gjorde William Faulkner när han lät den
utvecklingsstörde Benjy vägleda läsaren in mot familjen Compsons mörka
hemligheter i den sublima romanen Stormen
och vreden. Få inledningskapitel är väl lika oförglömliga.
Ja, och så är det
med Mattis, huvudpersonen i norska Tarjei Vesaas roman Fåglarna. Den har ofta utkommit på svenska, senast 2002, i Bertil
Bodéns översättning från 1957. Den har nu ersatts av Staffan Söderbloms
nyöversättning, som ingår i Norstedts fina klassikerserie. Och man får nog säga
att den inte bara kompletterar utan ersätter den gamla, som inte tillräckligt
beaktade Vesaas minimalistiska och upprepande stildrag.
Det är berättelsen
om Mattis och Hege, ett syskonpar som bor i en liten stuga i utkanten av ett litet
samhälle. Hon försörjer dem genom att sticka tröjor, medan han mest slår dank,
oförmögen att utföra de sysslor som finns tillgängliga. Han är alltså en
odugling, och mycket medveten om det. Hans problem är att han inte kan sluta
tänka, för det är tänkandet som ställer sig i vägen.
Men han var ju
efterbliven, lite bakom? Ja, så ses han av andra, inte minst den praktiskt
sinnade systern. Mattis har ofantligt svårt att kombinera sina drömmar med
verklighetens hårda krav. Han är övertolkande och hyperkänslig. Som
kompensation söker han efter tecken i naturen. När morkullan flyger över deras
hus en sen kväll tar han det som att förändring utlovas.
Med osvikligt
inkännande drag visar Vesaas förnedringen som Mattis utstår när han gång efter
annan misslyckas med sina uppdrag. Hans vaga dåliga samvete hänger över hans
tankar hela tiden, tar sig in i våra tankar när vi läser och därmed tvingas
dela hans förtvivlan, hans obehag inför tillvaron. Så det är en väldigt sårig
roman om skammen i att vara född, om skammen i att vara människa. Det är inte
konstigt att Karl Ove Knausgård har utnämnt den till den bästa norska roman som
skrivits.
Så får vi också ta
del av Heges depressioner, som den känslige Mattis delger oss. Vesaas borrar in
mot mänskliga smärtpunkter, och laddar framställningen med dramatik och
spänning, där man hela tiden väntar en urladdning. Det mänskliga predikamentet:
att vi inte är utrustade med något bättre än den grå massan för att förstå oss
själva eller världen. Fåglarna har kallats en psykologisk roman, och det
behöver jag inte bestrida, men vill nog hellre lyfta fram den som en filosofisk
roman, där ontologin sätts i förarsätet.
Söderbloms
översättning måste berömmas. Bland annat ger han replikerna en norsk ordföljd,
medan prosan och Mattis tankar ges en adekvat svenska. Mindre imponerad blir
jag av Tomas Bannerheds förord, där han föreställer sig att han skulle ha satt sig
ned med Mattis och ”småspråkat”. Här tror jag bestämt Bannerhed är inbilsk när han underskattar vem
han har att göra med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.