att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 maj 2020

Båge av väntan, Rut Hillarp, Nirstedt/Litteratur


Då och då känns det som att det verkligen är dags för en större läsekrets att upptäcka Rut Hillarp, som förblivit en doldis för några få invigda. Därför mer än välkomnar jag att Nirstedt/Litteratur i sitt poesibibliotek väljer ut hennes tredje diktsamling Båge av väntan, och jag tycker också om Saskia Vogels lovordande förord, där hon hoppas att stunden är inne nu för just detta – att fler nu ska ta chansen att läsa den här spännande och för svenska förhållanden ytterst ovanliga författaren.

Men samtidigt. Världen ser ut som den gör, och poesi är en angelägenhet för de (lyckliga) få. Vogel, bosatt i Berlin och översättare från svenska, påminner sig om detta också, när hon nämner några entusiaster, som Malte Persson, Therese Bohman, Karolina Ramqvist, Mara Lee – samt Bernur, obviously. För snart tio år sedan utkom Birgitta Holms fina biografi om vännen Rut, Poet och erotiskt geni, som utkom tillsammans med ett urval av dagböckerna. Då kanske stunden var inne … Fast nä.


För sanningen är ju bister. Det är få som orkar bry sig om poesi, men Hillarp är knappast oproportionerligt bortglömd; rimligen har hon sina mer eller mindre offentliga fans – åtminstone vittnar prissättningen av hennes böcker om det, vid de få tillfällen de finns tillgängliga på antikvariaten.

Att läsa den nu sjuttio år gamla Båge av väntan. Är det otidsenligt? Både ja och nej. Det är tydligt att Hillarp skriver om och mot ett patriark som fortfarande är livskraftigt, och om strukturer och mekanismer som inte tiden lyckats avstyra. Hon skriver också om religion, på ett mindre avmätt och distanserat sätt än du kanske vant dig vid. Här skrivs dikter om en samvaro mellan människor, om en kärlek där frågorna inte berör att välja rätt färgnyans på köksluckorna. Här blir kärlek inte lika mycket en fråga om praktiska heminredningslösningar som en transcendental rit.

Det är långt ifrån en fråga om blå dunster eller att trampa barfota i idylliska lyckoland. Här är passionen oftare blodig, fylld av äckelkänslor, motstridighet, smärta. Det finns en sent på jorden-stämning, en puls som slår genom dikterna. Eller så här: ett verbhjärta som inte riktigt slår, utan mer bankar, hamrar, dunkar – ja, mörbultar. Samtidigt finns farhågorna om den hotande kraschen, att gemensamhet är något som upphör, en pessimism som kunde ha formulerats av Nick Cave (”I knew before I met her that I would lose her”).  

Genom den korta samlingen växlas mellan lyriska dikter och prosastycken. Prosadikterna handlar om att frivilligt tappa fotfästet och ge sig hän för mer extatiska upplevelser. Utlevelsen blir något som befriar i en tillvaro som stänger in människans längtan, där allt försöker göra oss fogliga och anpassade. Därför finns det hos de figurer som Hillarp låter ingå i sin poesi ett hopp trots allt, att det ändå ges något som gör världen mindre ängslig: en förlösning från allt som inskränker. Eller så här: hon sammansmälter längtan med väntan.

Hos Hillarp, det enda erotiska geni vårt land äger, blir passionen det enda som frigör människan. Hon intellektualiserar känslan, men bevarar känslouttrycket, och skriver dikter som inte riktigt nöjer sig med att gå det cerebralas ärenden. Här är kropp och tanke lika viktiga, och knappt ens skilda från varandra. De konventionella bilderna ges också nya sammanhang, när hon liksom hämtar dem från ett plundrat förråd, men det spännande är hur hon lyckas utforma dem på ett nyskapande sätt, ge dessa klichéer nytt innehåll. För ärligt talat: kärleken är ju den största, kanske den enda klichén.

Så här, den första delen i diktsviten ”Nära”:

                      Han som är vingen över denna visknings
                      blomma
                      brusande vit men om intet
                      om blott
                      tappar mig djupt i sina ord

                      Han som är större än min åtrå
                      uppslukande den i mig
                      viskande den bortom, glidande
                      och dess tvekan vem vet

                      Han som vet och är större än min kunskap
                     
                      Han som lyfter mitt ansikte

Hon skriver inte sina dikter i lika hög grad som hon koreograferar dem, strukturerar dem som rörelser. Hennes ord dansar, dansas. Symboliken är tung, men har getts fjäderlätta steg. Nu låter det kanske överdrivet? Men det är själva poängen – hennes ord är också i sig överdrivna, hyperbola, som om det hon vill beskriva saknar gränser. Det är en poesi som skruvar upp volym och ljussättning, i en intensitetens poetik, i tablåer om djur och djurisk våldsamhet, där människor kan transformeras i stunden.  

Redan här finns glimtar av det mytskapande, det mytåterskapande, som hon skulle ägna sig åt när hon på 80-talet återkom med tre samlingar. Här finns alltså till exempel Isolde, men också en oerhört fin dikt om den antika prinsessan Alkestis:

                          varför är jag så naken
                      för ögonens skull är jag naken
                      är det hans armar omkring mig
                      dansen smälter min klänning
                      skuldrorna rinner från axlarna
                      höfterna rinner mot skötet
                      vem dansar jag för denna natt
                      o släck mina händer

Det är en fin utgåva, som till största mån respekterar originalets radbrytningar, om än inte helt i prosadikterna. Tyvärr krymps avståndet mellan orden, som ju är expanderat i originalet: något som påverkar läsrytmen, och gör den lutande. Få svenska författare är så belönande att läsa, och det handlar mycket om den självkännedom hon exponerar – det som dikterna utmynnar i är ett möte med det egna jaget, en konfrontation med allt vad det inrymmer.

Man talar ibland om vissa som ”en författarnas författare”, alltså någon som mest läses och beundras av andra författare. Något sådant gäller förstås för Rut Hillarp, men det är också tydligt att vad hon gör är att omdana oss när vi läser, och hon blir ”en läsarnas författare”.

Därför kan jag korrigera mina inledande farhågor, och instämma i Vogels möjligen naiva förhoppning om fler läsare. Det är ju sorgligt eller ett bevis på ynkedom att det saknas till exempel en pocketupplaga med hennes Samlade dikter, inte minst när man tänker på vilken gynnsam och positiv smittspridning den skulle innebära hos blivande författare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar