att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 maj 2020

These Fevered Days. Ten Pivotal Moments in the Making of Emily Dickinson, Martha Ackmann, Norton


Det är en god idé: att utgå från tio avgörande eller omskapande ögonblick i Emily Dickinsons liv, och låta dem bli fokus för en inkännande biografi. Så arbetar Martha Ackmann i sin nyligen utkomna These Fevered Days. Ten Pivotal Moments in the Making of Emily Dickinson. Det blir då ett dokument i tio episoder, paketerade på ett sätt som torde tilltala de som följer tv-serier.

På tal om det, den serie som apple-tv+ sände i december utgick från en liknande modell, men den var väl ärligt talat bara halvlyckad. Eller, början kändes rätt lovande med en uppfriskande inställning till materialet, men det blev ju lite tjatigt med en estetik som sällan gav tillfälle att hämta andan eller ens samla sig för nya infall.   


Vi som känner till Emily Dickinson kanske inte har så mycket nytt att hämta här, även om Ackmann gör personliga läsningar av dikterna. Att hon ägnat ett långt yrkesliv åt att undervisa om Dickinson märks – på ett positivt sätt, då hon presenterar stoffet pedagogiskt och med tydlig ambition att läsaren inte lämnas på efterkälken. Då kan somliga förenklingar vara nödvändiga. Här talar fyrtio års erfarenhet, och den talar med den slags stillsamma auktoritet som hör till.

Några saker man bör känna till. När Emily, som hon väl får kallas i en bok av det här slaget utan att det känns onödigt intimt, dör – då står det på dödsattesten att hennes yrke var: ”At Home”. Det är en snygg versal som kan sägas korrespondera med poetens egna versaler i dikterna. Och så klart sanningsenligt, då hon sällan och ogärna lämnade hemmet och periodvis rentav övervåningen i familjehemmet i Amherst där hon bodde. Och där hon en gång tog sin tillflykt till vinden för att efter att ha behandlats för en ögonsjukdom högläste Shakespeare för flugorna och spindlarna – en vind som finns med i den här bokens rika bildmaterial, och som den nitiska Ackmann själv klättrat upp på och provläst Henry VI för att testa akustiken.

Det här är kanske inte en bok för nybörjare, men å andra sidan finns det så gott om goda introduktioner redan. Liksom Josefin Holmtröms bok på svenska från i vintras, Emily Dickinson och vulkanerna, skriver Ackmann mer för oss som redan har en relation till poeten. Man behöver kanske inte heller veta så mycket. Så många rykten är i omlopp, och om hälften av dem vore sanna blev det tillräckligt för ett spännande levnadsöde. Men låt gå för att hon klädde sig i vitt, men kom också ihåg att hon var smart nog att förse sina vita klänningar med en rejäl ficka för att alltid vara utrustad med papper och penna – något att tänka på för nutida klänningsbärare som klagar på bristen på fickor. Emily Dickinson kunde lösa det problemet, och likaså Gertrude Stein några årtionden senare.

Men faran med textbokskunskap är när den förs vidare, och halvsanningar reproduceras. Ackmann är noga med att gå till källorna, och noga med att inte dra några förhastade slutsatser. Ändå blir det en trivsam läsning när vi får ta del av Dickinsons stränga humor:  intelligent, okonventionell, bisarr, idiosynkratisk, speciell, magisk, gåtfull. Det uttalade syftet är att återskapa det landskap som hör till Dickinsons medvetna.  

Det är ett landskap som inte är helt enkelt eller enbart bekvämt att umgås med. Harold Bloom kallade Dickinson för den mest kognitivt utmanande poeten som skrivit på engelska, medan Ackmann liknar det vid att träffas av blixten: ”Emily Dickinson reminds us what it’s like to be alive. And when she does – she takes our breath away.” Det här må låta som klichéer, men det är ändå sant – att läsa henne är omvälvande, och svårt att ge en adekvat eller rättvis förklaring i ord.

De tio kapitlen återger alltså tio stunder då man kan säga att Dickinsons poesi kom till liv, och stunderna är bekanta. Det första av dessa är när hon är fjorton, och får en språkupptäckt som kan liknas vid en epifani. Ackmann kallar det att ha absolut språkligt gehör, och ska senare också hävda att metaforen är hennes modersmål. För en sådan person är poesin ingen uppgift, eller ens ett kall – det är ett villkor. Men det är inte helt lätt att gestalta hur hon börjar skriva, den initiala fasen i Emilys författarliv, och framför allt inte hur det blir som det blir, hennes säregna idiom och ortografi.

Av allt att döma var hon medveten om vilka krafter hon satte i rörelse, och underskattade aldrig sin litterära styrka. En hel del handlar om den handfull dikter som hon publicerade, eller oftast som publicerades utan samtycke – där det mesta var en fråga om missnöje med interpunktion. Ackmann är bra på att läsa denna egensinniga interpunktion, och är följsam i sina läsningar av den rytm som Dickinson medvetet skapar framför allt med sina trilskna tankstreck.  

Det är en generös och finkänslig men inte okritisk läsning Ackmann ägnar sig åt. Hur nära hon än kommer med hjälp av många citat, inte minst från brev, hejdar det inte intrycket av den skyggt undflyende Emily, som inte riktigt hamnar i fokus. Som mest trovärdigt vittne hur det var att träffa henne står förstås Thomas Wentworth Higginson, som brevväxlade med henne i många år och träffade henne två gånger. Hans omdöme är kristallklart och ändå suggestivt. Det är ett bra val att låta deras relation utgöra själva centrum för boken, och låta den speglas i flera av kapitlen. Sällan har jag läste en så uppskattande presentation av Higginson, som ju annars mest får klä skott för raljerande omdömen om hans oförmåga att tillräckligt uppskatta Dickinsons dikter. Snarare blev de lierade i beslutet att inte publicera. Strikt talat har han också helt rätt i sin bedömning av hennes dikter som omöjliga. Han gav också råd till noviser i en inledande artikel – den som föranledde Emily att kontakta honom – och de är fortfarande gångbara. Några av dem: sluta vara så pedantisk, bearbeta det skrivna, och var tålmodig. Pikant nog avrådde han från användandet av – skiljetecken.

Här finns i Ackmanns bok också fina diskussioner om förhållandet mellan dikternas olika jag, där Dickinson kunde växla mellan rolldikter och självbiografi. Hon kunde ha sagt, med Whitmans ord: ”I contain multitudes”. Fast hon läste ju inte Whitman, ens när hon blev tipsad om hans ”Song of Myself”. Hon skulle skriva i ett brev: ”When I state myself, as the Representative of the Verse, it does not mean – me – but a supposed person.” Se hur stiligt hon med hjälp av det förhatliga tankstrecket ger emfas åt ”me”.  

Ackmann är bra på att betona det lekfulla hos Emily, det som gör hennes dikter så oförutsägbara – bedårande på ett nästan farligt sätt. (Jag kallade henne ”Fröken Farlig” i en essä i Lyrikvännen en gång.) Under sina sista år var hon i Amherst känd som ”Myten” enbart.

I en av de få dikter som publicerades och felaktigt gavs en titel (”Success”) kan man följa den märkliga effekt som uppstår när Emily Dickionsons stil mildras – ungefär så som de tidigaste svenska översättningarna gjorde. I den här diktens publicerade version är den klart anpassad, men det blir ändå tydligt vilket intryck den borde ha gjort på läsarna när den ingick i antologin A Masque of Poets från 1878:

                      Success is counted sweetest
                      By those who ne’re succeed.
                      To comprehend a nectar
                      Requires the sorest need.
                      Not one of all the Purple Host
                      Who took the flag to-day,
                      Can tell the definition,
                      So plain, of Victory,
                      As he defeated, dying.
                      On whose forbidden ear
                      The distant strains of triumph
                      Break, agonizing clear.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar