Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst, Hanna-Reetta Schreck, SLS/Appell

Strikt talat finns det ju bara två sorters människor. Genier och de mediokra. Eller, för att nyansera en smula: spännande och tråkiga. Jag erkänner att jag inte kände till Ellen Thesleff sedan tidigare, så en kort biografi. Finländsk konstnär, symbolist och expressionist. Hade en internationell karriär i Paris och Florens. Levde 1869-1954. 

Om henne har Hanna-Reeta Schreck skrivit en biografi, som kom ut på finska 2017 och nu finns i svensk översättning (tack vare Camilla Frostell, upplyser en diskret kolofon). Och på tal om genier är titeln talande: Jag målar som en gud. Så uppfattar jag också omslagets fotografi av konstnären: kaxig, självmedveten, genialisk. Och spännande, minst sagt.

Schrecks metod är pedagogisk och tilltalande på många plan. Hon utgår från tio centrala verk, och låter dem bilda inledningar till kronologiska kapitlen om Thesleffs liv. Allra först placeras ett självporträtt i blyerts från 1894-95, och det är verkligen fängslande – en levande föreställning av något levande. Som konstvetaren Marja Lahelma uttryckt det: ”jaget ser ut att befinna sig i ett permanent tillstånd av tillblivelse”. Det finns också, som påpekas, androgyna drag i denna bild. Schreck skriver fint om detta porträtt, men också generellt om andra målningar av denna konstnär, och hittar i senare exempel en affinitet med Böcklins tavlor från samma period.

Thesleff debuterade 1891 – detta för kulturen så signifikanta årtal (tänk: Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, J-K Huysmans I avgrunden, Oscar Wildes Salome). Hon gör det med en signifikant målning: ”Eko”, där en ung kvinna avbildas i naturen från sidan, med öppet gap – ett skrik rätt ut mot träden. En slags pendang till Edward Munchs ”Skriet”, som noterbart nog målades två år senare. Likaså kan man uppfatta en annan av Thesleffs mest fascinerande målningar, som avbildar den tolvåriga systern Thyra, som en kommentar till andra målningar av Munch, kanske hans ”Madonna” – fast även här var Thesleff tidigare ute.  

Schreck skriver som sagt pedagogiskt. Det är möjligt att hon ibland kostar på sig att bli lite väl övertydlig och förenklande i sina förklaringar: ”Paris var numer ett för en konstnär: det var där ’alla’ var och ’allt’ hände.” Men det ska också poängteras att hon gjort ett uppriktigt försök att teckna ett liv. Hennes fråga: hur skildrar man en människas liv – hur gör man henne rättvisa? Den frågan är både banal och relevant. När Ann Heberlein nyligen tillät sig att använda förnamn till sin biografi om Hannah Arendt fick hon rättmätig kritik för denna vanskliga intimisering – kanske i synnerhet det är olämpligt att kalla filosofen Heidegger för ”Martin”. Schreck gör något liknande, genom att kalla sitt objekt för ”Ellen”. Men det här är en annan slags bok. Hon har också skrivit en avhandling om Thesleff, men det här är en annan typ av studie, och jag upplever det inte som att tillbörlig distans saknas.

I synnerhet perioden under 1890-talet är bra gestaltad. Vi följer den unga konstnären till Paris och Florens, och tar del av vedermödorna att som kvinna bli tagen på allvar. Hon klipper håret kort, men går inte lika långt som den franska konstnären Rosa Bonheur som approprierade manlig klädsel (givetvis efter att först ha uthämtat tillåtelse från myndigheterna). Några år senare skulle hon ändå crossdressa vid fristaden Casa Bianca i Murole. Sedan träffar hon poeten och konstnären Mina Loy och teatermannen Gordon Craig, som hon ska samarbeta med, och medan Ellen förälskar sig i honom blir han förälskad i systern Thyra, nybliven änka.

Thesleff hade en uppmuntrande pappa, som rentav tog med henne på en grand tour strax innan hon skulle etablera sig som fri konstnär i Europa. För kvinnor var konsten på denna tid mer att betrakta som en hobby, och det är betecknande att flera av de generationskamrater som hon umgicks med fick nöja sig med det – och det säger också något om vad som krävdes av en kvinna som ville försörja sig som konstnär. Bland de samtida kvinnorna är det väl bara Helene Schjerfbeck som lyckas.

Lyckades gjorde också Thesleff, med hjälp av att målningarna blev populära och gick för rimliga summor, samt att hon erhöll en del välkomna stipendier. Den välbeställda kunde resa flitigt, och Schreck berättar hur det gick till praktiskt. Så blir denna bok en fin tidsskildring, entusiastiskt skriven, men som sagt inte utan kritisk udd. När Schreck skriver om Thesleffs förhållande till symbolismen blir det tydligt att det är ingen enhetlig symbios – här finns en utveckling mot andra förhållningssätt, och det är kanske så enkelt, att det är en förklaring till att hennes målningar ger ett så levande intryck nu. Att ta del av bokens många illustrationer blir verkligen som att känna att man har stött på en skatt, ett veritabelt fynd.

Varför är de så levande? Det kan inte bara bero på att de för mig är obekanta. Det finns något i hur hon målar rörelse. Hon är så bra på bakgrunder, hur den antingen träder tillbaka och ibland träder fram, i samklang med motivet i förgrunden. Schreck visar hur motivens rörelse också finns i Thesleffs handlag, hur hon arbetar med palettkniven för att återskapa eller kommunicera med dem hon avbildar. Inte för att Schreck nämner Edith Söderfran, men nog finns det något underförstått i Thesleffs implicita ”jag kan måla hur jag vill” som samspelar med Södergrans explicita ”jag kan sjunga hur jag vill”. Det finns ju också något uppfriskande här, hur dessa tidiga kvinnliga konstnärer opponerar sig mot det credo som förföljer Virginia Woolfs konstnär Lily Briscoe i Mot fyren, det vill säga det hånfulla ”kvinnor kan inte” som hon arbetar mot.  

Jag gillar verkligen de tidiga tavlorna, där man följer en talang som blommar ut, följer hur den så att säga fångar motiven men också fångas av dem, och skapar en följsam dialog mellan det avbildade och den som avbildar. Att få en inblick i de tavlor hon målade något senare ger en helt annan bild, och kanske är det först där hon blir geniet. Visst, självporträttet hon skapade som 25-åring är ett odiskutabelt mästerverk, men på de senare målningarna blir hon mer karnevalisk, djärvare, och mer självständig, även om det är en slags oförlöst vildhet, där det ändå blir starkare just därför – i målningarnas potential, i allt som de härbärgerar och som när som helst ser ut att explodera i starka känslor.  

Genialisk, ja. Outsägligt och obevekligt så.