att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 maj 2020

Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism, Nora Hämäläinen, Förlaget


Jag har undvikit att läsa någon av de tusen och en böcker som skrivits om Donald Trump de senaste fyra åren. Att ta del av hans framfart i nyhetsrapporteringen samt inhalera hans toxiner i passiv form av retweets på twitter har varit mer än tillräckligt. Därför avstod jag i det längsta från en bok med hans signifikanta röda keps på omslaget: Är Trump postmodern?, av finlandssvenska professorn i filosofi samt forskaren i etik, Nora Hämäläinen.

Och så visar det sig att det inte alls handlar om Trump, som här bara är en undanflykt för att inleda ett samtal om den förtalade postmodernismen. Jag är både besviken och lättad över detta. Inledningsvis tar Hämäläinen oss tillbaka till ett turbulent 2016, eller snarare de inledande månaderna 2017, då man som bäst och mest diskuterade den nye amerikanske presidenten, i skeptiska ordalag.


Effektivt, raskt och nytert avfärdar Hämäläinen några av myterna kring postmodernismen, detta bakdantade fenomen. Det har ju blivit ett skällsord (”ett diffust invektiv”) hos somliga som menar sig upprätthålla en genuin sorts rationalitet – med andra ord: alla som vill tillhöra samma klubb som Lena Andersson och Björn Ulvaeus. Lena Andersson är en av dem som det gås hårt åt i den här boken, där hon kallas ”helt enastående förvirrad”.

Att belasta postmodernismen för en viss sorts relativism är dock en skamlös förenkling. Kort sagt menade ju Nietzsche att man blir dum av att umgås med de dumma, och här behandlar Hämäläinen snarare den populism som har uppstått i världen under de senare årtiondena, där väl Trump endast är … tja, grädden på moset, får man väl säga.  

Postmodernismens fiender har etablerat en förenklad definition, som är bekväm och användbar, men långt ifrån rättvis, menar Hämäläinen. Hennes argument, som återvänder till Nietzsches uppfattning om dumhetens kontaminerande effekt, är att dessa fiender konsekvent jagar rätt på undantagen – de dumma exemplen – när de i stället borde leta upp de bästa exemplen, om de på allvar var intresserade av att diskutera fenomenet. Det här är ett råd som många på twitter skulle tjäna på att följa – alla de som medvetet letar upp idioters argument bara i syfte att peka ut bristerna. Något som är vare sig spännande eller rättskaffens, och skulle underkännas av var och en med minsta insikt i retorikens råd.

I denna bok finns så en klartänkt genomgång av pionjärerna Derrida, Foucault och Lyotard, även om det inte saknas kritisk udd när de presenteras. Likaså mot en något senare tänkare som knutits till det postmoderna, Judith Butler. Hämäläinen är sakligt distanserad när hon skriver om dessa filosofer, och lanserar kloka invändningar.

Med exempel från svensk skoldebatt visar Hämäläinen också hur skev diskussionen kring postmodernism är, och hur statisk den har blivit. Många exempel i denna debatt är anekdotiskt fixerade, isolerade och negativa undantag från en i övrigt fungerande verksamhet. Hennes syfte är i första hand dock politiskt, när hon vill diskutera extremhögerns fixering vid det pre-moderna samhället, att de vill tillbaka till tiden innan rättvisa förhållanden började råda. När du, för att upprepa favoritliknelsen, fortfarande fick kalla en spade för en spade … Alltså innan genustomtarna förstörde allt med sina befängda idéer om jämlikhet.

Den pluralism som förespråkas – direkt eller indirekt – behöver inte enbart vara negativ. Sanningen tål flera perspektiv. Eller med W.H. Audens vackra ord från dikten ”In Praise of Limestone”: ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide”. Hämäläinen angriper den polarisering som uppstått, en polarisering som flera av debattörerna själva är skyldiga till när de förstärkt den svartvita världsbild de anser sig vara motståndare mot. Det visar sig inte minst i en allvarligt syftad varning: ”När man övergår från sanningssökande till sanningsförsvarande finns det en stor risk för att något väsentligt faller bort: den självkritiska utgångspunkten, sinnet för nyanser, örat för vad andra egentligen säger.” Det är gott om offentliga röster som blivit så förtjusta i sin egen bild av sanningen att de inte längre vill utmana den.

Så Hämäläinens ärende är främst att diskutera hur vi ska förhålla oss till kunskap, förnuft, rationellt tänkande – när världen så att säga sviktar och öppnar för oändliga möjligheter där allt det vi tidigare accepterat ersätts av alternativa fakta och fejkade nyheter. Rimligtvis har vi bara sett början på detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar