att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 maj 2020

Essä nr 5 2020. Rätten att häda


I faksimil kan vi nu läsa den ständigt aktuella Kerstin Ekmans essä om Salman Rushdie och den fatwa som utlystes mot honom när han skrev den hädiska romanen Satansverserna. Hennes skrift Rätten att häda från 1994 är nyckeltexten i nya numret av Essä, som den här gången ger den sex olika perspektiv. Genast slungas vi bakåt i tiden till den olustiga period – den veritabla mardröm – som gav upphov till en intensiv debatt om tryckfriheten.

Att häda är för Ekman ett essentiellt inslag i konsten, och hon spårar det bakåt till modernismens opponenter. Hennes initiala argument är inte helt klanderfritt när hon utgår från en barnpornografisk video som hon tar i försvar, i tryckfrihetens namn. För henne blir rätten att gå mot de begränsningar som sätts av censuren en överordnad fråga. När den spontana reaktionen – känslan – får domdera över förnuftet är vi inne på en än farligare väg, menar hon. Men hon visar också hur kultur och samhälle kan förenas, och hur samhällsinriktade genuina författare är.


Så det är en bitsk och inte helt oproblematisk essä Ekman har skrivit. Hon skriver om den farliga kunskapen, som makthavare i alla tider försökt undanhålla massan, som helst ska hållas i bedövat skick. Det finns i hennes essä även en hint om hur internet skulle bidra till en mer förslavad och passiv befolkning, när hon låter industrialismens rälsbyggande speglas i det tidiga 90-talets fiberoptik.

Själva huvudtanken i Ekmans text är hur hon vill ersätta August Strindberg som den svenska hädaren med Hjalmar Söderberg, som står för en mer konstruktiv och gångbar kritik. Det här är något Ekman tidigare pläderat för, alltså Söderberg som en mer konsekvent förebild än fegisen Strindberg. Det som gjordes i viss motvind för drygt 25 år sedan har nog visat sig lättare nu, när Söderberg håller på att inta en mer central position i  den svenska litterära kanon än Strindberg.

Ja, så ser åtminstone jag det, och blir därför förvånad när Agneta Pleijel i sin text avslöjar att hon inte läst en så viktig text som Söderbergs Jahves eld, som är en viktig referens i Ekmans text. Jag gillar Pleijel, men i sitt bidrag anstränger hon sig att likt en elev återge ett bokstavligt referat av Ekmans essä. Dessutom rör hon till saker i onödan. Det här är bara några av hennes missförstånd: hon nämner ett mord på en norsk förläggare, men om hon i så fall avser attentatet mot William Nygaard i oktober 1993 så överlevde han. Inte heller var Kerstin Ekman sekreterare i det nybildade Svenska Rushdiekommittén, utan vice ordförande. Inte heller var det ”för 40 år sen” Ekman argumenterade, i en skrift som alltså utkom 1994.

Bättre lyckas Mohammad Fazlhashemi när han redovisar den politiska islam som uppstod efter revolutionen i Iran tio år tidigare. Här ges en nödvändig bakgrund till de förutsättningar som skapade fatwan. Dock vill jag gärna veta mer om det bristfälliga stöd som beslutet hade – hur förankrat var det egentligen? Det här hade Fazlhashemi gärna fått skriva mer om.

Som vanligt tar Johan Wennström tillfället att försvara dygden mot dekadensen. Han anför Ekmans intellektuella hederlighet som ett rättesnöre, och hur den bottnar i ett motstånd. Konst måste få spjärna mot en makt, oavsett om den är sekulär eller religiös. Jag tror Wennström underskattar de mörka krafter som finns i konsten, de som bland annat frilagts av Camille Paglia i studien Sexual Personae. Det är en farlig energi, riskabel att handskas med. Den förvränger – förtrollar – och förändrar, både dig och världen. När Wennström antyder att vi inte ska missbruka yttrandefriheten får jag lust att citera T.S. Eliots ord: ”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go”. Wennströms slutsats förbryllar: ”Många tycks ha glömt det, men det går faktiskt att kritisera utan att avsiktligen tillfoga skada. Om någon ändå tar illa vid sig, har uppsåtet åtminstone varit gott.”

Torbjörn Elensky tar ned religionen på jorden i sin text, och hoppas utopiskt på att globaliseringen ska sätta stopp för vidskepelsen. Tyvärr utifrån det perspektivet kan globaliseringen visa sig ha varit en kort parentes i världshistorien, något som utspelade sig mellan just 1989 och 2020.

Han aktualiserar Scorseses film Kristi sista frestelse och Andres Serranos konstverk ”Piss Christ”, som båda nyligen väckt visst ont blod hos kristna, men inte på långa vägar skapade samma vrede som Rushdies roman gjorde för fundamentala muslimer. Nu under Corona-tider kunde det finnas fog att anta Elenskys förhoppning om vetenskapens företräden framför religionen skulle bli infriade – men så enkelt är det ju inte, och inte heller är vetenskapen helt neutral. Den är en tolkning, en bearbetning. På ett klargörande sätt visar han ändå hur religionen i sig varit beroende av hädelse, att det är så den har uppstått, i ett aktivt avståndstagande från tidigare religioner.

Numret avslutas med två skönlitterära texter. Lars Sjunnesson skickar in Åke Jävel i sin tecknade serie (en tecknad serie vore ett djärvt ämnesval för ett kommande nummer av Essä). Det är absurt och kritiskt. Slutligen utgår Jila Mossaed i sin dikt från den medeltida islamske poeten Attar, som även nämndes av Fazlhashemi, och därmed knyts allt ihop på ett stilenligt sätt. Så lämnar Mossaed oss med en väldigt fin kommentar, där hon med eftertryck visar att vi inte kan eller ska vänta oss något utanför oss: vi människor har allt inom oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar