Dokumentärfilmen ”20,000
Days on Earth” från 2014 utger sig vara en typisk dag i rockstjärnan Nick Caves
liv. Han spelar en upphöjd version av sig själv, där han framstår som manisk
arbetsnarkoman som bara lever för stunderna vid skrivmaskinen. Höjdpunkten är
när han besöker ett fiktivt ”arkiv” och inför ett antal medarbetare lägger ut
texten om en av The Birthday Partys konserter i Köln 1981, där en man ur
publiken tog sig upp på scenen och urinerade på basisten Tracey Pew. Med en
kombination av gravallvar och uppspelthet greppar Cave en pekpinne för att peka
ut strålen, och blir därmed inkarnationen av en lärare, en inriktning som hans
konstnärskap allt mer har rört sig mot. Den persona han tidigare flitigast har
anlitat på scenen tillhör predikantens, med en röst som man kan låna en
formulering av Marcel Proust för att beskriva: ”ibland tror
man sig också höra ett fängslat andeväsen som kämpar längst inne i den sinnrika
lådan, förhäxad och skälvande som en djävul i en vigvattenskål; ibland åter är
det som om ett övernaturligt och rent väsende kom svävande genom luften och
spred sitt osynliga budskap” (Gunnel Vallquists översättning).
Jag har skrivit en understreckare om Nick Cave.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.