att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 maj 2020

Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten, Freke Räihä, Smockadoll


Flitige Freke Räihä fortsätter med sitt absurderi i sin nya diktsamling. Om titeln är lång är innehållet mer koncist. Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten. Här kunde man säga: det är en berättelse om något som gått förlorat, någon som gått förlorad, ja ett monument över en död.

Eller om det bara är tomheten. Berättelsen rör negationer, och då är ju döden den enda riktiga negationen – den enda negationen som betyder något på riktigt. Så handlar det om förlust, om att bli berövad. Om någon som försvinner. Här betyder begreppet ”att komma hem” snarare ”att komma bort”, liksom ”att hitta sig själv” betyder ”att förlora sig själv” – exakt så som det ska vara i poesin. Vi läser ju poesi för att den tar oss, med Baudelaires ord, ”anywhere out of the world”.


I den här boken finns som vanligt det snett nerifrån-perspektiv som Räihä gjort till sitt eget. Han uppfinner ett du, han uppfinner ett jag, han anspelar på en identitet, han visar att man inte kan gå vidare, men han går i skogen: ”Allt ser så okomplicerat ut på avstånd. Allt det jag / själv fyller med meningar. / Du går ut i skogen. Jag går ut i skogen.” Genomgående finns även de oväntade sammanställningarna, det som förstärker absurderiet.

Två böcker står ut i Räihäs rikhaltiga 2000-talsproduktion, där detta är den adertonde boken. Dels protestdikten Baggböleri, och dels den politiskt litteraturhistoriska Vittnesbörd. Riktigt lika bra är kanske inte Skisser ur det finska … Ojämnheten är väl det som oftast anförs som räddningsplanka för en kritiker som vill såga på ett uppmuntrande sätt. Men det här är inte alls någon ojämn bok: snarare är det en konsekvent installation i Räihäs poetiska verksamhet, där de blygsamma anspråken inbjuder till läsning.     

Genom den här nya boken flätas citat in, på det maner Räihä tidigare begagnat. Se där en rad från Ekelöf, och här en rad från Setterlind. Det kunde te sig som ett utanpåverk, men blir här mer frågan om ett försök att kommunicera med den bortgångne. Ett försök att knyta an till någon utifrån en bekant fras.

Vem den anhörige är blir inte tydligt, och det är kanske inte heller så viktigt. Det finns ändå, som alltid, rader som fäster, som visar varför det förblir uppmuntrande att läsa Räihäs dikter:

                                           Jag
                      föreställer mig världen,
                      jag föreställer mig skogen.
                      Jag föreställer mig natten.
                      Jag föreställer mig att himlen är grå, att
                      vattnet täcker allt. Att
                      människor fortfarande kräver besittning av marken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar