att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 maj 2020

Vara sten i sin sko, Björner Torsson, Nirstedt/litteratur

Vad är poesi bra för? Få saker tas väl så givna som läsning av skönlitteratur, och inget är väl skönare än poesi. Det är ju så nyttigt och hälsosamt och uppbyggligt och danande och lämpligt och bra. Men ibland kan man – det vill säga: jag – behöva bli påmind om vad som är själva grejen.

Då kan poesi vara sådant här:

                      Att blicken får söka sig in mellan träden
                      Det finns ju glipor där som faktiskt saknar botten
                      Där man kan förlora sig i något okänt okänt.


Jag skulle säga att allt i de här tre raderna är poesi. Epizeuxis (”okänt okänt”), metafor (”glipor som […] saknar botten”), förvisso, men också själva akten av att gå förlorad. Så: att läsa poesi är att tappa bort sig, gå vilse, mista förankringen. Verklighetsförankringen? Nej, mer är det frågan om en generell förlust av det som står i vägen för sanningen, och ger något som tillåter kontakt med något mer väsentligt. Poesin som förmedlare av kunskap.

Björner Torsson, vars rader jag nyss citerade, utkommer nu med Vara sten i sin sko, med en lång karriär bakom sig. I måndags fick vi besked att han dött, och att det här blir hans sista bok. Han gav ut många diktsamlingar. I skymundan? Nja, han har förstås blivit rikligt prisbelönad, men i den massiva luntan Svensk poesi som Bonniers gav ut för fyra år sedan saknades han symtomatiskt nog.

Är det då ett exempel på det Goethe lär ha kallat ”den sena stilen” vi ser här, alltså en författare som äntligen tillåter sig lätta på tidigare hämskor för att skriva mindre aktsamt, mer hejdlöst uppsluppet? Nja, igen, även om det finns ett litet rebelliskt ”fuck you” inskrivet i en av samlingens sista dikter. Allvaret är oftast intakt.

Titeln, som är en återkommande fras i samlingen, uppfattar jag som det som stör, alltså när vi liksom upptäcker hur tillvaron skaver. Torsson verkar frivilligt uppsöka sådana störningsmoment, och som läsare kan jag till en början störa mig något som liknar en viss tankspriddhet i de fragmentariska intrycken som till synes bara kastas ned utan urskiljning. Torsson har ibland en benägenhet att uppsöka ett nonchalant uttryck som får kunskapsförmedlingen att bli för upptagen med sofism.

Men så finns det stunder när distraktionens poetik ger vika för klarsynta och skarpa ögonblick där nya perspektiv öppnas. Stunder som man kunde kalla för epifanier, om man vore högtidligt stämd. Då blir vi varse att man inte ska göra sig för bekväm. För det är ju en i grunden sympatisk tanke, där friktionen utnyttjas konstnärligt och ger energi åt skapandet (som Blake skulle ha sagt).

Referensramarna är oftast i dammigaste laget. Han plockar ned böcker från en bokhylla där det singlar lite väl många dammkorn från författare som Lichtenberg och Wittgenstein och Pessoa, men så muntrar han upp oss med att visa att han minsann också har färska exemplar av Ingeborg Bachmanns och Anne Carsons böcker. Samt att han lattjar med ordet ”levla”.   

Han exemplifierar dubbelhetens bilder:

                      Människan för en ojämn kamp mot världens oerhörda mångfald.
                      Hon tvingas ständigt bortse från den för att inte dras ner
                      i sin egen inre avgrund.

Dessa perspektiv! Hos Torsson finns sådana stunder, som blir budskap från en sannare värld. Tyvärr blir han också lite banal ibland, eller bara spetsfundig, i satser som inte verkar färdigtänkta. För vad menas med saker som att språket skiljer oss från världen, eller att verkligheten är det om vilket mer eller mindre sanna satser kan formuleras, är inte dessa exempel farligt nära klichéer? Och i ett jobbigt efterord (nästan halva boken) skriver han prosa i en fiktiv 30-talsdagbok, med subjektlösa meningar som troligen är tillkomna av rädsla för att inte framstå som jagfixerad – men det är inte en kvantitativ fråga! Mer finns att hämta i idiosynkrasierna, i metaforer som inte riktigt går ut eller når sin lösning – som i ”en migrän himmel”.

När Torsson släpper fram hela sin idiosynkrasi, när hans metaforer tillåts bli lite befängda, då blir hans poesi ett fint exempel på vad poesin är till för, och vad den gör mer frekvent och mer avgörande än annan litteratur. Alltså: att visa vad som står på spel, och även visa hur nära besläktade språk och verklighet är. Då väcks en förundran, en taggighet, som är ytterst smakfull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar