Meryl on the Guillotine

Strax anländer den också till Sverige, den nya filmen om Thatcher, där Meryl Streep spelar det gamla spöket från det mörkaste 80-talet. För ett halvår sedan var jag oerhört sugen att se den, och ännu mer för ett år sedan, men nu känns det inte lika angeläget längre. Att göra henne till en mänsklig varelse upplever jag som ett hån mot alla hennes offer, vilket inte är samma sak som att inte förstå komplexitet eller det intrikata mönster som utgör vår konnotation av det mänskliga. Självklart: hon gillade att dansa, dricka sprit, flirta med sina underlydande, som vi kan läsa i den här uppskattande texten av journalisten Gail Sheehy - men framför allt var hon en livsfarlig fiende mot allt levande: det enda hon bidrog med var hat. Hon var en blodtörstig mördare, som slogs med näbbar och klor mot fantasi och kreativitet och utveckling, en kvarleva från en ond tid och en ond plats. Jag visade nya utgåvan av Newsweek för några kolleger, med Meryl Streeps Thatcher-ansikte på omslaget, och bad dem finna fem fel. - Eeeeeeeeh ...? blev den tvehågsna responsen. - Kom igen, bad jag, jag kan hitta fem miljoner fel! Nu gör Streep henne till en varm person, antar jag, som flitigt utnyttjar charm för att dupera sin omgivning. Ja, det är väl realistiskt? Men det är inte samma sak som att jag vill se det (längre), eller vill bli påmind om det osmakliga i hela hennes verksamhet, som är en skamfläck i mänsklighetens historia.