Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekman

Kanske jag misstar mig, men är inte Kerstin Ekman en betydligt mer uppsluppen författare nu? Några av hennes senaste böcker har jag i alla fall läst med stort nöje – det gäller både Söderbergsromanen Mordets praktik och essän Herrarna i skogen. Mycket kan sägas om Ekman som romanförfattare – allt har väl sagts, mer än allt ibland – men sällan var hon väl så är rolig förr? Kanske hade jag också tyckt om henne mer om jag inte på 90-talet hade läst så många gånger att hon var ”Sveriges bästa prosaförfattare”, för vad betyder sådana tillmälen egentligen?

Nu har jag läst den nästan skamlöst underhållande uppgörelsen med bokbranschen, romanen som går under namnet Grand final i skojarbranschen, och den är skriven med ett smittande gott humör. Men Ekman lyckas parera det goda humöret med sälta och bett i iakttagelserna – annars är risken att det blir ”fjompigt” (en favoritglosa hos den här författaren).

Som bekant måste den nutida författaren vara säljbar, vara tv-salongsfähig, alltså kunna föra sig i babel, göra ett gott intryck på läsarna. Det fattade Barbro Babba Andersson redan på 50-talet, då hon lät den stiliga(re) Lillemor Troj bli hennes mask och språkrör i det offentliga livet. Alltså, Babba skrev böckerna, som Lillemor renskrev och sedan tog åt sig äran av, i full symbios med skaparen. Tills vi hamnar i nutiden, då Babba tar hämnd, genom att avslöja den sanna historien, som vi läser parallellt med Lillemor.

Hon heter alltså Troj i efternamn, och ska väl föreställa en troj[an]sk häst, som härbärgerar Babba, den monstruösare versionen av hur en författare ska se ut. För Babba är okontrollerad, ohämmad, och inser redan som ung att hon behöver vara en annan för att nå framgång. Hon är naturbegåvningen i behov av ett läshuvud. Tack vare Lillemors redigering blir hennes flödande prosa kristalliserad, koncentrerad – framgångsrik. Babba är en Caliban i mörkret, Lillemor en Ariel i ljuset.

Författare vill vara två – dels den introverta gruvjobbaren och den extroverta exhibitionisten. Det är väl önskedrömmen, att låta ”någon annan” ta över det som är jobbigt. Lillemor är en villig lakej, trivs i strålkastarljuset. Och Babba? Ja, hon vakar över sin adept, smått avundsjuk, misstänker man över hon som sväljer kändisdrogen i stora klunkar, men lojal. Fram till avslöjandet, ja, då Babba mer och mer antar formen av en Svengali.

Att vara författare och att skriva böcker, det är två olika saker. Så långt är jag och Ekman överens. Den som framträder officiellt är ändå någon annan än den som utför det skrivande arbetet. Men ändå är det lite otippat att Ekman skriver den här romanen, som verkar vara influerad mer av Chuck Palahniuks Fight Club än av Eyvind Johnson. Länge hoppas jag nästan på att hon ska göra en Palahniuk, låta Babba bli Lillemors Tyler Durden.

Jag nöjer mig med fina raljerande omdömen över den imbecilla 60-talsandan, som är huvudfokus för Ekmans berättelse, med tokigheter både utifrån ideologisk och estetisk horisont. Troj/Anderssons historia lägger sig nära Ekmans egen, med debuten förlagd ett år senare, och inledningsvis en serie deckare innan de mer respektingivande böckerna skrivs.

Med sympati följer vi den stackars Lillemors vånda när hon läser berättelsen om sitt eget liv i skuggan av den begåvade men anonyma författaren. Till hälften är det en parodi över självutlämnande böcker, men också något mer: Ekman skriver listigt och uppfinningsrikt, och litar på läsaren. Det är en oro investerad i berättelsen, som gnager, och finalen är finurligt spännande.