Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson

Debutanten Eija Hetekivi Olsson har använt ett egensinnigt men behärskat språk när hon berättar om en fattig tjejs uppväxt i svenskt 80-tal. Det är en historia fylld av dråpligheter, revanschbegär, drömmar – lätt att tycka om, bara man förmår ha överseende med en viss förenkling och viss monotoni.

Barndomen är ofta ingen plats för ett barn. Därför är Ingenbarnsland en så lämplig titel. För den som är omgiven av betong finns det bara en utväg, och det är att stålsätta sig.

Här är det fattigt för finskättade flickan Miira, som växer upp i miljonprogramsförorten Gårdsten utanför Göteborg. Mamman har trappstädarskadad rygg och pappan sliter ut sin kropp på Volvos löpande band. Boken följer den klassiska uppväxtskildringens mönster, från lågstadiet via mellanstadiet till högstadiet.

Det som skiljer den här versionen från många tidigare skildringar i genren är att Eija Hetekivi Olsson i sin debutroman behåller sitt goda humör, även när hon skriver om den misär Miira befiner sig i. Författaren visar god lojalitet med sin karaktär: bibehåller alltså hela tiden fattningen, och vägrar ge henne en ensidig offerroll, utan låter händelserna tala sitt tysta språk. Det kan ske genom att gestalta hennes hunger, i stället för att påpeka den med övertydliga åthävor.

Gott humör hos författaren – ja, men i så fall uppblandat med en ilska som jag ser som hennes stora tillgång. För det är en konstruktiv ilska, som hjälper oss att förstå Miiras bevekelsegrunder. Tack vare sin ilska har hon nära till en själslig frihet.

Risken är annars att den politiska ambitionen tar över projektet, och låter allt ske på bekostnad av samhällsproblemet. Hetekivi Olsson undviker skickligt den fällan, och vill mer med sin berättelse: hon gestaltar ett hopp, ett inre motstånd som får hennes protagonist att växa. Den utvecklingen följer vi successivt, när hon får minnesbetor och går på minor, men lär sig av misstagen och blir en stark människa, formad av sina omständigheter och erfarenheter. Tidigt invigs hon i snatteri, alkohol och droger.

Hon är också en människa som blir mer än sina förutsättningar: hon fattar att om världen är fattig måste man själv ta initiativ. Hon väntar inte på hjälp eller stödinsatser från det likgiltiga samhället. Därför är det också motiverat att skildra barndomen så ingående, som formativa år för hennes tonår. Inte heller är hon någon genuint älsklig person.

Hetekivi Olsson tar hjälp av ett egensinnigt språk, som utnyttjar fantasin och låter henne skapa levande, målande beskrivningar. I den mån hon skriver onyanserat får man en känsla av att det måste vara så, för sådan är barndomen.

Det blir, trots att det inte saknas skildringar från den här världen – Susanna Alakoskis Svinalängorna, Marjane Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill och Åsa Linderborgs Mig äger ingen, för att ta tre exempel – ändå en nödvändig påminnelse om det vi tar för givet. Här får vi ta del av ett inte allt för avlägset Sverige, som hälsar segregationen med stora famnen. Det är en roman som också kan läsas i dialog med Zlatan Ibrahimović nyligen utgivna självbiografi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2012.)