Nyhetens behag

En sak som dryftades eller aktualiserades på kritikerdiskussionen förra veckan hos Aglaktuq var vilken typ av texter jag skriver på bernur. Det känns ju onekligen smidigt för mig att skriva om litteratur, då det är ett ämne jag känner att jag bottnar i, att det jag har läst har gett mig en säkerhet. Nu har jag inte mer än 40 gamla universitetspoäng i Litteraturvetenskap, men äsch, det jag har lärt mig har jag lärt mig själv ändå.

Och ändå. Så det ibland kan bli tradigt, att det känns som att jag skriver samma text om och om igen. Därför, delvis, behovet att skriva annat också. Att skriva om film, musik, konst – områden där min kunskap är mer begränsad. Speciellt konst: när jag skriver där kan det bli hur snett som helst. Men kanske just därför, behovet att ge sig ut på något som inte är förutsägbart. Ena gången blir det katastrof, och nästa, ja, kanske mindre katastrof, och någon gång, i den avlägsna så kallade framtiden, kommer jag att säga något skitviktigt och avgörande om konst – inbillar jag mig. Bara för den där speciella befrielsen, som finns i att göra något där man inte vet var man landar, eller ens vart man är på väg.

En text om politik, om Juholt, som lär följas av fler. Det finns också andra områden jag är nyfiken på. Att det finns andra som skriver bättre, det tänker jag inte ta någon hänsyn till, även om jag ångrar att jag inte skrev om Tinker, Tailor, Solider, Spy. Men jag spyr snart åt film: få saker gör mig lika deprimerade som nomineringarna till ”Oscarsgalan”, då den bara är en påminnelse om filmens dåliga skick.