att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 jan. 2012

Håkan Juholts saga

Äntligen stod partiledaren i köpcentret. Journalisternas huvuden lyftes. Så, där var han ändå.

Nä, förlåt - det är inte roligt att raljera över Håkan Juholts ledsamma sorti från storpolitiken. Det var så förutsägbart, ända sedan hans första tabbar, att det inte skulle gå. Att leda ett mindre parti med den här typen av vingliga, "spontana" utspel - visst, men inte ett parti som gör anspråk på regeringsmakten, där partiledaren aspirerar på att vara statsminister. Nej tack!

Slipsen var imposant röd, kan jag meddela alla som försökte följa svt:s extrasändning, som följdes av teknikstrul, och en smått parodisk fråga från programledaren till en reporter som befann sig i Stockholm och inte i Oskarshamn: "Vad har hänt?" Jag nämner slipsen, som en liten kommentar till alla feministiskt anstrukna insinuationer att "Monas" och "Carins" klädsel kommenteras så minutiöst. Det finns inte mycket annat att säga om "Håkans" klädsel, förutom att han förefaller ha gott om röda slipsar, och ganska fina vita skjortor (höstens viktigaste accessoar, läste jag i morse i DN, alltså den vita herrskjortan - jag köpte en ny idag, men det var bara en tillfällighet ...).

Förlåt om jag svamlar. Så går det om man dricker först champagne - nä, det hade inte med Juholts avgång att göra, jag firar inte sådana tråkigheter - och sedan guinness, och sedan fransk whiskey, och sedan - äsch, det har ni inte med att göra.

Jag tror inte att jag kommer att tänka mycket på Juholt de närmsta åren - inte lika mycket som jag har tänkt på Sahlin, hur sorgligt det blev, att hon tvingades sluta, när det så uppenbart inte handlade om hennes personliga ansvar, utan om hur dåligt förankrade hennes idéer var. Vad som kan behövas nu är en rannsakning hos partitoppen: vad är det för dålig personalrekrytering som ledde fram till Juholt?

Och vad händer nu? Carin Jämtin har sett osannolikt trött ut den senaste tiden, även om hon såg makalöst lättad ut på presskonferensen någon timme efter Juholts avsked - närmast euforisk, och kamplysten. Det lär behövas. Oppositionen har legat i träda i ett helt år, och det är väl om något mer skandalöst än Juholts misstag. Juholt har också förefallit trött en längre tid, och jag önskar att hädanefter få se en partiledare som åtminstone kan ge sken av att vara på bettet, vara engagerad och entusiastisk inför sin uppgift, en uppgift som är av rätt allvarlig karaktär: det handlar om framtiden, om förutsättningarna för kommande generationers samhälle, och då borde man som väljare få kräva lite piggare arbete.

En stor del av skulden till krisen i S har Göran Persson, som notoriskt motarbetade alla nya talanger inom partiet. Det är häpnadsväckande att S, fortfarande ett så stort parti, inte kan skaka fram starkare kandidater, när de enda givna efterträdarna har utmanövrerats. För när till och med Jämtin använder ordet "kris", då är det djävligt illa.

(Bild Urban Andersson, Sosseblaskan.)

17 kommentarer:

  1. Både Sahlin och Juholt förvandlades snabbt till objekt för medieaktörers, redaktioners och diverse putslustiga typers strävan att göra dem till först hackkycklingar och därefter till slagna bytesdjur. Men Juholt hade mera politisk substans än Sahlin. Visst, båda hade svagheter och gjorde egna missar men det gör faktiskt de flesta politiker, även på elitnivå. me det medieklimat vi har här i landet nu för tiden - oanalytiskt, freebasande och med små möjligheter för enskilda journalister att sätta sin prägel på tidningen eller hävda sin integritet, de blir bara bönder eller PR-agenter - så var det fritt fram att bedriva ett ständigt krypskytte mot Juholt. man högg ibland på rena struntsaker, ibland på saker som var tveksamma men inte alls så unika som de fick framstå i pressen.

    Det har funnits hur mycket dynga som helst; ett exempel bland tusen är det inlägg på bloggen "Viktor Report" i DN där Vicke ställde Juholt mot en häst och jämförde deras "partiledarkvaliteter" för att underförstått få fram att alla som har förtroende för Juholt är doktrinära femfemmor. Någon läsare kommenterade det med att DN:s hästfaktor i så fall är hundra procent: oavsett vem som blir ledare för sossarna skulle DN numera inte i längden beskriva den personen på ett hederligt sätt eller avstå från grova slag under bältet. Inte så länge det inte är någon helt oförarglig och bleksiktig högersosse som inte utgör ett hot mot alliansen.

    Juholt sade klassförakt igår, jag håller med; det handlar om förakt och hat mot dem som inte är slätrakade och säger ett lågt "Oj" eller "Ska det vara en whisky till?" och inte har ett avmätt teknokrat-tonläge. Och mot de personer vars problem och lidanden de ger röst åt.

    Göran Greider skrev lysande om Juholtdreven och den svenska demokratin och mediokratin i Aftonbladet igår: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14248372.ab - ja, ironiskt nog samma tidning där Lena Mellin sprider sina korkade, ibland perfida inlägg på nyhetsplats. Juholt hade - liksom Sahlin - varit värd kritiska, öppna och hederliga debatter men nästan det enda vi har sett i tongivande media i månader och år är smutskastning, förlöjligande och infamt strunt. Det är faktiskt riktigt illa.

    SvaraRadera
  2. Och jag håller så klart med dig om att Göran Persson - den blåaste partiledare sossarna någonsin haft, och i mina ögon ingen bra förnyare alls - bär ett tungt ansvar för deras paralys. En förnyelse av (s) måste också innefatta en del uppgörelser med hans naiva hemkokta blairism och den lika naiva eurooptimism han körde fast partiet i:; GP:s ambitioner att få ett fint reträttjobb i Bryssel blev en förbannelse för socialdemokraterna på sikt.

    Men den här sega oförmågan att förankra och förnya, och att få det att bära, handlar också om att socialdemokraterna kapitulerade i media: man sålde ut sina tidningar, man slutade att egentligen tänka kring vilken politik man ville föra, man slet av allt som luktade folkrörelse, man anammade ett PR-språk för allting. Arena finns ju men den är på många sätt fast i den där naiva storstadssossigheten där man inte orkar skilja på stora och små frågor, där man bara vill vara hipp, och den har knappast något eko alls utanför just de kretsar som vill vara med och skriva där. Aftonbladet gör en del bra reportage men tidningen försöker inte driva npågon diskussion kring idépolitik, kulturpolitik eller arbetsmarknad eller kring vad sossarna gör i riksdagen; man gör litet trötta utspel men skriver mest PR och så. Kultursidan känns som den enda del av tidningen som nån gång driver idédebatt med kopplingar till socialism och ögat mot framtiden. I mina ögon är Åsa Linderborg Sveriges idag bästa kulturchef och en av mycket få i den rollen som fullt ut begriper vad en kultursida borde vara.

    Det är klart att det är förödande för ett parti när de aktiva börjar kommunicera genom korsande intervjuer, twitterflöden, persondissar, sms och anonyma (och icke-transparenta) "experttips" till journalister och redkatörer - det var det som fällde FI för några år sedan: man kommunicera r via media istället för på sina interna möten - men det där är något som sossarna verkar vara mer utsatta för därför att de nu varken har egna starka mediala aktörer eller kanaler att *agera* över, få saker gjorda i, alltså någon form av makt. Det här är inte urskuldande och jag är f ö inte medlem i (s) så jag talar inte för min egen sjuka mor här, men som medielandskapet och mediekrisen ser ut så blir det primärt sossarna som exponeras.

    SvaraRadera
  3. Bortsett från politiken - var det single malt från Bretagne? Hur var den?

    SvaraRadera
  4. Mm, Armorik. Så där.

    Jodå, nog finns det anledning för en del journalister att rannsaka sig, också. Man har gjort sig lustiga över en man som har sett bortkommen ut: i stort sett har det varit skolgårdens listiga mobbare som har övertaget mot kusinen från landet.

    Fast S borde väl ha fattat detta? Var fanns det stöd mer erfarna rikspolitiker kunde ha gett Juholt? Nu har han - exakt som Sahlin - själv fått schavottera med sina misstag. Man kan säga vad man vill om DN, men i dag står det bland annat att ett av Juholts problem var att ena partiets olika falanger, att det ses som en förklaring till att han uttryckte sig så oförsiktigt - han försökte helt enkelt tillfredsställa båda flankerna.

    Nu behövs en mer konsekvent linje - en linje, överhuvudtaget, gärna dragen med linjal den här gången.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst, han har inte kunnat mobilisera den sorts relativt välutbildade (höger-)sossar, brajta jurister och ekonomer, som var Göran Perssons viktigaste handgångna män, vare sig unga veteraner som Nuder och Östros eller utåt mera undanskymda arbetshästar. Och därmed har han aldrig riktigt bundit upp den delen av partiet, inte heller fått hjälp av deras administrativa och mediala säkerhet. Och det beror väl både på att det fanns politiskt gruff - de var inte speciellt överens med honom, dessutom fanns hans medtävlare i det gänget - och att man inte hade pengar när banker, styrelser och PR-byårer slåss om samma personer.

      Men att detta ger så snabbt och tokstarkt utslag i media, beror det inte på att vi nu lever i en offentlig kultur där den som omger sig med en stadig ring av jasägare och cronies, och som dessutom har ordentligt med pengar, i stort sett slipper mera besvärande frågor när han intervjuas? Att man kan sätta upp den där kostymmuren och kan vifta med lite sedlar får idag journalister och skribenter tysta, medan det för trettio år sedan hade eggat till att försöka tränga bakom och ställa vassare motfrågor (även om dagens medienissar naturligtvis inte ser det så!)

      Radera
  5. Svårt att säga, kanske lite för lätt att dra för snabba slutsatser nu. Har inte makten alltid omgivit sig med jasägare? Men det är fascinerande att se hur Bildt i stort sett kommer undan, tack vare sin högdragenhet, arrogans, den där auran av att han "har rätt", oavsett motståndarens argument. Jag väntar fortfarande på en balanserad och saklig förklaring till vari Bildts politiska storhet ligger. För mig låter allt han säger som plattityder.

    Sedan: den politiska analys som görs nu känns väldigt förenklad och förutsägbar, som om den ligger ett steg efter, hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Sedan: den politiska analys som görs nu känns väldigt förenklad och förutsägbar, som om den ligger ett steg efter, hela tiden."

      Ja, den politiska diskussion som förs idag är ju varken proaktiv, kreativ eller principiell. Och nu talar jag inte om Juholtfrågan eller ens om sossarna utan mera i princip. Debatten idag tar sig sällan runt ett par hörn, försöker nästan aldrig bena ut någonting eller komma till botten med en problematik. Den frågar sig aldrig: men om båda de här dåliga omständigheterna föreligger, så att (z) inte fungerar, vad händer då och hur kan vi göra när det inträffar? Man gör utspel, klistrar etiketter eller berättar stories. Jag vill inte ha enbart stories eller sentimentala 'ansikten' på det ena eller andra eller ironiskt 'munhuggande' och svenska debattörer idag är ändå så mycket sämre på vass politisk ironi (för att inte tala om satir!) än i många andra länder. Jag vill ha analys och en ärlig vilja att diskutera.

      Säger man på löpsedeln "Titta på blinda Nadima, så synd det är om henne!" och sticker litet mikrofoner mot rätt ansikten, så är det ju bara för regeringen eller invandrarverket att slänga litet godis i just det fallet så kommer tidningen inte att gå vidare med själva principfrågan. Säger man "Vi älskar Malmö" som Sydsvenskan ngjorde i en debil kampanj efter den förra omgången Malmöskjutningar 2010 (till stor del är dessa ännu ouppklarade) så behöver man (dvs media och politiker) inte ställa några frågor om vad det finns för social och kriminologisk bakgrund till skotten eller hur mycket långtidsarbetslöshet och slitningar en stad tål, och hur länge. Om allting ska diskuteras via att nån är frågans ansikte - gärna känt ansikte - så blir man helt beroende av de tillfälliga omständigheterna i det fallet och av hur länge denna person kommer att känna sig trakterad av att stå där på torget och representera den här frågan. Hur blev debatten så här beroende av dramafabriken??

      Radera
  6. Det är till stor del valberedningens "fel", de frågade Juholt och han kände sig smickrad och sa själv att han är för "yvig" (yvig i bemärkelsen.. ingen linje.. tänker jag). Göran Persson hindrade helt klart återväxten. Det är också en fråga om självbild, Socialdemokraterna har varit DET stadsbärande partiet och då faller allt som ett korthus, hur förhålla sig till en "annan" världsbild. Problematiskt med flanker, att Juholt (i Sveriges största parti) kom fram enbart p g a att han inte tillhörde någon av "flankerna", han var oprövad (16 år i riksdagen men i övrigt). Jag tror man måste rensa ut, börja på ny kula. Det finns inte längre någon "själ". Man måste vända sig inåt och utåt. Det finns något som heter "feedback" något som heter luft och vitalitet. Se t ex ja Miljöpartiet. Även Vänsterpartiet har lyckats med det. Det är också för att man (kanske) har mindre att förlora (mindre partier) man blir inte helt handlingsförlamad (iofs KD).. det är mer panikkänsla i Socialdemokraterna. Och självklart är det inte lättare när media ligger på. Håller med om att Juholt blivit mobbad, på ett sätt. Sådan jag tror att han är skulle han aldrig själv säga nej till uppdraget "partiet kallar" (också det lite stört.. uttrycket) det är valberedningen som inte hållit måttet. Han har blivit kastad rakt ut i hetluften.. alltså allt är otroligt, att det hänt. Han har offrats, det blir jag arg över (valberedningen) att han inte haft möjlighet att överblicka konsekvenserna. Men han verkar vara en fighter (.. eller så har just det personlighetsdraget på något sätt slagit runt.. diskussion på middag i går).

    SvaraRadera
  7. Gärna högre i tak, angående politisk analys. Och satir blir väl bäst i diktaturer, då konstnärerna måste anstränga sig för att samtidigt blidka ledarna smeka dem mothårs, utan att det märks. (Dock: jag förespråkar inte diktatur.)

    Nu härskar ängsligheten, och populismen, hos journalisterna. Ett flocktänkande, för all del. Men detsamma gäller ju svenska komiker, som så sällan tar några risker, utan använder bekanta grepp och förutsägbara skämt. Ingen vågar sig ut till gränsen.

    Samtidigt: jag tyckte också det var skumt att någon som beskriver sig själv som "yvig" ska bli partiledare. Speciellt inte när han ska tävla mot Reinfeldt. Det S behöver nu är en stabil människa, ingen yvig vingligpetter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vore kanske bra för sossarna med en rejäl partispränging snart - jag tycker det känns uppenbart att folk inom det partiet (och inom LO) har helt olika bud på vad ett socialdemokratiskt parti kan ha för uppgifter idag, vilken slags vision man ska köra på och hur man bör uppträda. Frågan är bara hur en sådan sprängning eller klyvning ska kunna göras utan att det blir ett förödande krig om partikassan och riksdagsplatserna?? Men det skulle i alla fall vädra ut mycket av de här falangstriderna. Partiet är idag helt enkelt inte tillräckligt stort, eller brett, för både Juholt, Östros, Pekgul och Ulvskog - och de riktningar de representerar.

      Radera
  8. Ta nu inte den lätta vägen och skyll partiernas problem på media. Det stora felet med media är ett annat: att de jagar skitsaker ("OMFG han tog en STÖL på skattebetalarnas bekostnad, här är kvittot!") istället för att avslöja större missförhållanden och maktmissbruk. Partiernas problem är att de är så idélösa att de följer med i mediestormen istället för att ta initiativet gentemot media och sätta agendan med långsiktiga, seriösa framtidsvisioner.

    SvaraRadera
  9. Men Håkan, idag kan man knappast _bortse_ från medierna på det sättet. Det mesta av den politik som ska ut förmedlas numera genom media - ofta massmedier. I en ung kämpande emokrati ser det ju annorlunda ut, men i Nordeuropa är det så.

    Så länge partierna var stadigt rotade i folkrörelser eller byggde på starka idéarv eller kollektiva identiteter - vi vet var vi hör hemma - så kunde de också med viss trovärdighet slå ifrån sig karikatyrer och bortdefinierande beskrivningar från media. Men idag vill folk inte mena på att de är knutna till någon speciell grupp - en eller flera grupper, klasser, sociala skikt eller så - de vill bara ses som fria individer, ofta i storstan för det är ju där man bor. Och då blir det nästan omöjligt för partier, eller ens för Röda Korset eller Svenska Kyrkan, att direkt säga att ett medialt drev eller en medial fördomsprofil mot dem är *felaktig*, för snäv, för platt. Det handlar inte om ifall ett vist sådant "nej du!" vore berättigat eller sant, det handlar om att det idag knappast går att komma undan med utan att kliva in i rollen som uppblåst pastor i Knutbykyrkan.

    SvaraRadera
  10. Demokrati förstås, inte emokrati (?)

    SvaraRadera
  11. Ja, jag vet att Håkan inte gillar "identiteter" - det gör inte jag heller egentligen, så som ordet används idag, dvs pos(s)e, självdramatisering och flock. Men det jag tänker på här är identiteter, rörelser och samhörigheter som innefattar en historia men som bärarna ändå förhåller sig kritiskt och reflekterande till, som handlar om mer än bara "jag vill ha respekt och cash för att jag säger vem jag är, vilka jag är med". Till exempel om värdegrunder, historiska erfarenheter och vilka man tycker sig kunna lita på.

    SvaraRadera
  12. Nä, jag vet inte vad som ska rädda S. De vinglar fram, velar, famlar ... Så länge de vägrar fatta att samhället är förändrat, att det inte är 1983 längre - ack! - kommer de aldrig ur fläcken.

    SvaraRadera