att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 jan. 2012

Du hasar av trygghet, Elin Grelsson

Vanligtvis får vi läsa romaner om figurer som är hyvens, så där präktigt goda att de är omöjliga att tycka om. De handlar alltid rätt, tänker alltid gott om andra, och utför vänliga handlingar i tid och otid.

Därför, bland annat, är det befriande med någon som Sara, i Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet (Modernista). Hon har ett skitjobb, tycker att kollegerna är idioter, och även mannen därhemma är hon förbannad på. Det är hans tofflor som ”hasar av trygghet”, en provocerande trygghet som hon gör allt för att rasera, allt för att slå i bitar.

Tryggheten utmanas, när hon börjar skolka från jobbet, träffa andra män, dricka för mycket – alltså börja bete sig på ett minst sagt normbrytande sätt. Eller är det jag som duperas av vanemässigt tänkande, eller förlagets vilja att läsa in ett feministiskt anspråk? En man tillåts grisa ned sig, liksom? Det konstruerade i att vara kvinna, att formas – så som omslagets geniala illustration, Goktug Gurelliers otäcka fotografi av en uppsvälld gummimask.

Hon trotsar, punkt. Det som först ser ut som en vanlig depression börjar utveckla sig till något värre, något mer subversivt. Hon får sömnsvårigheter, sexsvårigheter, matsvårigheter. Ja, och så dricker hon, på ett fult sätt, gör bort sig. Hon är en av de mest ogulliga karaktärerna jag har läst om på länge.

Grelsson har verkligen lyckats skapa en trovärdig gestalt i Sara, som jag följer med andan i halsen. Observationerna är precisa, och det finns en närvaro i beskrivningarna av till synes obetydliga saker – exempelvis av hur oktobersolen lyser genom ett fönster, eller i en detaljerad och exakt skildring av en berusning: det kan liknas vid hur Stig Larsson gjorde på 80-talet i sina prosaverk, den där förmågan att ställa in skärpan.

Ännu mer imponeras jag av hur skickligt Grelsson har fångat replikföringen hos en viss sorts människor. Den där utnötta och mekaniska jargongen hos indignerade vuxna, uttröttade småbarnsföräldrar, speciellt de där fraserna som används mot barn. Grelssons absoluta gehör för repliker får mig att önska att hon ska skriva för teatern, eller ännu hellre för filmen – där finns mycket att uträtta.

Lite mindre lyckat är det kanske med de frekventa återblickarna till Saras barndom, med uppväxten i en dysfunktionell familj – givetvis som en lättköpt förklaringsmodell till hennes vuxna jag, med ett mönster som bara förenklar. Hennes balansgång mellan självspäkning och bulimiskt frosseri hade klarat sig bättre utan den fernissan.

Ändå tycker jag om den här boken, ganska mycket, på det stora hela. Grelsson visar ambitioner och når kanske inte ända fram, men jag ser att här finns möjligheter till något ytterligare, om hon kan finslipa intrigen så att den svarar upp mot den briljanta replikföringen och gestaltningen.

2 kommentarer:

  1. oj oj, det later ju faktiskt ganska intressant, nästan sa att jag skulle vilja läsa lite i den...

    SvaraRadera