att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan. 2012

Medea, Medea

Maria Callas.

Pier Paolo Pasolinis Medea (1969) är hårt stiliserad. Grymheten ler. Han använder inga skådespelare: operasångerskan Maria Callas är Medea, men hon är ingen skådespelare. Hon skrider fram, är majestätisk, med utskurna repliker. Pasolini låter kameran förälska sig i hennes ansikte, i hennes tunga ögonfransar och stolta profil. Genom att använda henne åstadkommer han något liknande Carl Th. Dreyer gjorde med Maria Falconetti i Jeanne d´Arc, att vi bevittnar någon som vägrar agera, vars utspel strider mot skådespeleri.

Pasolini ställer sig mer på hennes folks sida än på Medeas, genom att ta ställning för de förtryckta och bortjagade. Grekernas erövringsanspråk hånas, liksom deras idiotiska jakt efter materiell rikedom. Här får vi också de erövrades perspektiv, får följa deras upplevelse av anfallet.

Medeas problem i den här filmen är att det finns ingen användning för hennes personlighet. Men det är också viktigare för henne att hon inte känner sig hemma i sitt nya rike, mer än att hon inte hör hemma där: hon saknar det hon har lämnat, tvingats överge. Det är två separata världar som kolliderar: hennes gamla, och deras nya. Hon klarar inte av reglerna, för hennes ideal tillhör det otyglade. Det är också en konflikt mellan det forntida hedniska som hon representerar och den unga världen som också bottnar i en konflikt mellan familj och samhälle. Men det är främst en kollision mellan det matriarkala samhälle Medea härstammar från och det patriarkat hon ska fogas in i.

Genom att liera sig med elden finns det en affinitet mellan Pasolinis Medea och Charlotte Brontës Bertha Mason: båda avvisade hustrur med dragning åt det psykotiska, förenade i en fascination för gränsöverskridande. I en scen springer Medea rakt igenom en eld som anlagts av hennes kvinnliga anhängare (som ersätter pjäsens kör), och det är med hjälp av eld hon tillintetgör sin rival. Filmen är okonventionell, men något diffus och okontroversiell, även om den innehåller ett människooffer där Medea agerar härskarinna.

Kirsten Olesen.

När Lars von Trier gjorde Medea för dansk tv 1988 blev han utskälld, vilket är svårt att förstå nu, då det är en tidvis ojämn men ibland helt lysande version. Mer koncentrerad än Pasolinis – också den något underskattad, har jag en känsla av. Trier använder sig av just Dreyers manus, och gör en lika okonventionell tolkning som italienaren.

Om elden var Medeas element i Pasolinis version, är det vattnet här: mycket av filmen utspelar sig i och på vatten, med Medea i inledningen liggande i havet, och senare rör hon sig obehindrat i ett regn när hon samtalar med Jason, liksom hon söks upp av Kreon i ett träsk, där han tilltalar själva naturen som svarar med hennes röst, utanför bild.

Kirsten Olesen som Medea kanske inte kan konkurrera med Callas – vem kan det? Hon har nästan hela filmen håret dolt bakom en svart mössa, som sluter kring skulten så hårt att hon på ett kusligt sätt liknar Maria Falconetti, som spelade Jeanne d´Arc i Dreyers film. Närbilderna är något som förenar Triers version med Pasolinis: båda förlitar sig starkt på detta inslag, och båda använder sig av långa sekvenser utan dialog. Om något kan väl sägas att Triers Medea är ännu mer stiliserad och teatralisk än Pasolinis, att han går ytterligare några steg. Scenen där Medea mördar sina barn är oerhört gripande: Dreyer ville att hon skulle förgifta dem, ett förslag Trier ratade, till förmån för en utdragen scen där hon hänger sönerna vid ett träd, där den äldsta pojken till och med bistår modern i utförandet.

Olesens Medea är helt klart mer nedtonad. När hon söker upp Jason står hon framför havets stora vågor, är bara en liten prick på bilden, i en fin illustration till vilka krafter hon har i ryggen. Överhuvudtaget excellerar filmen i sådana bilder, i lojalitet med en stumfilmsestetik.

Färgsättningen är helt väck, med korniga bilder (åtminstone på den version jag fick tillsänd i julklapp från LvT FC: tack Preben!), och jag har läst att färgsättaren var färgblind, att han strax därpå fick sparken från DR. Det vore nästan alltför lätt att se Medea som en förelöpare till Triers kommande starka kvinnoporträtt – Bess i Breaking the Waves, Grace i Dogville, hustrun i Antichrist – men även visuellt finns det inslag som leder till hans senare filmer, bland annat i den intensiva upplevelsen av naturen.

9 kommentarer:

  1. Jag såg den danska Medea för länge sen, innan jag visste vem Trier var (länge hade jag för mej att den var isländsk). Som jag minns det så var den väldigt fängslande. Lite dyster möjligen.

    SvaraRadera
  2. Haha, ja, det är en isländsk känsla i den. Dyster, ja, men det är ju så den ska vara. von Trier själv är inte så nöjd med den, men jag tycker den är klart sevärd.

    SvaraRadera
  3. Lvt fc? Varför får du julklapp från ett fotbollslag?

    SvaraRadera
  4. Lars von Trier Fan Club ...

    SvaraRadera
  5. Triers Medea tycker jag också om, och har länge längtat efter att se Pasolinis!

    SvaraRadera
  6. Mm, men där räckte det inte med att gå med i hans Fan club för att kunna se den ...

    SvaraRadera
  7. Intressant läsning som fâr mig att vilja försöka komma över von Triers version! Pasolini-fan, för att följa trâden, tyckte jag dock hans Medea var tämligen - trâkig. Och just bristen pâ Callas skâdespeleritalang och bristen pâ koncentration klara hinder.

    SvaraRadera
  8. Callas är ju Callas, och därför värt att se Pasolinis version, men jag tycker nog att det finns många bättre filmer av honom. Hans filmatiseringar av klassiker är väldigt ojämna, men Decamerone är i alla fall rolig och full av liv, vitalitet, energi.

    SvaraRadera
  9. Sant. Decamerone älskar jag! (kanske just lite pga dess ojämnhet, för den delen). Som du säger, vitaliteten! (vid närmare eftertanke, är det den som fattas mânne, i hans Medea..? i samtliga andra - Salo är den jag än ej sett och drar mig för - finns just hans underbara vitalitet i olika former, inte sant. Teorema, fint exempel).

    SvaraRadera