att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan. 2012

Den nödvändiga pessmismen. Klarsyn och svartsyn i dikt och tanke, Johannes Ekman

Ingen har förstås sagt det bättre än Morrissey, i ”Picadilly Palare”: ”it may all end tomorrow / or, it could go on forever / (in which case: I'm doomed)”. Nu återfinns inte Morrissey i Johannes Ekmans bok Den nödvändiga pessimismen. Klarsyn och svartsyn i dikt och tanke (Carlssons), men annars har han nog lyckats vända på alla svarta stenar för att hitta världens alla kända pessimister.

Att allt och alla blir pessimister är förstås en brist, där en hårdare urvalsprincip hade gagnat hans bok. Han väljer ut fyra röster ur 1900-talet, som ska bilda ett motgift mot det Ekman i förordet kallar för ”ett historielöst, kulturellt ytligt och ibland tok-positivistiskt kulturklimat i en tid av enfaldig ekonomism, konsumism och infotainment.” Namnen är Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, Louis-Ferdinand Céline och E.M. Cioran – föga överraskande, sålunda. De får vardera ett idolporträtt efter en genomgång av pessimismens historia, och det är också där Ekman tar i så han spricker, i sin iver att dels redovisa sin läsning, och dels att föra in allt i samma svartsynthetens fålla.

Men etiketter fungerar illa på författare: de fäster inte. Vem vill begränsas? Inte de starkt präglade röster som Ekman skriver om i alla fall. Och det är begränsande att ge dem ett epitet som de inte kan försvara sig mot.

Citaten och associationerna och exemplen gör första delen en aning överlastad och svårläst, även om det finns goda intentioner hos Ekman, i någon form av folkbildningssyfte. Han borde dock ha undvikit sitt talspråkliga tilltal, som inte gör sig riktigt i skrift. Dessutom tvingas han till ytliga analyser och förenklingar när han skyndsamt ska trycka in så mycket som möjligt. Man önskar att han någon gång hade motarbetat sin nit att redovisa exakt allt han har snappat upp i ämnet, att han hade valt mer av fördjupning i stället.

Han skriver ojämnt, ibland rentav vårdslöst, som när han lite väl nedlåtande fäller omdömen i förbifarten – Henri Bergson förtjänar väl ett bättre eftermäle än att han lite avfärdande ”sysslar i sina ganska tunglästa böcker om vårt förhållande till tiden”, eller att Simone Weil kallas ”något av kristen mystiker”. Exemplen öppnar fönster mot spännande utblickar, men så fort jag tar mig dit för att skåda vad det är han vill visa har Ekman hastat vidare till nästa exempel, nästa citat, och då står jag där med ett stängt fönster framför näsan …

I de fyra porträtten ges yttre förutsättningar för mindre av referat och mer av slutsatser, men Ekman tar inte till vara den möjligheten, utan travar vidare. Han demonstrerar sin beundran för de fyra gnällsjuka farbröderna, och kunde nog ha dämpat sin angelägenhet att helgonförklara dem.

Några intressanta frågor ställs ändå, i en antydan till ifrågasättande av Célineläsarna, att det är något som ger förströelse, att vi läser utan att ta till oss idéerna – men det gäller väl samtliga här, att de är uppfordrande i sina anspråk, att man som läsare lätt reduceras till en blek kopia. Sanningen är nog att ingen behöver Céline för att tappa tron på västerlandets välfärdssträvan och tillväxtsfascism … Och Ekman nämner i rättvisans namn Ciorans komiska sida.

Så, en aning upplyst av författarnas mörker men mer besviken slår jag igen boken, och funderar på alla frågor Ekman lämnar orörda – som att man kan få för sig att hans fyra pessimister kan sägas plagiera varandra, att de skriver i en rundgång av kverulans, och att det är svårt att skilja dem åt (i textens mörker är alla svarta pessimister gråa), när de egentligen säger samma sak: livet är skit.

4 kommentarer:

  1. Pessimismen blir tråkig kverulans eller - värre - poserande, människoföraktande misantropi, om den inte i allt elände hittar fram till det som ändå gör livet värt att leva (kärleken, skönheten, det goda…) och till komiken…

    SvaraRadera
  2. Visst, och Ekman skriver i rättvisans namn en del om komiken hos Cioran. Fast, det är ju en besvärlig bok det här ...

    SvaraRadera
  3. ivar kristoffersson3 januari 2012 20:50

    Pessimism eller vidare mörker är lika nödvändigt att utforska som att befria sig från! Den som aldrig har sett sina eller andras skuggor är en ytlig och farlig person. Den som fastnar i det svarta är dömd att gå under. Livet har både dag och natt, vinter och sommar! Ha ett bra 2o12, tack för alla tankar, klokskap och vetande du bjuder på, snart börjar vi igen! :) Från din vän, optimisten som blivit svärtad av livet..

    SvaraRadera
  4. Du Ivar är obotlig pessimist. Bortom all hjälp ...
    Men det bästa är att se båda sidorna, visst, att någon gång lyfta från gnället ...

    SvaraRadera