Lizzie Borderline

Lizzie Borden. Hon har inte med det här att göra.

På några av sina gamla demos, när hon hette ömsom Lizzy Grant och ömsom Lana Del Ray, framträdde Lana Del Rey (som hon för tillfället heter) ibland som en blandning av P J Harvey och en lågbudgets-Lady Gaga. Ytterst märkligt, men rätt charmigt. När hon nu ger ut sin egentliga debut ”Born To Die” är hon en mer (c)harmlös artist, som verkar ha släppt ambitionerna att få med någon låt till David Lynchs kommande film. Tyvärr är det för stor diskrepans mellan de första sex låtarna, där det finns riktigt bra stunder, som den helt underbara titellåten, ”Video Games”, ”Blue Jeans” (där det låter som att hon sjunger duett med Stevie Nicks) och gamla ”Diet Mountain Dew”, och de sista sex beskedligare låtarna, av mer utfyllnadskaraktär. Generellt har hon sämre röst än Lady Gaga, men något bättre låtmaterial, eller åtminstone mer varierat. Tyvärr har musiken nu blivit mer utslätad, och därför med kortare bäst före-datum, hur mycket hon än leker film noir-psyko, hip hop-gangsta och husvagns-harlot. Det som eventuellt kan hota Lana Del Reys världsherravälde är nog inte de mer nogräknades irritation över hennes påhittade biografi – en solkig historia med vissa paralleller till avslöjandet av J.T. Leroys identitet, som ändå inte förändrar innehållet i dennes böcker – utan att låtarna blir för konventionella. Här är risken bara halv, men ändå tillräcklig för att man nästan drar öronen åt sig.