Vad då, jag ironisk?

Att det är svårt att uttrycka ironi i skrift, det blev jag varse idag när jag välkomnade landets retorikexpert Elaine Eksvärd till en föreläsning på vår skola. Hon var väldigt glad, även efteråt när jag tackade henne, och frågade henne om hon var arg på mig. - Inte det minsta, sa hon. Men det var för att hon inte visste förrän på tåget hem att det var jag som sågade hennes bok - det borde hon väl ha vetat, då det var den enda recensionen hon fick av boken.

Nu var väl föreläsningen exakt som man kunde ha förutspått. I min text om boken Snacka snyggt - mitt mest lästa blogginlägg någonsin - påpekade jag att hon förmodligen är bättre som talare än som skribent. Alltså var det mindre av lidande från min sida att lyssna, än att läsa. Men jag vidhåller att kunskapen som förmedlas är av antingen ytligt förenklat eller av vilseledande slag. Som det här med välvilja: så himla överskattat!

Men det visar sig gång på gång, att vill man bli framgångsrik, då är det viktigaste konceptet att slipa bort allt som kan problematiseras och ifrågasättas. Här försvinner alla nyanser, till förmån för ett lättfattligt facit, med elementär färglära och en kroppsspråksanalys som följer ett tydligt mönster. "Gesten A betyder ... Kroppshållningen B betyder ... Om du rör på fötterna på det här sättet, så betyder det ..."

Politikerna är flitiga anlitare av konsulter för att framföra sina budskap mer effektivt. De borde förlita sig på sina inre vägledare: lyssna på sin intuition. Använda pengarna till något bättre: dyra diktsamlingar, till exempel.