att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 jan. 2012

Svensk musiks förbandslåda

Foto Victor Lundmark.

Häromåret var det lite kul att följa hur så många fjortisar började lyssna på mossig progg, när Håkan Hellström bestämde sig för att göra sin tråkiga ”Edelweiss”-skiva. Givetvis kommer något liknande att hända nu, när First Aid Kits andra skiva ”The Lion's Roar” är en renodlad country-skiva: människor som aldrig annars bryr sig om country, alternativt hånar genren, kommer att knäfalla inför systrarnas nya samling låtar. Nu med Bright Eyes Mike Mogis som producent, och han ger låtarna rymd och frihet, men framför allt tror jag att han har betytt mycket för att släppa fram självförtroendet – sällan har jag hört svenska artister sjunga så bra engelska. Nu börjar skivan med två idiotstarka låtar, först titellåten, som lätt är en av de bästa låtar jag hörde förra året, och sedan ”Emmylou”, där Klara och Johanna tar sig an några av country-genrens tydligaste klichéer, och fixar det. Det är sentimentalt och vasst på samma gång. Av skivans övriga låtar gillar jag ”I Found A Way” (en moderniserad ”Jolene”) och ”King of the World”, där Conor Oberst lite försynt tassar in och sjunger en vers, som om han bara hade vägarna förbi studion. Överlag är låtarna – med undantag för de två första, som är överjordiskt bra – kanske inte så värst mycket bättre än på debutskivan: skillnaden är snarare att musiken blivit mer dynamisk. Välbehövligt, då det annars tenderar att bli lite väl uppenbara mönster i melodierna. Men orkestreringen är av diskret slag, och jag har en känsla av att det också är en skiva som kommer att växa till sig, att här finns detaljer att upptäcka och vila i, lite grand som på Deportees senaste skiva, där varje låt rör sig mot gränsen till det överambitiösa och överarbetade, men lägger sig precis på rätt sida det uthärdliga. Slutligen är texterna också intelligenta och vackra, nästan lika vackra som musiken och sången, med undantag för att de rimmar ”gun” med ”begun”, vilket är lite väl fantasilöst. Nu lär systrarna Söderberg bli söndergullade, men om det blir en country-revival i Sverige hoppas jag att den blir mer stilfull än den på 80-talet, då Mats Rådberg & Rankarna regerade.

2 kommentarer:

  1. vad man har väntat på det här, helt fantastiskt.

    SvaraRadera
  2. Ja, den blir bara bättre ...

    SvaraRadera