Doktor Ledgard (Banderas) leker "gissa konstverket" med Vera (Elena Anaya).Ofta när jag ser filmer Pedro Almodóvar känns det som att den här gången har han lyckats överträffa åtminstone sig själv och gjort en riktigt helgjuten film, men nästan jämt sansar jag mig efter några dagar, och förstår att det bara var en vanlig film jag såg. Nu då, tänkte jag, när han återanvänder Antonio Banderas, som var med i vad jag tycker är hans bästa film, Kärlekens matadorer. Ja, nu spelar han en iskall plastikdoktor i skräckfilmspastischen The Skin I Live In (en spansk film får engelsk titel i Sverige - vore jag cynisk skulle jag tro att de vill locka fler besökare till biografen), med de vid det här laget välnötta dramaturgiska knepen från regissörens sida, med överraskningseffekter och identitetsbyten, fast kanske sällan så här bokstavligt utfört, och så konsekvent - och så snyggt, dessutom. Almodóvar använder operationsredskap som fetischer på ett sätt som kan erinra om Cronenbergs Dead Ringers. Så småningom ska jag kanske vårda den här filmen som något som mest var yta, men då är det ändå en behagligare yta än i de flesta av Almodóvars senare filmer.
Och visst var Banderas lysande? Efter att ha halkat ned som B-skâdis är han tillbaka i högform - otippad och rätt ovanlig vändning. Dock ocksâ dirigerad av en mästare som, enligt honom själv, främst gav ett huvuddirektiv: Inte spela över. Absolut underspela, och det mâ vi säga fungerade bra!
SvaraRaderaJa, A.B. i en väldigt klinisk prestation, kanske jag tänkte på hur kall Jeremy Irons är i Cronenbergs film, Dead Ringers.
SvaraRadera