att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2012

En omvärdering av Lord Byron

Richards Westalls kända målning av Lord Byron.

En av de roliga aspekterna med Guardian: deras serie "Poem of the Week", där de analyserar en dikt, ofta på ett oförutsägbart, förbehållslöst sätt. Carol Rumens skriver om en Dante-översättning utförd av Lord Byron, och säger några rätt intressanta saker om Byrons maskulina poesi: "Byron is an immense poet, combining the best of Augustan wit and intellect with the best of sensuously and politically charged Romanticism. For me, he is by far the outstanding Romantic, and he is as readable and relevant today as ever." Annars råder i Sverige en besvärande konsensus att Byron är en medelmåttig poet - men har dessa kommentatorer verkligen läst Byron, undrar jag, om jag för en gångs skull heta "vän av ordning". Eller upprepar de bara vad de har lärt sig, gamla sanningar som har yttrats generation efter generation? På universiteten är de bra på sådant: repetera andras åsikter, vara ytterst försiktig med omvärderingar. Själv tycker jag att Byron är en ojämn poet - i sina bästa stunder helt oemotståndlig, ibland lite tråkig. Men delvis beror det på att han var för produktiv. Jag undrar om dessa kritiker som menar att han är undermålig medvetet har sökt upp hans sämsta dikter? Det bör också nämnas hur influerad Byron var av Pope, att han hade väldigt svårt att identifiera sig med sina generationskamrater, som han outröttligt hånade. Egentligen var han som allra bäst när han skrev i tävlan mot 1700-talets witty poets, starkt satiriska dikter som inte gärna tog några fångar.

6 kommentarer:

  1. För många som exponeras för Byron idag - litteraturvetare, mest - är det nog så att hans person känns mycket mer spännande än hans poesi. Byron var ju en slags rockstjärna i sin tid och hans livsöde är verkligen färgstarkt. Men då kan man invända att han är alldeles för mycket "rockist" och Don Juan, särksilt som han inte gärna trovärdigt kan göras till bög.

    Sedan skulle jag tänka mig att själva den romantiska scenografin i hans dikter - en rökig Orient med harem, monster och odalisker, grekisk mytologi, dueller, vilda Kubla-Khan-landskap - har en mycket mer direkt klangbotten för brittiska läsare än för svenskar som inte alls har Imperiet i bagaget och grundligt har gjort upp med den egna gamla stormaktstiden. Byron kan aldrig bli lika samtida i ett modernt Sverige som han kan bli för en del engelska läsare.

    SvaraRadera
  2. Tänkte när jag läste detta i lite liknande termer som Magnus. Kan man se Lord Byron som ett slags startpunkt för en ny litterärt-existentiell figur / medvetenhet som senare synts mest i rocksammanhang, den ungdomlige, mer eller mindre Faustiske revoltören? Från honom går kanske trådar då via t ex Baudelaire, Rimbaud och Nietzsche över en rad modernistiska revoltörer vidare till dagens rock'n'roll-rebeller, frapperande ofta litterära till sin framtoning. Är det ett rimligt scenario?

    SvaraRadera
  3. Jo, engelska läsare får väl, eller borde, läsa LB från 9-årsåldern.
    Byron som rockstjärna var en tydlig tanke i Ken Russells Gothic - Byron och Shelley som förföljdes av horder av fans. Tja, Nick Cave är ju en litterär rockstjärna, i vissa avseenden lika demonisk som Byron.

    SvaraRadera
  4. Linjen från Byron över Rimbaud till sena tiders rockrebeller och sexsymboler som Jim Morrison, Roger Daltrey, Nick Cave och Nikki Sixx tycker jag känns mycket tydlig, därmed inte sagt att alla de nämnda - eller någon av dem - är i nivå med Byron rent litterärt. Men det är ju samma slags roller, fast massmedia idag finns med som scen på ett sätt som de inte kunde göra på Byrons tid. Byron hade utan tvekan klungor av "groupies", och hans excesser, oppositionslust och moralbrott var med den tidens normer fullt i klass med Jim Morrisons. Det räcker för mig.

    SvaraRadera
  5. Suede la ju in "She walks in beauty like the night" i en av sina låtar ("Heroine"), och Leonard Cohen gjorde på förra skivan hela dikten "So we´ll go no more roving".

    SvaraRadera
  6. Sen kan man ju fundera över om den här rollen eller iscensättningen också har sina nordiska motsvarigheter, för att inte tala om mer regionala och rentav lokala sådana. Här i Vasa där jag bor fanns det t ex en poet med visst drag av rock'n'roll över sig på 60- och 70-talen, Leif Färding, som dog ganska ung, efter ett liv fyllt av umbäranden. Tror att det finns liknande figurer på många andra platser.

    Det för mig intressanta här är också att det så tydligt handlar om en litterärt och individualistiskt och kanske därmed i någon mån högkulturellt iscensatt roll. Jämför med den betydligt mer kollektiva och lågkulturella matris som gäller för Elvis, rockabillyn och t ex de svenska raggarna, rebeller också de, men en helt annan sorts rebeller.

    SvaraRadera