att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 jan. 2012

Medealand och andra pjäser, Sara Stridsberg, Bonniers

Det hör inte till vanligheterna att samtida dramatik utges i bokform. Så är inte heller Sara Stridsbergs dramatik något som hör till vanligheterna, utan djärva och angelägna debattprojektiler som sätter fokus på brännande samhällsfrågor.

Med tre uppmärksammade romaner har Sara Stridsberg under 2000-talet etablerat sig som en av våra mest talangfulla författare. Medealand och andra pjäser samlar hennes hittills tre pjäser, och visar att den frenesi som är så kännbar i hennes romaner inte går förlorad när hon skriver dramatik. Kanske de omtumlande romanerna har fungerat som draghjälp, men när jag läser pjäserna som text framgår det tydligt att de klarar sig gott på egna ben.

Boken inleds med hennes mest kända pjäs, Medealand, som spelades på Dramaten i Ingela Olssons regi 2009, med Noomi Rapace som den nutida Medea, en kvinna som ”står på botten av sitt krossade hjärta […] med blodiga skärvor upp till midjan.”

En maktlös kvinna i främmande land, övergiven och bortkollrad av samhällets okänsliga byråkrati. Hon är också en personifierad destruktivitet med självskadebeteende. Stridsberg frigör sig från Euripides original, och gör något mer av sin pjäs än en djärv omtolkning.

Valerie Solanas ska bli president i Amerika handlar om den stridbara feministen som bland annat sköt Andy Warhol, och som också var huvudperson i Stridsbergs roman Drömfakulteten, belönad med Nordiska rådets litteraturpris. Stridsbergs Solanas är en kaxig konstnär, en hjälte i misären – någon som det kunde ha gått annorlunda för, men här ligger för döden, i dialog med inbillade och verkliga motståndare.

I år sätter Dramaten upp bokens tredje pjäs, Dissekering av ett snöfall, som handlar om Drottning Kristina, som här heter ”Konungaflickan”. På ett sätt konkluderar hon här tematiken från de två tidigare pjäserna, en vägran att vara kvinna. Det är dock en vagare skriven pjäs, där vi inte ges tillfälle att komma drottningen riktigt nära.

I efterordet skriver Steve Sem Sandberg fint om den frihet som ändå blir kontentan av protagonisternas distinkta nekande. De ges en frihet i själva texten, i en nåd som bara kan förlösas av kärlek. För de tre kvinnorna här är kärleken en utopi, som bara existerar i drömmar och längtan. Orden är förrädiska, och de vet att det bara är handlingen som duger, en handling som uteblir i deras liv.

Teatertekniskt arbetar Stridsberg gärna med drömlogik, där hon låter de döda ta plats på scenen och resonera med huvudpersonerna, ibland som ersättning för den grekiska tragedins kör. Liksom en annan ung dramatiker, Sarah Kane, använder hon underförstått det omtvistade begreppet katharsis, eller rening, som en förklaringsmodell till karaktärernas beteende, som ett svar till frågan vad som är deras ambition och drivkraft.

Med dristighet och fantasi flyttar Sara Stridsberg fram positionerna för vad man får göra med litteratur, och det är till gagn både för svensk framtida teater och för oss läsare, som får ta del av hennes vågade och målmedvetna projekt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/1 2012.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar