att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 jan. 2012

Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal, Olof Lagercrantz

Tänk att Olof Lagercrantz fortfarande är en så kontroversiell gestalt i svenskt kulturliv! I fjol, när det hade gått hundra år efter hans födelse, utkom den här boken Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal, som återger dagboksanteckningar där han skriver om alla de författare som han möter under sin gärning som kritiker och tidningsredaktör.

Kontroversiell: ja, jag har nog aldrig läst sådana hatiska omdömen mot en person som mot Lagercrantz, som det där med att han mördade Harry Martinson och Eyvind Johnson, en visshet som lyfts fram ungefär lika ofta som Lagercrantz politiska enfald nämns. Och samtidigt så hyllad, minst lika ofta uppburen som ett geni, hyllad för sin enastående stil. Sanningen ligger inte ens mittemellan dessa motpoler, även om jag varje gång jag tycker att någon av hans böcker, som Om konsten att läsa och skriva, är överskattad, behöver jag bara läsa lite i den för att tänka – herregud, är det ens möjligt att göra det bättre än så här?

Här har sonen Richard Lagercrantz valt ut några godbitar ur dagböckerna, som trots att hans hus brann ned 2008 hade hunnit räddas digitalt. Dagböckerna skrivs utan eftertankens censur, där Lagercrantz inte direkt visar någon konflikträdsla. Hans skisser av olika författare utvecklas ibland till fullskaliga porträtt, med skarpsynta iakttagelser som drivs till intelligenta analyser.

För oss som befinner sig vid sidan av på riktigt är det lite underhållande att ta del av intriger bakom kulisserna, hur en del böcker valsar runt bland olika recensenter tills redaktören fått en tillräckligt inställsam recension.

Det finns något precist i Lagercrantz korta omdömen, även där elakheten inryms: om Lars Forssell får vi veta att ”[h]ans själ är lika full av sedlar som ett kärr av grodor” – men det hör till saken att han oftare uttalar sig förstående för Forssell, ibland nästan kärleksfullt. Ja, Lagercrantz visar överhuvudtaget förståelse för människans betingelser, att han överser med att en del av människorna är som de är, och måste vara så.

Men stopp, vill jag då säga. Nog är väl en människa mer än sina begränsningar? Då blir Lagercrantz plötsligt för överslätande i sin kritik. Och även om han någon gång visar förståelse för sin egen position, att han är tätt lierad med makten, hindrar det inte honom från att raljera över alla som fjäskar, utan att förstå att det för somliga inte finns något val, att det är en överlevnadsstrategi.

I förordet menar Horace Engdahl att under den här tiden hade författarna en helt annan roll i offentligheten. De var kändisar – ja, men framför allt sågs de som en slags gudar, vars visiter bland övriga människor sågs som något unikt och oerhört. Här finns en gullig scen där en tjugofyraårig Tomas Tranströmer äter middag hos Lagercrantz, tillsammans med Erik Lindegren, och för Tranströmer är det som att han har fått träffa Tegnér. Men den här förgudningen var beroende av att kritikerna upprätthöll den här bilden av dem som gudar, och nog hade Lagercrantz del i den mytbildningen. Uppställningen här är i bokstavsordning, och saknar den kanske närmsta vännen, Ekelöf (eftersom han skrivit bok om honom), som endast förekommer i kulissen lite här och där: ändå är det svårt att släppa misstanken att Lagercrantz var förälskad i Gunnar E., åtminstone lika mycket som denne var förälskad i Edith S.

Det längsta kapitlet handlar om Lindegren, som då var en gigant i svensk litteratur, vilket nog får sägas är ett devalverat värde i våra dagar. Våra arma dagar, vill jag tillägga, då jag minns hur relativt spårlöst hundraårsminnet av Lindegren utföll för två år sedan. Porträttet visar här många olika sidor av poeten, och kvarstår med flera viktiga omdömen som en fin introduktion till Lindegren.

Boken fungerar inte enbart som skvallerdokument, där vi får veta bakgrunden till en del gammalt groll, utan som insikt i Lagercrantz ideal: ”Att vara en god kritiker är framför allt att stå i ett produktivt förhållande till det man yttrar sig om. Allt annat är likgiltigt. Metoder och sådant är bara struntprat av pedanter.” Jag har för mig att Harold Bloom har nämnt något likartat, som formel för kritisk litteratur (”Get rid of cant”).

Det finns ett antingen eller hos Lagercrantz, som finns inskrivet i hans skarpa och tvärsäkra omdömen, och som smittar av sig på alla som har anledning att uttala sig om honom. Men hans förmåga att nyansera och på djupet omvärdera borde också smitta av sig, och uppmuntra till mindre av antingen demonisering eller geniförklaring, då bådadera är lika förkastliga.

4 kommentarer:

  1. Lindegrenavsnittet är mycket intressant, avväpnande och mänskligt, det belyer pockså saker som inte har varit kända ens i forskningen. Att Erik hade grava alkoholproblem har väl sagts öppet tidigare, men att han vistades på Karolinska för nervösa problem, kanske kombinerat med "torrläggning" under början av 50-talet (och igen långt senare) är något man bara har kunnat ana tidigare. Det har väl skymtat att han var starkt deprimerad vid den tiden, läser man Vinteroffer kan man ju också ana det, men det är nästan ingen som var med som har varit villig att tala om det. Hans änka avböjde uttryckligen att diskutera "den privata bakgrunden" till Vinteroffer och de tysta åren närmast före när en forskare frågade - det landade i en fotnot i avhandlingen ("Vinteroffer och Sisyfos") och står där som ett slags tyst indikation på at det *fanns* en depressiv (och annat?) privat bakgrund. Och enligt Lagercrantz var det ju också "topphemligt" att Lindegren låg inne - hur många i den stockholmska kultursvängen visste vid samma tid att Stig Dagerman hade legat inne för svåra mentala problem? Säkert betydligt fler!

    Och Lindegrens resonemang om varför han trots allt torde betala skatt - han har ju fått så mycket sjukvård och soulgemang under hand, å andra sidan är skattmasen girig och ful - är en pärla.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var en lustig anekdot om Lindegrens skatteproblem ...
    Och visst, det kapitlet var väl bokens höjdpunkt, för i många andra avseenden kändes det som att man kände till det mesta redan, att det hade skildrats i annan form i artiklar av O.L.

    SvaraRadera
  3. Precis, han använde säkert också dagboken som startbana för artiklar han tänkte skriva, skulle vilja skriva eller för att varva ner. Det gör nog de flesta författare som också är kritiker och som skriver dagbok eller har en stor brevväxling: dagboken som Blå Bok.

    SvaraRadera
  4. Mm, som typ twitter då ... Malte Persson kallade sin blogg för en slags skräpkorg - i positiv mening, faktiskt.

    SvaraRadera