att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 nov. 2011

Allt är sig likt

Morrissey sjunger "People are the same everywhere" i amerikansk tv, nedbantad och i god form. Bandet har Nico-tröjor på sig, och verkar ha samlat på sig i tyngd alla de kilon sångaren har tappat sedan jag såg honom sist. Det är en smaksak vad man föredrar. (Är det förresten ett bandage han har på fingret: spelar han månne innebandy?)

Varför måste det va så här?

I dagens Svd läser jag Tobias Brandels artikel om kramkulturen på Facebook, där beröm frodas och gillandet breder ut sig. Problem med det? Nog är det bättre än det näthat som låg på agendan tidigare? Nja - det finns nog anledning att ifrågasätta värdet med beröm, och stillsamt påpeka att det bara är det befogade berömmet som betyder något. Stendhal menade att man bara kan stötta sig mot det som gör motstånd - en tanke värd att lyfta fram när det känns som att det stöttande söndergullandet blivit norm. Tänk bara på det där tv-programmet "Så mycket bättre", där artisterna varje vecka tävlar i att hylla varandra och lyssna förstående på hur jobbigt det är att vara artist, och alla tolkningar av andras låtar är fantastiska och speciella. Allt tas emot med samma entusiasm - och jag kan inte tänka mig att de här artisterna verkligen menar vad de säger: ingen, inte ens jag, blir så snäll av att dricka några glas vin. Jag saknar en Olle Ljungström som skulle ta fram en (luft)pistol när han hörde Lena Philipsson sexa till "Sånt som bara händer mig", typ.

Framtiden var en gång en vacker plats, Simon Armitage

För ett antal år sedan hade jag kursen Engelska C, och skulle tillsammans med en kollega ha ett projekt med brittisk poesi, då vi med skamsen blick försökte orientera oss i området efter cirka 1950, och tvingades konstatera att förutom några få iögonfallande namn var vår samlade kunskap i skralaste laget – speciellt om man jämför med alla dessa namn från romantiken, den viktorianska tiden, modernismen … Jag känner nog till och har läst fler poeter från Elizabeth I:s tid än från Elizabeth II:s.

Ett av dessa okända namn: Simon Armitage, som nu har introducerats på svenska av förlaget Tranan, specialisterna på exotisk litteratur. Det är fegisens ursäkt, men nog har mina bristfälliga kunskaper en del att göra med bristen på översättningar: någonstans måste man börja, och Framtiden var en gång en vacker plats är en kandidat till årets boktitel, och en försynt påminnelse om varför man ska läsa poesi. Översatt har Erik Bergqvist och Lars Häger gjort, och de har fördelat urvalet på poetens åtta diktsamlingar, utgivna mellan 1989 och 2010.

Armitage, född i Northern England, visar prov på en barsk humor som parerar förtvivlan med ett osentimentalt förhållningssätt med tillvarons elände. (Det var han som intervjuade Morrissey förresten, när denne yttrade sig om kinserna.) Han skriver gåtfullt, men med konkretionen bibehållen, och uppfinner gärna olika berättarjag, namngivna, som återger situationer som dras åt det lätt absurda, det lätt knasiga, men förankras likväl i det reella.

Misären: de mänskliga tillkortakommandena. Sådan lyder utgångspunkten, men han gör hela tiden något utöver det mest förväntade. Det är lätt att se en parallell till Philip Larkin, en av de få brittiska efterkrigspoeterna som jag alltid känt till – även här finns en dråplighet i formuleringarna, tillspetsade häpnadsögonblick mitt i det vardagligt enkla. Det är en poetik som vill åt det oväntade, men bevara dess integritet, genom att behålla antydningarna intakta. Här betraktas tillvaron med nya perspektiv, där Armitage, liksom Larkin, växlar förutsättningarna.

Även tingen visas upp, ges en funktion, får ett berättigande – ett slags upprättelse. Likaså de trasiga, söndriga människorna som befolkar dikterna: utstötta eller bara kantstötta vinglar de fram, ohjälpligt vilse. Men ändå: någon ser dem, visar dem – snarare än visar upp dem, något som annars lätt är hänt, när välmenande skribenter ska göra en insats. Armitage nyttjar mer än utnyttjar, när han ger röst åt människor från olika åldrar och olika världar.

Den tjusiga titeln är hämtad från dikten ”En vision” från 2006 – att framtiden inte är vad den en gång varit konstaterades av franska poeter för länge sedan, hundra år sedan eller så. Att dikterna sedan inte är kronologiskt ordnade kan ses som en nackdel, men samtidigt finns här en konsekvens i det skrivna, en omisskännlig röst, som inte går förlorad i översättningen, med undantag för den enstaka svagheten, i att svenskans ”som om” aldrig kan bli lika starkt som engelskans ”as if”. Ett exempel på dråpligheten är den lilla dikten ”Det kunde ha varit du”, som kombinerar det roliga med det roliga väldigt slående, i en lottodragning som bryter in mitt i ”direktsändningen från kriget” och radar upp nummer och lyckliga vinnare, för att sedan med iskyla återvända till kriget.

Armitage erbjuder egna versioner på de eviga frågorna. Vad är en människa, vad är ett människovärde – och hur ska människor behandlas? Och hur ska vi förhålla oss till döden? Det är frågor som räcker långt. Men han skriver ingen renodlad idépoesi, åtminstone inte enbart eller i första hand: han använder ett unikt förhållningssätt, och visar att poesin lever bäst och trivs bäst i det unika. När någon yttrar om en viss sorts poesi att ”den är konstig”, då ska du bemöta det med ett ”ja, exakt!” För poesi ska vara besvärlig och djävlig och konstig, annars är den inget att ha.

Samtidigt är Armitages dikter förtäckta noveller, i koncentrat. Här finns stoffet till längre livsöden än som ryms i de relativt korta raderna. Det som kan uppfattas som spretighet kan vara bredd, när Armitage med disträ charm förmedlar livsupplevelser i det korta formatet, i antydningar.

Jag ser boken som en viktig installation i ett förändringsarbete, ett bevis för giltigheten i att konst kan förändra en människas inställning, att vi inte är riktigt så predestinerade som vi gärna inbillar oss. Jo, vi kan göra oss mer mottagliga, mer öppna för det som inte är omedelbart – och poesi ska utmana och vara provocerande i konstruktiv mening, för att vi ska bli mindre cyniska av erfarenheterna och mindre bittra av kunskapsfrukten.

29 nov. 2011

Löjligt?

Huffington listar de femtio löjligaste boktitlarna någonsin, och som vanligt är det några titlar som jag undrar om de inte är mer bra än dåliga / löjliga, och ändå lyckats hamna på listan, som Do Androids Dream of Electric Sheep och Eats, Shoots & Leaves. Fast, vänta nu, rubriken säger "ridiculous", men när jag ser listan står det bara "50 Most Entertaining Titles". Vilken löjlig rubrik, alltså! Men jag har en känsla av att om en motsvarande svensk lista gjordes skulle Stig Larsson få med en handfull böcker, den ena mer dubbeltydig än den andra: Ändras, Wokas Lax? - och Händ!

Love like a river

Det är en av de finfina låtarna på Girls nya skiva, "Love Like a River", och det låter nästan övernaturligt (jag menar onaturligt) snyggt på den här liveinspelningen. Christopher Owens röst är också bland de vackraste jag har hört, speciellt nu när han inte längre anstränger sig för att försöka låta som Elvis Costello.


Mer värdigt än färdigt

Ser det här ut som en vinnare - - -

När jag läste Carolina Fredrikssons debutroman Flod tyckte jag väl att den var lite så där. Det var svårt att inte tänka bort Mare Kandre, så svårt att det blev närapå löjeväckande - med namnen på karaktärerna, med atmosfären, med språket, allt det där karga, och så barnskildringen. Allt var en karbonkopia på Kandres stil, och sådant kan man antingen bli förbannad på, tycka att det är slött och enkelt, eller stillsamt acceptera, tycka att det är fint. Själv lutar jag nog åt att det är ett tecken på försämring, att det inte blir lika bra som originalet heller. Jurygruppen för 10-tal tycker annorlunda, och ger sitt Mare Kandre-pris till Carolina Fredriksson. Eller så tycker de precis som jag. En värdig vinnare mer än en färdig vinnare. (Det verkar inte stå på deras hemsida ännu. I gengäld en lång motivering, nästan misstänkt lång: För att hon på ett återhållsamt, rytmiskt språk lyckas förankra sin berättelse realistiskt på en obestämd plats i en obestämbar tid, och samtidigt göra den surrealistiskt drömartad och dystopisk. Med koncentration i det korthuggna språket gestaltar hon barns verklighet och utsatthet i en outhärdlig vardag, konsekvent skildrad ur barnets perspektiv och på barnets villkor. Den arkitektoniskt detaljrikt beskrivna bron bildar ramen för berättelsen, men genom de knappa, karga replikerna och en söndertummad gammal atlas kan barnen också förflyttas från det grymma livet under bron till en ljusare, mer sagolik värld. Författaren skriver lika knivskarpt som sinnligt fram barnets kraft att med fantasins hjälp skapa sitt eget universum, mer uthärdligt än den värld barnet hamnat i.”)

Livskälla ur döden sprungen, Johann Wolfgang von Goethe

Dostojevskij lär vid ett tillfälle ha sagt att alla ryska författare har krupit fram ur Gogols kappa, och jag är tämligen övertygad om att när man skakar Goethes rock ramlar det ned den hela tyska litteraturen. Det tyska är synonymt med Goethe – och som sådan kan han ha en lite skräckinjagande effekt: det är ingen författare jag drömmer om att få träffa och småsnacka med.

Goethe är en gigantisk och mångsidig föregångare att förhålla sig till. På visst avstånd kan han te sig något mindre förfärlig, men fortfarande lite otäck – därför är jag tacksam till förlaget ellerströms avdramatiseringsarbete när de ger sin utgåva med Augstin Mannerheims tolkningar, Livskälla ur döden sprungen (årets bästa titel), en okontroversiell rosa färgsättning. Mannerheim dog för tre månader sedan, och hann alltså precis färdigställa den här vackra volymen dikter.

Kommentarsdelen är fint utförd också, där han friskt vågat tar heder och ära ur Viktor Rydbergs hexameter. Urvalet har mer präglingen av det personligt upplevda än en gretatest hits eller best of. Givetvis finns ändå utrymme för den lilla ”Vandrarens nattsång”, som har lockat snart sagt alla som intresserat sig för tyskspråkig poesi: i Studentlitteraturs antologi Texter från Sapfo till Strindberg listades tolv av dessa, inklusive Mannerheims. Vad som föredras är väl en smaksak, om det är Snoilskys, Heidenstams, Bo Bergmans, eller Anders Österlings, kanske - det är nog också en generationsfråga. Jag har inget direkt att invända mot hans tillskott. Google translate gör sitt bästa, och tar sig bara marginellt mer rättigheter för att modernisera eller politisera dikten: ”Framför allt toppmöten / Är vila, / I alla trädtopparna / Hör du / Knappast ett andetag; / Fåglarna i skogen. / Vänta bara, snart / Reposest dig också.”

En översättning ska hitta ett idiom som dels ligger nära originalets, för att hjälpa läsaren att komma nära dess ursprungliga tonfall, och dels hitta ett svenskt tonfall som klarar av att besegra all inhemsk bråte: med Mannerheims ord, låta (som) Goethe på ett språk som kännetecknas av fraser som låter Ekelöf, Bellman, Fröding. När Mannerheim lyckas, då överträffar han mina tidigare upplevelser av Goethe på detta språk – svenska – färgat av så många andras färgstarka idiom. Dikten ”Fästmannen” kunde för övrigt ha skrivits av Fröding, eller borde ha skrivits av (en lyckligare Fröding), tycker jag när jag läser den här översättningen.

Jag tycker också mycket om översättningen av den förtjusande dikten ”Andarnas sång över vattnen”, där Karl-Erik Forsslund, som annars är en skicklig översättare, inte lyckades fånga de flytande flyktiga i originalet: ”Im flachen Bette / Schelicht er das Wiesental hin, / Und in dem glatten See / Weiden ihr Antlitz / Alle Gestirne.” Forsslund: ”I grunda bädden / Glider han fram genom daln, / Och i den blanka sjön / Stjärnorna sina / Anleten skölja.” Och så Mannerheim: ”I flacka bädden / glider den dalsänkan hän / och i den blanka sjön / gläds åt sin anblick / alla stjärnor.” Det är en tolkning som lägger sig närmare originalet, med full koncentration på att bevara det lyriska, och det kännetecknar åtskilligt i den här boken: ett lika noggrant som kärleksfullt arbete. Något liknande gäller för dikten ”Salig längtan”, som Mannerhim tolkade första gången redan 1943, som en replik till Karin Boyes förslag: mer bokstavstroget, men också mer lyriskt, hos Mannerheim.

Goethe är en poet som känner starkt: en känsloknarkare. Han går in i känslan, som för att sluka den, för att undvika att själv slukas. Det är längtansdikter mest hela tiden: även Goethe drabbades av missmodets osköna stunder, och det är en stor anledning att läsa honom. Alltså inte bara eller enbart för hans intelligens, hans kloka och insiktsfulla tankar, utan också för att han visar mänskliga sidor, där känslorna kommer till uttryck på ett ypperligt sätt. Goethe hittar aldrig sin vilopuls.

Ett knippe Mignon-dikter ur romanen Wilhelm Meisters läroår hör till de självklara höjdpunkterna. Nu skulle jag kanske i några av tolkningarna ha föredragit något mindre av arkaismer, speciellt med tanke på den eventuella framtid som kan intressera sig för Goethe. Här ter de sig lite malplacerade, som anakronismer trots att dikterna alltså skrevs för två hundra år sedan eller mer. Översättning av dikter kan liknas med översättning av teaterpjäser: det ska kunna uttalas med trovärdighet, och oftast är tolkningarna här trots allt av det slaget att de kan läsas högt.

Det är inte bara en fråga om ordval, utan om vissa tonfall, som hör till sitt årtionde: lyssna på ett tv-program från 70-talet – även om du kan sortera alla orden med exakthet, är det något som låter exotiskt och främmande, och det är likadant med vissa översättningar, och kanske därför åldras de snabbare och mer drastiskt än originaltexterna.

I boken finns några av Goethes mer kända stycken, några av de mer bortglömda, och några som bara är totalt drabbande, som den lilla ”Ungdomsminne”:

”HAN

Säg minns du än den vaknatt

vi sökte nå varann?


HON

Då såg jag vad jag saknat

var dag tills dig jag fann.


HAN

På tu man hand och vandra,

vad jag än gläds därvid.


HON

Vi missförstod varandra,

det var en vacker tid.”

28 nov. 2011

So melt! My lover, melt!

Ett av de femtio orden för snö från Kate Bush var "Mistraldespair", vilket också är titeln på en förkortad version av "Misty", en av de mest njutbara stunderna från nya skivan, som hon gjort en video till. Kanske det var att begära för mycket med en singel på drygt tretton minuter?

Ken Russell död

Ken Russell dog i söndags, ser jag. Filmregissören som på 70-talet gjorde några sensationella filmer om klassiska kompositörer, filmer som det är svårt att se utan röda kinder - i England var hans rykte en aning skamfilat. Men han gjorde också på 80-talet Gothic, en av mina favoritfilmer, även om jag förstår att den rent objektivt är snubblande nära pekoralet. Det kan kvitta, då de fina skådespelarna Gabriel Byrne och Julian Sands spelar Byron och Shelley. Byrne har fått en fin karriär på något äldre dagar, när han nu spelar psykoterapeuten i den amerikanska versionen av In Treatment, medan Sands karriär hamnade i träda, även om han redan då, 1986, hade spelat en Shelley-liknande figur i Merchant/Ivorys filmatisering av Ett rum med utsikt, med Helena Bonham-Carter innan hon gifte sig med Tim Burton. Sands var med i några avsnitt av The L Word, om jag inte minns fel. Ja, och så Natasha Richardson som Mary Shelley, underbara Natasha Richardson som dog i mars 2009. Och Timothy Spall, som verkligen är en stor favoritskådespelare, som Polidori. Ken Russell var gift fyra gånger och hade åtta barn.

27 nov. 2011

Bad Storm Coming

Aftonbladet kallar den "monsterstormen", Expressen "extremstorm", Svenska Dagbladet "adventstormen", medan DN nöjer sig med "hårt väder". Den förefaller sakna namn, utan går under täcknamnet "Berits lillasyster" - att det är småsyskonen som är värst visste jag sedan tidigare. Det här är ur dikten "The Hurricane", av William Cullen Bryant:

Darker—still darker! the whirlwinds bear
The dust of the plains to the middle air:
And hark to the crashing, long and loud,
Of the chariot of God in the thunder-cloud!
You may trace its path by the flashes that start
From the rapid wheels where’er they dart,
As the fire-bolts leap to the world below,
And flood the skies with a lurid glow.

What roar is that?—’tis the rain that breaks
In torrents away from the airy lakes,
Heavily poured on the shuddering ground,
And shedding a nameless horror round.
Ah! well known woods, and mountains, and skies,
With the very clouds!—ye are lost to my eyes.
I seek ye vainly, and see in your place
The shadowy tempest that sweeps through space,
A whirling ocean that fills the wall
Of the crystal heaven, and buries all.
And I, cut off from the world, remain
Alone with the terrible hurricane.

26 nov. 2011

Kan innehålla spår av nätter

I många år har jag gnisslat tänder åt en av de värsta filmklichéerna, alltså där en person i sovande tillstånd vaknar från en dröm med "ett ryck" (som det heter i deckarna), vilket aldrig har hänt mig i hela mitt liv. Förrän i fredags, klockan 03:08, då jag vaknade med ett högljutt "Uuu-ooo-äääh!!!" En mardröm. Fan. Sedan kunde jag givetvis inte somna om - det är en fysisk omöjlighet, lika otänkbar som att jag skulle börja springa, köpa aktier, läsa Stieg Larsson ... Dagen, med två och en halv timmes sömn i reservtanken, tillbringades i övrigt i Skåne, på lärarfortbildning, där vi lyssnade på Per-Erik Ljungs föreläsning om psykosemiotik och Cardiff-epertens utlåtanden om de nya kurserna. Samt fick jag tillfälle att berömma kollegan Jan-Erik, vars översättningar av Thomas Bernhard fått idel lovord i svenska recensioner de senaste veckorna (jag skrev om Skogshuggning för ett par år sedan). Vilken dröm, att efter alla dessa år med att läsa elevuppsatser, få ägna sig åt Bernhard på ett så helhjärtat sätt. För övrigt var Skåne lika ogästvänligt som det alltid varit för mig: grått, kallt, med halvdåligt kaffe. Hjärtat kändes lättare när bilen rullade ut ur Helsingborg, ifrån Helsingbort - - -

24 nov. 2011

Fyrbåk? Oh, really?

Jag ondgjorde mig för två dagar sedan över att svenska dagstidningar inte uppmärksammade att Shelagh Delaney dog nyligen. Var jag ute i ogjort väder? I dag har DN i sin prasslande tidning en liten notis, och det kanske vore på sin plats med en liten ursäkt från min sida då. Jo, det kunde jag nog kosta på mig, om det inte var för att de placerar hennes viktiga verk A Taste of Honey till "1961". Förmodligen syftar de på filmatiseringen, men då kunde de ha nämnt det, kan tyckas. Och när de citerar Jeanette Winterson är det ingen dödsruna, vilket man lätt kan tro då hon skriver i imperfekt om Delaney - texten är från 2010 (jag skrev om den här), och originalets ord ser ut så här: "She was like a lighthouse – pointing the way and warning about the rocks underneath. She was the first working-class woman playwright." DN översätter "lighthouse" till det arkaiska "fyrbåk", ett ord som väl inte direkt hör till det vardagsspråkets ordförråd som författaren, Delaney, själv försvurit sig till. Enligt mina ordböcker är det ett slags torn som var föregångare till den fyr - det "lighthouse" - som Winterson skriver om. Nåja - i Conrads "Mörkrets hjärta" menar Kurtz att stationerna som de vita lägger ut i "Afrika" ska fungera "som en fyrbåk på vägen mot bättre förhållanden". Conrads ord är "beacon", och det är nog en lämpligare korrelation. Förresten har SAOB som exempel på uppslagsordet "fyrbåk" följande mening från en dagbok från Kongo 1911: "Vår evangelistskola har.. fått vara en fyrbåk, varifrån ljus, kunskap och civilisation spritt sig ut i vida kretsar." Och när DN, för att nu återgå till väsentligheterna, skrev om Fantomen (serietidningen) i våras var det med rubriken: "Så blev Fantomen en fyrbåk i mörkrets hjärta". Vad är ett av Joseph Conrads epitet på Kurtz? "Fantomen" - - -

En ovärdig dotter, Justine Lévy

Är inte ett barn alltid en ovärdig? Justine Lévy har skrivit romanen En ovärdig dotter, som utges i Sekwas pålitliga serie kvinnliga franska författare. Hon är dotter till den kände filosofen Bernard Henri Lévy (BHL, som han heter i Frankrike), och finns sedan tidigare på svenska med romanen Vi ses på Place de la Sorbonne, som nu återutges i pocket av Sekwa.

Vad då ovärdig? Jo, som barn kan du alltid identifiera dig med Bellmans kända devis: ”Ach du min Moder! säj hvem dig sände / Just til min faders säng. / Du första gnistan til mit lif uptände” (Ep. 23). Upphovet till just din plåga, och som sedan inte kan ge dig annat än dåligt samvete, för att du ids fortsätta älta ditt lidande. Att det inte ens var deras fel, dina föräldrar! Ack!

Handlingen i Levys roman är enkel att sammanfatta: en kvinna, Louise, blir gravid, samtidigt som hennes mor ligger för döden, i cancer. Hennes berömda mor, fotomodellen, den bedårande vackra Alice. Själv är hon författare, även om hennes egen bakgrund är diffus och vagt gestaltad: romanen är berättad i fragmentariska hugskott och minnesbilder. Plötsligt är mamman död – på pappret, ja, men minnena lever starkare än tidsuppfattningen tillåter, och när dottern hittar efterlämnade anteckningarna bildar de utgångspunkten för ett arbete att pussla ihop den vaga figuren som är modern, hur bristfällig en sådan rekonstruktion än blir.

Att vara barn är ingen barnlek – men att vara förälder är det ännu mindre. Louise är en blivande förälder, men graviditeten blir bara upphovet till sorg, ängslan, oro – en förtvivlan, och konstant dåligt samvete, och däri ligger som jag ser det romanens tema. Hur man ska vara som förälder, när det enda som erbjuds är otillräckligheten, och ett infantilt försök av henne att bromsa, reagera trotsigt – börja röka, vägra amma, till exempel.

Är det då en skuld som ska inkasseras? Nutida föräldrars vanligaste glosa har blivit ”livspusslet”, detta avskyvärda ord som tillåter stressade glin att skingras för vinden på den hysteriska vägen mellan olika aktiviteter, med lika stressade mor- och farföräldrar som drar på sig livsfarliga dagisvirus när de turas om att hämta barnen och agera barnvakt. Och författare med känsla för trender stoppar upp fingret och skriver litterära verk i detta ämne.

Dit hör inte Lévy, utan hon låter sin roman bli en stillsammare form av meditation över föräldraskapet, i gränsområden mellan den döende modern och den nyblivna diton, som gnags av dåligt samvete i olika riktningar, inklusive dottern Angèle. Louise bär på en önskan att bekräftas, att någon gång bli sedd på riktigt av sin mamma, innan hon hinner dö. Här finns också några ömsinta minnesbilder, av den redan dödsmärkta modern, och hur hon hanterar sina löstuttar efter cancerns första våldgästning. Vad hon hamnar i är att hon som barn, som blir förälder, måste mäta sig med mamman, där hon bara kan förlora, där allt är bestämt på förhand.

I romanen finns några dråpliga scener, som låter komik och tragik balansera. Huvudpersonen Louise går till gynekologen, som lämpar av ett romanutkast på hennes mage när hon sätter sig i gynekologstolen, och vill att hon ska läsa i förhoppningen att hon kan påverka sitt förlag att ge ut den. Balansen mellan humor och allvar upprätthålls konsekvent. Däremot förblir Louises man, Pablo, en skuggigt gestaltad figur, som aldrig tillåts komma in i handlingen.

En ovärdig dotter är trots den invändningen en stark roman, och redan omslaget, med en långhårig kvinna som vänder ryggen till och sliter i sitt hår, signalerar att den vill bli läst. Den är fint översatt av Alexandra Dumas (sic!), även om jag misstänker att hon felöversätter originaltexten när hon talar om disketter (i en roman från 2009 lagrar man väl på USB?), och en datahackare heter väl inte hacker på svenska?

23 nov. 2011

Vart är världen på väg?

Rolling Stone chockar genom att utnämna Jimi Hendrix till världshistoriens bästa gitarrist: varifrån kom den, liksom? Andra oväntade namn på top 10 är Keith Richards, Jimmy Page, Ry Cooder, Chuck Berry, Eric Clapton [sic] - ja, alla bra gitarrsolon verkar ha spelats in före 1975. Men på plats 17 åtminstone någon som är någorlunda ung: Jack White. Och en kvinna på en så prominent placering som 72: Joni Mitchell. Och så Joan Jett - två kvinnor av 100 gitarrister, det är vad jag kallar kvotering! Men jag kan inte ta en lista på allvar som inte har plats för den enda gitarristen värd namnet, den enda som verkligen behandlar gitarristen som den ska behandlas: Blixa Bargeld. Titta bara på den här Nick Cave-videon, hur sublimt hans spel är (där kan AC/DC komma med sina treackordslåtar, Ramones med sina tvåackordslåtar: här snackar vi nollackordslåtar - - -), till vänster på scenen.

Sehr gut, sehr Sjón

I DN skriver Sjón om Valerie Solanas bok Scum Manifest - ja, det är förordet till en dansk utgåva. Sjón skriver engagerat och inkännande - ett lika bra förord som Sara Stridsbergs till den svenska. Jag har länge velat - velat skriva, velat, men viljan har inte velat, så jag har velat - velat skriva om Turteaterns uppsättning av dramatiseringen av Solanas text, och den efterföljande debatten, som verkligen har gått i de mest upptrampade fotspåren. Dessutom fick jag en släng av kommentatorssleven när jag förra året skrev om Modernistas nyutgåva av boken, och känner mig inte redo för att använda samma argument en gång till. Sjón förtydligar fint hur hela Solanas projekt kan placeras i en tradition, där man inte behöver gå så långt som till medeltidens karnevalskultur, utan, för att bara nämna ett fåtal titlar, Swifts "Ett anspråkslöst förslag", Lautréamonts Maldorors sånger och Burroughs Den nakna lunchen, alltså kanoniserade manliga texter som också gör anspråk på att beskriva en värld utifrån sina helt egna förutsättningar. För det hon gör är ju bara att vända på de givna premisserna. Och en kvinna som skrattar är förstås hotfullt för mannen - för det betyder att det finns något att skratta åt.

(Bilden: ser det här ut som en manshatare?)

22 nov. 2011

How can someone so young / Write words so sad?


JO: Dream of me.

BOY: I dreamt about you last night. Fell out of bed twice.

JO: You´re in a bad way.

BOY: You bet I am. Be seeing you!

JO: I love you.

BOY: Why?

JO: Because you´re daft.

Ur Shelagh Delaneys pjäs A Taste of Honey. I förrgår dog hon i cancer, strax innan hon skulle fylla 72 år. I Guardians dödsruna av Dennis Barker står det en del om hennes vidare karriär – som inte var något vidare – efter genombrottspjäsen, som hon skrev som artonåring 1958: den är å andra sidan oöverträffad som hätsk politisk kärlekshistoria, och nog förtjänar den att listas som en av 1900-talets vackraste av sådana – inom fiktionens gränser. Det är en våldsam pjäs om armod och om trasighet och om den verklighets hårda klang som tar sig skändliga friheter med de sköra drömmarna, och det finns en markant aggressivitet i språket, i en förtvivlan som ändå balanseras av humorn och den ömsinta kärleken mellan den unga gravida tjejen och hennes svarta kille, och så bögkompisen Geoffrey. Morrissey, som under sina första år som sångare i The Smiths lånade en del rader från Delaney (möjligen även bandnamnet, då tjejens mamma gifter sig med en Peter Smith), skriver fint om henne på true to you: ”Shelagh Delaney did not become fat with success, or become a celebrity, because she was of richer intellect.
She has always been a part of my life as a perfect example of how to get up and get out and do it. If you worry about respect you don't get it. Shelagh Delaney had it and didn't seem to notice it.”

Att svenska dagstidningar ignorerar Shelagh Delaneys död är förstås inget att ödsla någon tid på: förmodligen är de fullt upptagna med att leja någon att skriva krönikor om förflackningen i bloggosfären.

Visa mig platsen där lidandet inleddes

The troubles came I saved what I could save
A thread of light a particle a wave
But there were chains so I hastened to behave
There were chains so I loved you like a slave

21 nov. 2011

Why are you so starstruck, Jens?



'Cause times are changing Kirsten
Göta Älv is slowly reversing
They turned a youth-center into a casino
They drew a swastika in your cappuccino
And the VIP lines are not to the clubs
But to healthcare, apartment and jobs
Hey buddy can I borrow five grand?
'Cause my dad's in chemo
And they wanna take him off his plan

Hemlighetstillståndet, Inger Christensen

Våren 1997 läste vår lärare på Umeå universitet en sonett av Inger Christensen, ur Fjärilsdalen. Det var en häpnadsväckande ingång för mig: förbluffande bra poesi. Hösten 2009 läste jag Christensens diktsamling Det, när den översattes till svenska: återigen en helt omtumlande upplevelse, och få böcker har haft samma långtgående långtidsverkande effekt.

Nu ger Ariel ut en samling essäer som ursprungligen publicerades 2000: Hemlighetstillståndet, i Anna Hultenheims säkra översättning. Det är en flott liten lila bok, som ligger lätt i handen, och innehållsmässigt öppnar perspektiv mot oändligheten. Ingers lilla lila, kunde man säga så där lite lagom vanvördigt.

Titeln är lånad från ett begrepp från Novalis – Geheimniszustand – och ett hemlighetstillstånd är en fin definition på poesin (liksom Nelly Sachs berömda begrepp Glödande gåtor). Vad Christensen gör i sin bok är att försöka skingra ridåerna: hon är en utpräglat intellektuell författare, som bryr sig.

Boken innehåller artiklar, mestadels från 90-talet, samt en dikt: en dödsdikt – mycket i den här boken är en slags besvärjelser, och jag skulle vilja hävda att Christensen skriver i den icke helt ovanliga genren besvärjelsens poetik, där det mest åskådliga exemplet är boken Alfabet, där hon lika behärskat som besinningslöst vädjar om värnandet av alla dessa saker som hon räknar upp, och menar finns.

William Blakes stiliga illustration av Newton bildar portal till samlingen, där Christensen formulerar en symbios mellan konst och vetenskap, med Keats ord att sanning är skönhet och skönhet är sanning. Vad Christensen visar är hur fantasin är ett nödvändigt komplement, både i konstnärligt och vetenskapligt hänseende.

I essän ”Den naiva läsaren” visar hon också det intima sambandet mellan läsaren och poeten: ”När jag skriver dikter, låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som skriver.” Det är ord som varje riktig läsare kan instämma i: för det som sker är något av språkets aktiva handling. Hon lyckas göra sig okunnig, för att bättre förmedla sina insikter.

Det handlar också om att ta till sig världen, beskriva den: däri ligger hennes projekt som poet. Tack vare språket speglar vi oss i världen, men också vice versa: vi är lika passiva som aktiva (med)skapare. När vi betraktar exempelvis ett träd som likgiltigt eller oemottagligt – då är det språket som spelar oss ett spratt, menar Christensen, eller en brist i vår receptiva förmåga, att trädet sänder på en frekvens som vi inte kan mottaga. Men språket kommer till korta när världen ska beskrivas och förklaras: orden förminskas och förminskar i lika hög grad.

En värld som är rationell, ja – men det finns en käpp till varje hjul, ett gruskorn till varje maskineri, en tuva till varje lass av kunskap som vi ställs inför; slumpen och fantasin i skön förening, och så det där skumma som mina barn med poetisk blick för novationer alltid brukade kalla för ”oförväntat”. Vi kan mäta oss till döds, mäta oss till haveriets gräns. Därför så viktigt med någon som tänker på tvären på ett konstruktivt sätt, som lyckas ställa till med oreda just där det behövs.

Som tänkare är hon både otvungen och självständig, även när hon förlitar sig på i första hand tyskarna – Novalis oftast. Men det är något med hennes sätt att citera som inger förtroende. Flera av texterna här verkar också vara publicerade i tyskspråkiga sammanhang.

Hemlighetstillståndet är en bok som är lika lojal mot rastlösheten som mot tålamodet. Med milt tempererad humor berättar Christensen sakligt men inte försiktigt: hon redogör för starka åsikter, men låter det kategoriska prövas mot modifieringar. Hon väcker liv i en slags förundran, låter den övergå i en frågande förståelse, som hittar fram till en aning, och den i sin tur leder fram till ännu mer förståelse, med frågorna intakta. Och vad då förståelse: den ligger latent, som en gäckande nyans.

Det är en rätt kort bok: som poet vet hon värdet i att vara koncis. Det är också gott om illustrativt språk, som nyttjar aforismens slagstyrka: ”Man ska nämligen hitta i landskapet för att kunna rita kartan, men samtidigt rita kartan, för att hitta genom landskapet.” Nu råkar just det här handla om att skriva dikter, men jag tror vi är många som känner igen den här känslan, att det är ett universellt förhållningssätt i många situationer, inte minst i arbetslivet. Och det är skrivet piggt, insiktsfullt och levande, med konkretionen och allvaret som tydliga riktmärken.

Boken visar också en del av nödvändigheten i att skriva dikter. Som om det vore ett val, som om det funnes ett alternativ. Men hon ställer sig frågan, och svaret är avgörande, och en viktig påminnelse till alla som försöker pådyvla exklusivitet och snobbism som diktens bundsförvanter. Här sätter Christensen ned foten: konst är inte individuellt, utan en gemensam handling, som skapar samhörighet. Det här är ord som man önskar att Göran Hägglund, som svärmar för att Verklighetens Folk har svårt att ta till sig det som är svårt, läste. För det här är inte svårt alls. Men viktigt, och det är i mycket därför jag inte kan göra annat än rekommendera den – inte bara till politiker med bristande kontakt med den riktiga verkligheten, eller till blivande poeter, utan till alla som någon gång reflekterat över språk, över samhället, över kunskap och hur den ska tas till vara på bästa sätt. Viktigt också, därför att vi inte har så mycket att komma med från svenskt håll: det enda svenska exemplet på någon som arbetar som henne är Ekelöf.

Med Modernistas översättningsserie av Christensens romaner, och så nu denna lil(l)a pärla från Ariel, börjar bilden klarna. Dels utifrån den svenska bokmarknadens villkor, där de nischade förlagen lägger beslag på en av den nordiska litteraturens dyrgripar, och dels utifrån ett allt rikare författarskap, med en sinnlig prosa som elegant lägger sig som diskreta hänvisningar mot den värdefulla poesin.

20 nov. 2011

Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Wow! Unbelievable!

Att det kommer en ny skiva med Kate Bush bara sex år efter den förra, ”Aerial”, är sensationellt goda nyheter. Men det ännu mer sensationella är hur fruktansvärt bra den är. ”50 Words for Snow” är en temaskiva om vintern, om snö, och jag har aldrig hört dess like.

Den som förväntar sig normala poplåtar blir nog besviken. Av skivans totalt sju låtar är det bara två som beter sig någorlunda i den riktningen: den ena handlar om att vara kär i en yeti, i snömannen, och den andra om namngivandet av snö, där skådespelaren Stephen Fry med dramatisk röst radar upp femtio stycken förslag. Så att påstå att det är popmusik som utmanar normalitetsbegreppet är ingen överdrift.

Resten av låtarna bygger på pianospel, där de övriga musikanterna är så diskreta och följsamma att deras insatser knappt ger avtryck. När ett försiktigt trumspel ger sig till känna halvvägs in i den andra låten, vill man nästan ställa sig upp och hyssja åt den försynta batteristen: exakt så precis är koncentrationen och närvaron i musiken.

Kate Bush har alltid varit handlöst förälskad i det teatraliska, men till skillnad från majoriteten av sina efterföljare, alla dessa Amosar och Spektors och Florencos, är det en besvarad kärlek. Här sjunger hon om en kvinna som ligger med en snögubbe, utan att förklara om kvinnan är psykotisk eller om hon är ett barn: båda tolkningarna är möjliga. Följden blir en viss besvikelse över kylan i omfamningen, och att lakanen blir blöta. Det här är bara en av Bushs vågade berättelser om ovanlig kärlek, där hon tidigare har skrivit om kvinnor som förälskar sig i Houdini, i ett spädbarn, i Hitler – och vem minns inte Mrs Bartolozzis förälskelse i sin nya tvättmaskin från förra skivan?

På skivans första låt sjunger den trettonårige sonen Bertie merparten, och även om det brukar vara en dålig idé att låta sina barn medverka på skivor, blir det här en kuslig relation mellan moder och son, där rädslan ekar av den iskalla spökrösten i ”Wuthering Heights”, där Catherine vände sig mot Heathcliff i en lika dramatisk sångtext som den blir här: ”Now I am falling / I want you to catch me”. Låten, ”Snowflake”, blir också ett själsligt barn till hennes tidigare låt ”The Fog”, om dottern som lär sig simma tillsammans med sin far, och jämför känslan med att bli kär.

Skillnaden från Bushs tidigare skivor är påtaglig, där de pedantiska och perfektionstiska dragen fick henne att redan i början liknas vid Kubrick: inte för att jag vill gå så långt som att säga att ”50 Words for Snow” är en Dogma-skiva, men låtarna är mer organiska, och verkar vara resultatet av ett mer intimt samarbete mellan musikerna, där de verkar sitta och improvisera fram toner som ackompanjerar de stillsamma melodierna, utan att själva ta plats – här finns till exempel ingen Eric Clapton som går in och förstör med sitt distinkta gitarrspel, och inte heller någon Nigel Kennedy som spelar sönder musiken med sin violin. Numera finns också en värme i hennes röst som passar ypperligt till den kylans tematik som hela skivan försvurit sig till.

Höjdpunkten är förstås titellåten, med Frys oförlikneliga insats som duettpartner. Det är en suggestiv låt som har lika stor hitkänsla som ”Running Up That Hill”, och är i lika hög grad surrealistisk dikt som poplåt, där de olika förslagen blir allt mer fantasifulla och konstiga:

29 creaky-creaky
30 psychohail
31 whippoccino
32 shimmerglisten
33 Zhivagodamarbletash,

medan Bush i refrängen manar på, som en speedad furie:

Come on now, just 22 to go /Come on now, just 22 to go, /Let me hear your 50 words for snow”.

Exakt där uppstår den popmusikens magi som får mig att återfå tron på något förlorat, att det fortfarande är möjligt att göra något storartat och konstnärligt helgjutet av den förtalade genre som går under det pejorativa namnet ”pop”. Men jag är nästan lika imponerad av den modiga snögubbelåten ”Misty”, av spökkänslan i ”Lake Tahoe” - lika intensiv som i Henry James ”Skruvens vridning” – och det medlidande med det annorlunda som gestaltas i ”Wild Man”. Sammantaget är det bara ytterligare en bekräftelse på att Kate Bush inte bara är ett excentriskt geni, utan en artist som rör sig i helt andra marker än alla sina kolleger, att hon sysslar med något som saknar motstycke, och som innehåller tillräckligt med bragder för att hålla världen sysselsatt flera gånger om.

Vem ska vi skylla på idag? Jag vet, bloggen!

I dag skriver Leif Zern i DN (ej på nätet) om (teater)kritikens kris, alltså ännu en dödsruna, ännu ett inlägg som skyller på bloggen - ack, detta oskyldiga barn, knappt tonåring ens, skulle ha mördat tidningskritiken? Zern: "Bloggprosans första offer är den historiska horisonten. Om det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större tidsperspektiv." Jag blir provocerad av detta, och inser förstås att Zern aldrig kommer att läsa mig (något säger mig att i den mån han läser bloggar, läser han andra bloggar än min), men alltså, jag skriver varje år cirka 200 längre boktexter på bernur, och nog fan innehåller de jämförelser och överblickar. Inte heller begriper jag hans resonemang att bloggar endast innehåller "tyckande och knapptryckande": snarare tvärtom, där jag oftare i tidningsrecensioner hittar formuleringar som verkar vara skrivna enbart i syfte att klistras på bokomslagen i lanseringssyfte, medan jag gör mitt yttersta för att skriva balanserat och sakligt. Inte heller förstår jag vad han menar när han sörjer att gamla tiders långa recensioner - 6 000 tecken - halverats till 3 000 tecken. Här några av mina texter: från två år sedan om Tranströmer, drygt 14 000 tecken, från förra året om Cormac McCarthy, drygt 23 ooo tecken, från oktober i år om Virginia Woolf, drygt 21 ooo tecken.

19 nov. 2011

Omdöme och svindel

[H]istoriens avgrunder. Allt ligger huller om buller i dem, och när man tittar ner grips man av bävan och svindel.
W.G. Sebald, "Luftkrig och litteratur".
Harry Clarkes illustration ("A Descent into the Maelström", efter Poe).

Jag ämnar sjunka ned i den abyss som lystrar till namnet "Sebald", och låter periskopet kika fram lite sporadiskt den närmsta tiden. Medan jag sjunker sänder jag en förströdd tanke till den socialdemokratiska partiledaren Juholt, som vägrar debattera i svt, för att han inte vill stå intill SD:s partiledare Åkesson. Däremot drog han sig inte för att medverka i pratshowprogrammet "Robins" för några veckor sedan, där han med flin på läpparna lyssnade på en Tv 4-komiker som berättade om hur hon under en sejour på ett bageri snuskade till det med bakverken. Kanske det var någon idiot till rådgivare som tyckte det var en god idé att medverka tillsammans med Christina Meltzer, men då borde Juholt bli en sämre lyssnare. Att sitta där och flabba är bara ovärdigt och fjantigt. Eller vad menade han då han i samma veva sa att han var intresserad av att prata politik? Var det i en gapig högljudd pratshow han trodde att det politiska budskapet främst kommer fram?

17 nov. 2011

Handlingarna, Ulf Karl Olov Nilsson

På relativt kort tid har det nystartade förlaget Drucksache etablerat sig som ett vitalt tillskott i litteraturutgivningen, också som en påminnelse om att man inte visste vad man saknade förrän man ställs inför det. Det har varit Pär Thörns helskumma alfabetisering av Strindbergs Röda rummet, Lotta Lotass originella fjärrskriftsremsa och Leif Holmstrands och Jonas Örtemarks udda hybridbiografi om konstnären Henry Darger. Som konsekvent röd tråd har fantasin löpt obehindrat.

Och nu alltså en märklig bok av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), Handlingarna, förpackad på ett sätt som liknar de där bruna kuverten för internpost som används i större företag och kommunala inrättningar. Internpost: en snillrik illustration till poesin som en intern angelägenhet. Omslaget är också en trompe l'oeil, som sänder nostalgiska rysningar längs ryggraden, skickar mig till en förhistorisk tid utan e-post …

Det är skrivet i dialog med det frostensonska verbhjärtat som slog och slog i Joner: ”talet ska vandra / Verbet ska driva rakt in till det hjärtat tills det hejdar / allt flöde”. Nilsson låter allt bli verb: länder städer byar blommor hundraser mediciner. Men det är bara en del av hans projekt.

I början ser det nästan ut som en normal svensk diktsamling: ja, normal under 2000-talet då, det 2000-tal där Nilsson har varit en av landets hårdast arbetande poeter. Man kan undra vad som skulle hända om någon gammal konservativ kritiker från förrförra århundradet genom en tidsmaskin ställdes inför dikter av exempelvis Nilsson. Vore Carl David af Wirsén inte redan död skulle han nog dö av den upplevelsen.

Mara Lee har skrivit en längre essä som ligger både som för- och efterord, en kringtext som omgärdar och -ringar in Nilssons dikt. Hon skriver fint om skrattet, Nilssons följeslagare, och kanske läsarens första intryck, att han är en väldigt rolig poet. Ja, men Lee visar att det är ett farligt skratt, ett skratt som så småningom tippar över och blir hotfullt. Hon menar också att Nilsson som psykoanalytiker vet åtskilligt om samtalets natur – och hans dikter är uppbyggda kring talet, ja, men frågan är om han inte också lyckas göra sig själv tillräckligt okunnig för att ändå lyckas skriva med en slags aningslöshet, ungefär som en lärare ibland måste göra sig själv en gnutta dummare än han är (vad är liksom alternativet? - att vara helt cynisk?). Nilsson skriver där in sig i intuitionens poetik.

Handlingarna är en språklekande bok, och när jag säger att det ser nästan normalt ut i början menar jag bara att det är en dialog: ett poetjag diskuterar med en motspänstig röst, där poeten föreslår olika saker som är viktiga. Efter ett tag tröttnar lyssnaren, lämnar poetjaget ensamt, och då tar katalogiseringsmanin verkligen vid. Skrattet stelnar någonstans när han sveper med lätt hand över geografi och lärobokskunskaper och encyklopediska listor, där jag får veta att det är viktigt att ”norrbyskära” (det gjorde jag senast i juli i år).

Finders are keepers, resonerar Nilsson, och tar språket i användning – rentav i besittning, kanske, med koloniala anspråk (men är inte alla författare kolonialister, som plundrar och utnyttjar språkets resurser?). Liksom Wittgenstein föreslog i Zettel (föreslår, menar jag), vet Nilsson att det inte finns någon tolkning, bara tolkande – alltså ingen stabil etablerad konvention, utan bara förfaringssätt, en aktivitet, oavslutade handlingar.

Vi vill ha lagom kritiska kritiker, lagom komiska komiker, gubevars, och jag instämmer i Lees resonemang om skrattet: Nilsson är en komisk poet, ja, men han är det på ett ifrågasättande sätt, och ofta en mycket mer angelägen bekantskap än våra omhuldade och etablerade ståuppkomiker. I förskjutningen och glidningen finns det spännande med de här dikterna, där det roliga laddas med en osäkerhet, en nästan-sorg. Obehaget kan påminna om den berömda berättelsen om grodan i kastrullen, som behagligt ligger och plaskar med ett flin på läpparna medan vattentemperaturen långsamt ökar till den kokpunkt som dödar den, medan den groda som slängs ned i kokande vatten abrupt hoppar därifrån och räddar sig.

I Handlingarna trollar Nilsson med prefixen, med ords betydelser, visar dem i nya utstyrslar. Det är en befriande bok, som förlikar sig med sitt ämne, där kvasiverben lämnar sina spår i den konstiga förpackningen, utskrivna i en blåfärg som siktar mot en lila nyans, som också den ger nostalgiska sensationer – tyvärr luktar inte bokstäverna av den sprit som fanns i de gamla spritstenciler som lärare delade ut till mig när jag gick i skolan.

(Bilder Drucksache.)