att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 nov. 2011

Azorno, Inger Christensen

Med ett citat av Gombrovicz och ett annat av Kierkegaard omringas Inger Christensen sin märkliga roman Azorno, ursprungligen från 1967, och nu översatt av Marie Silkeberg i Modernistas serie översättningar av den snillrikaste av danska författare. Det som alltså inleddes för två år sedan med nyöversättningen av Det, en av århundradets mest definitiva och avgörande diktsamlingar, och förra årets Det målade rummet, där Christensen kom ut i Sverige som skapare av en suggestiv och fängslande prosa av sällsammaste art.


Azorno är minst lika konstig. Gombrovicz påpekar att människan antingen är fången eller den som fängslar, och Kierkegaard påpekar det flyktiga i människans väsen: båda har rätt, och båda har mycket att säga både till Christensen, hennes fiktiva gestalter, och oss som läser romanen. Kierkegaard levererar ett facit till romanen, där det är lätt att se huvudpersonen Azorno som en Don Juan, som håller fem kvinnor sysselsatta, och gör dem gravida – antingen på riktigt, eller så att de önskar det, eller så att de påstår sig vara det.


Men huvudperson? Huvudpersonen är språket, och när jag läser påminns jag om att fler poeter borde skriva prosa. Att en poet, Silkeberg, har översatt, råder det inga tvivel om: det är tonsäkert och avskalat, och framför allt med en konsekvent diktion, som nog är nödvändig då det handlar om en författare som är förtjust i gentagelsen, den stilistiska figur som danska språket på något sätt lagt beslag på – det är få språk förunnade att skapa lika snygga omtagningar.


Christensen har skapat en författare, en viss Herr Sampel, som också är Azorno, huvudpersonen i romanen, men allt styrs av Christensen. Hur blir det då med poeten som romanförfattare? Poeten är den som ser de annorlunda vägarna, som följer en annan instinkt: om något ser konstigt ut i texten kan det lika gärna få stå kvar, som en eftergift åt den nyckfullhet som en text kan kräva, mer eller mindre implicit.


Hur ska vi annars kunna ta oss vidare, utvecklas? Det här är en modig roman, och jag kan inte låta bli att se en viss parallell till några av modernismens ojämförligt djärvaste romanprojekt. I första hand Virginia Woolfs Vågorna, som också styrdes av disparata röster, och en central gåtfull huvudgestalt – men främst i kraft av det rytmiska språket, det översinnliga tonfallet. Azorno har också en och annan likhet med William Faulkners romaner: även här är det snårigt, och knepigt, och långtifrån lättläst. Den som tvekar kanske gör bäst i att inleda sin bekantskap med författaren med poesin, med Det: inte för att den egentligen är enklare, men ändå som en förberedelse.


Nu menar jag inte att vare sig förminska eller förstora Christensens insatser, genom att jämföra med Woolf och Faulkner. Bara att rätt sak ska få rätt proportioner. Låt dig inte luras av att det är prosa: dessa tre är förklädda poeter även i sina romaner (glöm inte att Faulkner debuterade med en diktsamling, att han ville bli en amerikansk Keats). Det ironiska är väl i deras fall att nu när vi äntligen har lärt oss hur vi ska läsa modernismens text(er), då bryr vi oss inte längre, utan behandlar dessa författare nästan obetingat biografiskt, och kan inte hejda oss inför alla dessa biografier i stället för deras litterära verk.


Christensens stil är flödande och repetitiv, långt ifrån tillkämpad, och inte riktigt som exempelvis Thomas Bernhards monotona strama upprepningskonst, som närmar sig det tvångsmässiga. Hon uppfinner en berättare som låtsas bo i Rom, för att kunna skriva om Rom – ja, som en formel för berättandet, låtsandet, för hur ska annars litteratur skapas? Man skriver ”Rom” när man menar ”Köpenhamn”. Det är fantasin som får sista ordet, inbillningskraften som segrar över förståndet.


Modernistas insats kan inte tillräckligt berömmas. Och varför är det då så viktigt att dessa romaner från 60-talet översätts? Jo, det är gjort med så mycket kärlek och omsorg, och jag kan bara bidra med förhoppningen att dessa böcker kommer att inspirera och påverka blivande svenska författare, att de med hjälp av dessa stigfinnare lyckas förvalta insikterna och föra den samtida svenska litteraturen i en mer gynnsam inriktning, som är mer fantasifull, oberäknelig och vågad än den är för tillfället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar