att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 nov. 2011

Kartan och landskapet, Michel Houellebecq

För omkring tio år sedan var det omöjligt att hitta en hetare författare än Michel Houellebecq: alla läste honom, alla diskuterade honom, i radio, i tidningar – ja, och så skrev han fruktansvärt angelägna böcker just då. Men sedan följde den ofokuserade Refug, som kanske gjorde någon människa glad, men inte mig, som ändå är onormalt välvilligt inställd till postapokalyptisk konst.

När Houellebecq återvänder till litteraturen gör han det med Kartan och landskapet (Bonniers), översatt av Cecilia Franklin. (Tidigare har hans skenbart konstlösa prosa försvenskats av erkänt skickliga översättare, som Anders Bodegård och Kennet Klemets.) Det är en roman som fick Goncourtpriset 2010: med andra ord, ett hopplöst läge att skriva om den, för även om det går att raljera över exempelvis Augustprisets relevans, finns det en avsevärd tyngd bakom pris som Goncourtpriset, liksom Pulitzerpriset och Bookerpriset.

På sätt och vis är Houellebecq den gamle tillbaka med den här romanen. Han njuter synbart av att spela rollen som cynikern som inte hittar något av värde i någonting, i en värld där allt kan ersättas, där allt är på låtsas – ett konsumtionssamhälle där gränsen mellan människor och varor har utptlånats. Det är en roman som resonerar – om konst, om politik, om samhället – mest. Långt ifrån lika mycket och lika kliniskt om sex som tidigare. En typisk formulering kan se ut så här: ”mänskliga relationer är i grund och botten inte särskilt givande”.

Det handlar om konstnären Jed Martin, som fotograferar Michelin-kartor. Han kontaktar en författare som ska skriva en essä till hans utställningskatalog. Författaren heter Michel Houellebecq, och presenteras så här osentimentalt eller bara självironiskt: ”Elementarpartiklarnas upphovsman var iförd en grårandig pyjamas och såg ut som en straffånge i en teveserie, dessutom var håret fett och stripigt, och ansiktet rödflammigt; det såg nästan ut som om han hade drabbats av en hudsjukdom.”

Döden är romanens stora tema – ett tema som rör sig mot det morbida, när Houellebecqs intrig skruvas åt. De sista hundra sidorna blir en deckare, med ett groteskt och oskönt mordfall, som drabbar läsaren med något av den narrativa överraskningseffekten från James Ellroys Den stora tomheten. Överraskande – kanske i synnerhet eftersom det inte varit den här författarens grej att skapa inlevelse med sina figurer.

Houellebecq har en oskön stil, som inte ber om ursäkt. Det är också monotont och ovarierat. Ibland siktar han mot lättköpta poänger, och då kan jag uppfatta romanen som lite stillastående, med en del högstämda klanger. Han riktar in sig mot provokationer: de omhändertagande kvinnorna ses som en förutsättning i det samhälle han skildrar, ett samhälle som har stora likheter med vårt, men också ger intryck av att skildras retroaktivt, med distans: han talar om 2010-talet som en avlägsen epok, eller åtminstone avslutad. Det där stillaståendet blir strax romanens stora tillgång, hur Houellebecq koncentrerar, skärper optiken, siktar in sig på det försvarslösa.

För samtidigt är han en lika hängiven realistisk författare som Balzac (en formulering som jag befarar har yttrats förr – om inte av mig, av någon annan). Inte heller rör det sig direkt om någon unik form av realism: den är avbildande, neutral, och kanske så objektiv som är möjligt att återge.

Kartan och landskapet är en roman som alltså återerövrar terräng som tidigare tillhört Houellebecq: det är en dödsfixering som styr intrycket, en fixering som på något sätt mildrar det ursinniga tonfallet från förr, och därför blir det sammanfattande intrycket att hans melankoli får en helt annan resonansbotten. I slutändan blir misantropi ändå bara en etikett bland andra, och provokationer uttänkta strategier. Jag välkomnar Houellebecqs av allt att döma nya inriktning, och kan på sätt och vis också tycka att det inte enbart var av ondo att han föll för frestelsen att göra sig själv till en bärande figur i sin roman, ett postmodernt grepp som har utförts förr, men sällan så här principfast.

1 kommentar:

  1. Jag gillade Refug. Vissa bilder som Houellebecq framkallar i sina böcker stannar kvar i minnet som drömsekvenser. Han påminner om Cèline, där vissa episoder stannar kvar, liksom fastetsade.

    Mats Ahlgren/bloggare på Boktipset

    SvaraRadera