att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 nov. 2011

*

att det allra mest angelägna
skulle hinna ikapp mig
skulle söka upp mig
att just den stora rädslan

plåga mig med det viktiga
gjorde det att jag fann det andra
precis utanför det som angick

och det var med stor tillförsikt
jag då somnade
och nästan sov

3 kommentarer:

  1. Har du inte snart till en dikts(v)amling?
    /P

    SvaraRadera
  2. Åh gillar. Något kom precis ifatt mig: att jag är så rädd hela tiden. Det märks aldrig utåt men varför är jag det? Är alla det? Alltså inte rädd för sådant som vanligtvis förknippas med mod-krävande utan för vardagen.

    SvaraRadera
  3. Anonym, jag skriver tills jag har skrivit klart ... Inte än ...
    Jenny Maria, tack - ja, jag är också mest skraj för det som andra inte verkar vara rädd för - små saker, medan stora saker bara passerar mig, som om jag är för dum för att fatta att det är farligt ... Jag är mest nöjd med de tre sista raderna i den här dikten. Ja, och så de fyra första raderna, förstås, ja, och de tre i mitten är nog också rätt bra ... Men i den ordningen alltså.

    SvaraRadera