att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 nov. 2011

All denna öppenhet som kommer, Kennet Klemets

Varför läser jag poesi? Det är en syssla som genast placerar mig hos en minoritet, en liten skara människor som det förmodligen bara är en tidsfråga innan de börjar förföljas aktivt.

Nej, jag raljerar inte, eller reducerar pogromer. Men ställdes jag inför det hypotetiska valet – det löjliga hypotetiska valet, liksom alla hypoteser är löjliga – att antingen sluta läsa romaner eller diktböcker, skulle jag utan att tveka ge romanerna på båten. Helt enkelt därför att det behovet relativt enkelt skulle kunna tillgodoses, men poesiläsning är något som inte kan ersättas: det handlar om att uttrycka saker på ett sätt som inte kan uttryckas på något annat sätt. Det är skapat av sina egna lagar, och skapar sina egna lagar, och ingen annan stans kan jag läsa rader som dessa: ”Jag mår illa när jag säger jag. Det blir som en klump i halsen. Som om jag ljög.”

Kennet Klemets, som skriver så, är en av dessa svenska poeter som jag har läst allt sedan han debuterade förra århundradet, och nu har hans gamla förlag förmodligen tröttnat på vikande försäljningssiffror – All denna öppenhet som kommer är utgiven på det lilla förlaget Pequod press, som bara kan drömma om förstadagsrecensioner i de stora tidningarna.

Han skriver en visuell poesi, skriver fram platsen, världen, tillvaron. Dikten består av rader som kan ses som separata – disparata – eller sammanhängande. Som röster, avlyssnade – stämmor. Eller som twitter: de flesta kvalificerar nog in under den stränga 140-teckengränsen. Långdikten är relativt populär hos svenska poeter, men medan exempelvis Lukas Moodysson inte gör annat än det man förväntar sig att han ska göra, låter Klemets sin långdikt bli subversiv, oväntad, hotfull. Han skriver om sex, död, spyor, ishockey, självförakt, barndomen, helikoptrar, religion, tiden – och hela tiden finns ett oroande perspektiv, en öppning mot det farliga.

Det här är världen, säger han: det här är livet. Givetvis behöver den jagstarka rösten inte tillhöra Kennet Klemets – det kan vara performance. Men det är han som har skrivit boken! Då får han skylla sig själv om jag drar slutsatser: jag kan dra hur dumma slutsatser jag vill. Många av känslorna kan jag känna igen: ja, det där att uppleva sig själv som osynlig. (När jag var ung läste jag en enkät, där olika kändisar redogjorde för det första de skulle göra som osynlig – mitt svar skulle vara att kvickt göra mig synlig igen: jag vill bli sedd!)

Tvångstankarna, det där som inte kan hjälpas. Känslan av att vara instängd i en dröm, inte veta när man vaknar, om man ska vakna, om man har vaknat. Diktjaget äcklas av det han ser, vet inte om det finns i eller utanför honom. De här otrygga känslorna, de oönskade: är de mina eller någon annans? I återkommande svidande rader åsyftas ett ”Ingenting”, en kamp med nihilismen, den lockande nihilismen.

Klemets är som poet en receptiv sensor, som uppfattar den ofräscha undertexten, den dolda agendan hos tillvaron. Han skriver i den där tunna hinnan mellan civilisation och barbari, i det där utrymmet där det misshagliga vistas. Där åstadkoms hans olägliga dikt:

”Kärlek och Gud, det är samma skit.

Jag kan inte tänka mig att de saknade mig.

Flykt, inget annat.

Inte i en jävla pöl heller.

Finns det något som tyder på att Gud skulle älska sin skapelse?

Jag skulle inte sakna mig.”

Varför skrev jag det där om poesi? En gardering? Att jag vet att jag tillhör en minoritet – jaha? En allt mindre minoritet. Jag har tidigare sagt att jag skiter i om andra läser Kennet Klemets, bara jag får fortsätta göra det. En inställning som jag inte behöver ändra på efter den här boken. Lyckas du upptäcka den någonstans gör du ändå klokt i att läsa den.

4 kommentarer:

  1. Vill bara anspråkslöst berömma dig och din blogg. Jag är glad att du skriver så mycket, så ofta och så bra.

    SvaraRadera
  2. Jag tackar, det är ungefär så jag försöker göra: skriva mycket ofta och bra, och inte nödvändigtvis i den ordningen ...

    SvaraRadera
  3. Tack för den fina recensionen! Vi poeter behöver sådana fina recensenter som Du!

    SvaraRadera
  4. Tack! Jag tycker det visst finns goda poesiläsare, ex Aase Berg, Nina Lekander, Eva Ström, Aris Fioretos ... Den här boken var ju bra, då blir det lättare att skriva. Oftast!

    SvaraRadera