att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 nov. 2011

Hemlighetstillståndet, Inger Christensen

Våren 1997 läste vår lärare på Umeå universitet en sonett av Inger Christensen, ur Fjärilsdalen. Det var en häpnadsväckande ingång för mig: förbluffande bra poesi. Hösten 2009 läste jag Christensens diktsamling Det, när den översattes till svenska: återigen en helt omtumlande upplevelse, och få böcker har haft samma långtgående långtidsverkande effekt.

Nu ger Ariel ut en samling essäer som ursprungligen publicerades 2000: Hemlighetstillståndet, i Anna Hultenheims säkra översättning. Det är en flott liten lila bok, som ligger lätt i handen, och innehållsmässigt öppnar perspektiv mot oändligheten. Ingers lilla lila, kunde man säga så där lite lagom vanvördigt.

Titeln är lånad från ett begrepp från Novalis – Geheimniszustand – och ett hemlighetstillstånd är en fin definition på poesin (liksom Nelly Sachs berömda begrepp Glödande gåtor). Vad Christensen gör i sin bok är att försöka skingra ridåerna: hon är en utpräglat intellektuell författare, som bryr sig.

Boken innehåller artiklar, mestadels från 90-talet, samt en dikt: en dödsdikt – mycket i den här boken är en slags besvärjelser, och jag skulle vilja hävda att Christensen skriver i den icke helt ovanliga genren besvärjelsens poetik, där det mest åskådliga exemplet är boken Alfabet, där hon lika behärskat som besinningslöst vädjar om värnandet av alla dessa saker som hon räknar upp, och menar finns.

William Blakes stiliga illustration av Newton bildar portal till samlingen, där Christensen formulerar en symbios mellan konst och vetenskap, med Keats ord att sanning är skönhet och skönhet är sanning. Vad Christensen visar är hur fantasin är ett nödvändigt komplement, både i konstnärligt och vetenskapligt hänseende.

I essän ”Den naiva läsaren” visar hon också det intima sambandet mellan läsaren och poeten: ”När jag skriver dikter, låtsas jag ibland att det inte är jag, utan själva språket som skriver.” Det är ord som varje riktig läsare kan instämma i: för det som sker är något av språkets aktiva handling. Hon lyckas göra sig okunnig, för att bättre förmedla sina insikter.

Det handlar också om att ta till sig världen, beskriva den: däri ligger hennes projekt som poet. Tack vare språket speglar vi oss i världen, men också vice versa: vi är lika passiva som aktiva (med)skapare. När vi betraktar exempelvis ett träd som likgiltigt eller oemottagligt – då är det språket som spelar oss ett spratt, menar Christensen, eller en brist i vår receptiva förmåga, att trädet sänder på en frekvens som vi inte kan mottaga. Men språket kommer till korta när världen ska beskrivas och förklaras: orden förminskas och förminskar i lika hög grad.

En värld som är rationell, ja – men det finns en käpp till varje hjul, ett gruskorn till varje maskineri, en tuva till varje lass av kunskap som vi ställs inför; slumpen och fantasin i skön förening, och så det där skumma som mina barn med poetisk blick för novationer alltid brukade kalla för ”oförväntat”. Vi kan mäta oss till döds, mäta oss till haveriets gräns. Därför så viktigt med någon som tänker på tvären på ett konstruktivt sätt, som lyckas ställa till med oreda just där det behövs.

Som tänkare är hon både otvungen och självständig, även när hon förlitar sig på i första hand tyskarna – Novalis oftast. Men det är något med hennes sätt att citera som inger förtroende. Flera av texterna här verkar också vara publicerade i tyskspråkiga sammanhang.

Hemlighetstillståndet är en bok som är lika lojal mot rastlösheten som mot tålamodet. Med milt tempererad humor berättar Christensen sakligt men inte försiktigt: hon redogör för starka åsikter, men låter det kategoriska prövas mot modifieringar. Hon väcker liv i en slags förundran, låter den övergå i en frågande förståelse, som hittar fram till en aning, och den i sin tur leder fram till ännu mer förståelse, med frågorna intakta. Och vad då förståelse: den ligger latent, som en gäckande nyans.

Det är en rätt kort bok: som poet vet hon värdet i att vara koncis. Det är också gott om illustrativt språk, som nyttjar aforismens slagstyrka: ”Man ska nämligen hitta i landskapet för att kunna rita kartan, men samtidigt rita kartan, för att hitta genom landskapet.” Nu råkar just det här handla om att skriva dikter, men jag tror vi är många som känner igen den här känslan, att det är ett universellt förhållningssätt i många situationer, inte minst i arbetslivet. Och det är skrivet piggt, insiktsfullt och levande, med konkretionen och allvaret som tydliga riktmärken.

Boken visar också en del av nödvändigheten i att skriva dikter. Som om det vore ett val, som om det funnes ett alternativ. Men hon ställer sig frågan, och svaret är avgörande, och en viktig påminnelse till alla som försöker pådyvla exklusivitet och snobbism som diktens bundsförvanter. Här sätter Christensen ned foten: konst är inte individuellt, utan en gemensam handling, som skapar samhörighet. Det här är ord som man önskar att Göran Hägglund, som svärmar för att Verklighetens Folk har svårt att ta till sig det som är svårt, läste. För det här är inte svårt alls. Men viktigt, och det är i mycket därför jag inte kan göra annat än rekommendera den – inte bara till politiker med bristande kontakt med den riktiga verkligheten, eller till blivande poeter, utan till alla som någon gång reflekterat över språk, över samhället, över kunskap och hur den ska tas till vara på bästa sätt. Viktigt också, därför att vi inte har så mycket att komma med från svenskt håll: det enda svenska exemplet på någon som arbetar som henne är Ekelöf.

Med Modernistas översättningsserie av Christensens romaner, och så nu denna lil(l)a pärla från Ariel, börjar bilden klarna. Dels utifrån den svenska bokmarknadens villkor, där de nischade förlagen lägger beslag på en av den nordiska litteraturens dyrgripar, och dels utifrån ett allt rikare författarskap, med en sinnlig prosa som elegant lägger sig som diskreta hänvisningar mot den värdefulla poesin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar