att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 nov. 2011

The Beast in the Jungle, Henry James

Termen “en modern klassiker” är paradoxal, för att inte säga rent felaktig. Men det är ibland lönlöst att slåss mot mäktigare krafter – förlaget Penguin blir nog lätt en väderkvarn, till exempel, och för exakt 50 år sedan bestämde de sig för att lansera den här vågade termen i en serie. Givetvis en stor framgång: människor behöver dessa vägledande instanser, kanske i ännu högre utsträckning nu än då.

Böckerna är snyggt silvriga, och för att fira ger förlaget ut en serie miniböcker. Jag plockade åt mig en favorit, Henry James, The Beast in the Jungle. Ursprungligen publicerad 1903, som en novella (ett mellanting mellan långnovell och kortroman) då författaren var 60 år gammal, och på väg att förlora sig i de långa meningarnas stil.

Även här finns tendensen till en viss monotoni: det är en kommatering som inte är av denna världen, men ibland lite väl mekaniskt utförd, där lite väl många meningar leder till ett obligatoriskt semikolon i mitten. Det är en stil som man ändå gillar, på ett sätt som man inte riktigt kan redogöra för varför. John Marcher beskriver sin spända väntan så här: ”Well, say to wait for – to have to meet, to face, to see suddenly break out in my life; possibly destroying all further consciousness, possibly annihilating me; possibly, on the other hand, only altering everything, striking at the root of all my world and leaving me to the consequences, however they shape themselves.” Att följa den här syntaxen gång efter gång är tålamodsprövande, eller tålamodsbelönande.

Huvudpersonen Marcher lever i väntan på en stor katastrof – odjuret i djungeln, som hotar att förgöra honom. Åtskilliga djärva (ibland alltför djärva) tolkningsförslag har postumt presenterats, men berättelsen tjänar nog mest på att låta upplösningen förbli höljd i dunkel. John resonerar med väninnan My Bartram, och det är frestande att se henne som den förälskelse som hade kunnat förlösa honom, men även om det låter sig göras – lika lätt som man kan läsa utifrån nutida HBTQ-preferenser och läsa in allt möjligt i James frekventa bruk av ord som ”perversion”, ”gay” (”gaiety”) och ”queer” – förblir vi som läsare famlande, stapplande i oförstånd, i någon slags lojalitet med stackars John, vars frustration det nog är meningen att vi ska dela. I en annan novell, "The Middle Years", har James upprättat sin formula, sitt estetiska manifest, som givetvis också Marcher fogar sig i: "We work in the dark — we do what we can — we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art."

Jag imponeras ibland av kändisars uttalanden i intervjuer, där de så skickligt kan analysera sig själva, så att säga ställa sin egen diagnos: ”jag är si, jag är så …” Själv kan jag bara ana vissa saker, uppfatta skymten av intuitiva känslor utanför språkets möjligheter att beskriva och bortom det orden kan uttrycka.

Den annalkande djävligheten kan lika gärna vara något så simpelt som – döden. Eller bara ålderdomen. Eller tappad geist. The Beast in the Jungle är en skräckhistoria utan blod, på samma sätt som James suveräna The Turn of the Screw är en spökhistoria utan spöken.

Jag läser den som en berättelse om överraskningens natur, om nyhetens obehag (liksom James avskyr jag allt nytt). Men finns det ens överraskningar? Jo, barnet kan bli överraskat, men en vuxen – det är ju bara brist på insikt att någonsin bli förvånad. Oftare än brukligt borde vi säga ”det ante mig” än det betydligt vanligare ”det hade jag ingen aning om”. Kunskap borde inte ge upphov till chock.

John Marcher vet inte vad han kan vänta sig. Kan inte ens ana. Rädslan är större än kollisionen. Rädslan att själv få veta svaret, eller är den större rädslan att andra kommer att få veta?

2 kommentarer:

  1. Tack för tips om denna sorgliga bok!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är en upplevelse ändå att läsa sånt i november - kanske i synnerhet i november ...

    SvaraRadera