att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 nov. 2011

En ovärdig dotter, Justine Lévy

Är inte ett barn alltid en ovärdig? Justine Lévy har skrivit romanen En ovärdig dotter, som utges i Sekwas pålitliga serie kvinnliga franska författare. Hon är dotter till den kände filosofen Bernard Henri Lévy (BHL, som han heter i Frankrike), och finns sedan tidigare på svenska med romanen Vi ses på Place de la Sorbonne, som nu återutges i pocket av Sekwa.

Vad då ovärdig? Jo, som barn kan du alltid identifiera dig med Bellmans kända devis: ”Ach du min Moder! säj hvem dig sände / Just til min faders säng. / Du första gnistan til mit lif uptände” (Ep. 23). Upphovet till just din plåga, och som sedan inte kan ge dig annat än dåligt samvete, för att du ids fortsätta älta ditt lidande. Att det inte ens var deras fel, dina föräldrar! Ack!

Handlingen i Levys roman är enkel att sammanfatta: en kvinna, Louise, blir gravid, samtidigt som hennes mor ligger för döden, i cancer. Hennes berömda mor, fotomodellen, den bedårande vackra Alice. Själv är hon författare, även om hennes egen bakgrund är diffus och vagt gestaltad: romanen är berättad i fragmentariska hugskott och minnesbilder. Plötsligt är mamman död – på pappret, ja, men minnena lever starkare än tidsuppfattningen tillåter, och när dottern hittar efterlämnade anteckningarna bildar de utgångspunkten för ett arbete att pussla ihop den vaga figuren som är modern, hur bristfällig en sådan rekonstruktion än blir.

Att vara barn är ingen barnlek – men att vara förälder är det ännu mindre. Louise är en blivande förälder, men graviditeten blir bara upphovet till sorg, ängslan, oro – en förtvivlan, och konstant dåligt samvete, och däri ligger som jag ser det romanens tema. Hur man ska vara som förälder, när det enda som erbjuds är otillräckligheten, och ett infantilt försök av henne att bromsa, reagera trotsigt – börja röka, vägra amma, till exempel.

Är det då en skuld som ska inkasseras? Nutida föräldrars vanligaste glosa har blivit ”livspusslet”, detta avskyvärda ord som tillåter stressade glin att skingras för vinden på den hysteriska vägen mellan olika aktiviteter, med lika stressade mor- och farföräldrar som drar på sig livsfarliga dagisvirus när de turas om att hämta barnen och agera barnvakt. Och författare med känsla för trender stoppar upp fingret och skriver litterära verk i detta ämne.

Dit hör inte Lévy, utan hon låter sin roman bli en stillsammare form av meditation över föräldraskapet, i gränsområden mellan den döende modern och den nyblivna diton, som gnags av dåligt samvete i olika riktningar, inklusive dottern Angèle. Louise bär på en önskan att bekräftas, att någon gång bli sedd på riktigt av sin mamma, innan hon hinner dö. Här finns också några ömsinta minnesbilder, av den redan dödsmärkta modern, och hur hon hanterar sina löstuttar efter cancerns första våldgästning. Vad hon hamnar i är att hon som barn, som blir förälder, måste mäta sig med mamman, där hon bara kan förlora, där allt är bestämt på förhand.

I romanen finns några dråpliga scener, som låter komik och tragik balansera. Huvudpersonen Louise går till gynekologen, som lämpar av ett romanutkast på hennes mage när hon sätter sig i gynekologstolen, och vill att hon ska läsa i förhoppningen att hon kan påverka sitt förlag att ge ut den. Balansen mellan humor och allvar upprätthålls konsekvent. Däremot förblir Louises man, Pablo, en skuggigt gestaltad figur, som aldrig tillåts komma in i handlingen.

En ovärdig dotter är trots den invändningen en stark roman, och redan omslaget, med en långhårig kvinna som vänder ryggen till och sliter i sitt hår, signalerar att den vill bli läst. Den är fint översatt av Alexandra Dumas (sic!), även om jag misstänker att hon felöversätter originaltexten när hon talar om disketter (i en roman från 2009 lagrar man väl på USB?), och en datahackare heter väl inte hacker på svenska?

2 kommentarer:

  1. Heter och heter... Vissa ord befinner ju sig i en konfliktzon mellan språkvårdarnas förtvivlat nödsakade, och det faktiska språkbrukets nomenklatur. Ett annat exemepel kan väl vara diskussionen om ebrev, epost, mail; eller Jos och juice ... eller varför inte den fantastiska varianten Bärj - berg - som uppstod i och med språkreformen under 1900-talets inledande år, som på ett enastående sätt gestaltar den det fula, klumpiga, onaturliga som vissa svenskivrande hopplösningar kan uppbringa.

    Inom det skrå som det faktiskt berör kallas det nog hacker, men i utanförperspektiv kanske det heter hackare (vilket mest ses av mig som en klumpig försvenskning av den engelska motsvarigheten). En av anledningarna till att jag föredrar hacker, är att det bär på en tvetydighet, med ett uttal som närmar sig "hijack" (ja, jag vet ... "crackare" är de som egentligen bryter sig igenom, men jag tycker gärna att hackern kan få behålla den smutsigt vackra statusen). Men så är jag kanske ungdomen partisk. :)

    SvaraRadera
  2. Tack för klargörandet. Men - äh, det är ju inte jätteviktigt, bara att jag inte riktigt ser anledning att kalla det för hacker när hackare finns, ungefär som skillnaden mobbing / mobbning ... Hackare har för mig en ganska ljuv klang, men det är en personlig grej.
    Fast jag är väl inte konsekvent i den här frågan, och använder ibland engelska varianter, kanske delvis lite skadad av att jag är engelsklärare.

    SvaraRadera