att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 nov. 2011

Den stora munnen, Lennart Sjögren

Hur gammal är poeten? Ja, på ett plan är det förstås en enkel uträkning, som till och med jag, med googles hjälp, kan utföra. Lennart Sjögren fyllde i somras 81 år.

Jaha, men vad jag ska med den kunskapen till, det vet jag inte. För poeten är alltid ett barn: att skapa konst är barnsligt, och jag kan inte låta bli att hålla med Horace Engdahl när han i Cigaretten efteråt formulerar något som förmodligen kommer att bli bevingat, att bloggandet är ”ett skrivandets återfall i adolescensen”. Så är det med allt viktigt skrivande, och till det viktiga skrivandet hör Lennart Sjögrens dikter, åskådliggjort med hans senaste samling, Den stora munnen (det låter nästan som en replik till en annan svensk poet, som också debuterade på 50-talet, vars sista bok heter Den stora gåtan).

Efter debuten 1958 har Sjögren varit en flitig poet, utan att kanske någonsin ha fått det där riktigt stora genombrottet. Man får nog vara en rätt ambitiös diktläsare för att hitta fram till den anspråkslösa glänta han har inmutat, bland alla mer högljudda kastrullbankande poeter.

Det är nog så att poeten är både barn och uråldrig på samma gång, och det skulle vara intressant med ett blindtest, att se i vilken mån just dessa Sjögren-dikter är formade av livserfarenhet och ålder, i jämförelse med de han gav ut för 53 år sedan.

I samlingens första dikt leker han med ordet segel, en dikt lämpligt nog placerad först, som bokens galjonsfigur. ”Segel” övergår i ”förseglat”, ett oöppnat brev, och där finns två motivkretsar färdiga: resan, skrivandet (att förmedla något). I samma dikt finns en suggestiv het andedräkt, som antyder bokens stora tema – det större temat, nämligen uppfattandet av tillvaron som något stort, något större – som i en större människa, att naturen personifieras, intill gigantiska proportioner.

Sjögren skriver konstaterandets stil, som inte har mycket med resignation att göra. Det är som att han funderar kring vad som återstår för den gamle, nu när allt verkar röra sig i försvinnandets tempus. Det han skriver fram är aningen, som antyds i ljuden, i det som knappt hörs, knappt viskar, knappt andas. Det där större som på något sätt väntar – något som påpekar att livet inte är allt, att livet inte är det enda. Han skriver ljust, skriver det ljusa.

Vid det här laget kommen som poet behöver Sjögren inte briljera: han förlitar sig på sina hårt komprimerade dikter, som bärs av avskalning och avväpning i lika hög grad. Han skriver i full visshet att han rör sig mot en annan tid, en annan plats, och om obekvämligheten i detta faktum. Han samlar in sina upplevelser, och försöker motstå driften att ta farväl. Det är en tålmodig dikt, som ibland är skriven av en nyfiken sexåring som ser fåglar och stenar och vattengölar för sista gången, eller en gamling som ser motsvarande naturinslag för första gången, och i den sprickan eller förskjutningen åstadkoms det som jag kallar för poesi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar